Eliten älskar att läsa om de som jobbar

Jag mejlar en hyllad författare som ofta kategoriseras som arbetarförfattare. Hen svarar snabbt men har ingen lust att prata om hur arbetarlitteraturen mår i Sverige i dag: »Tack för frågorna, ugh, får allergi av ämnet och ordet, vill inte vara med. Varför används inte ordet medelklasslitteratur? Eller överklasslitteratur? Eller arbetsgivarlitteratur eller arbetslitteratur eller jagägerandrasarbetskraftlitteratur?«

Författaren och kulturjournalisten Anneli Jordahl, som själv skrev boken »Klass – är du fin nog?« 2003, tycker däremot att den svenska arbetarlitteraturen mår prima; att den litterära arbetartraditionen får uppmärksamhet, att den frodas och breder ut sig med gott självförtroende.

– Den boom som inleddes med framgångarna kring Åsa Linderborgs »Mig äger ingen« och Susanna Alakoskis »Svinalängorna« håller i sig fint, menar Anneli Jordahl.

Hon tycker att de senaste fyrtio årens nyliberala politik har gynnat landets välbeställda och att det märks i såväl historiska återblickar som samtidsskildringar. Det skrivs i romanform av författare som Kjell Johansson, Doris Dahlin, Lena Kallenberg och Torbjörn Flygt men också i serieform av Daria Bogdanska och Erika Petersson, och av poeter som Johan Jönsson, Daniel Boyacioglu, Johannes Anyuru, Jenny Wrangborg och Emil Boss.

– Statistiska centralbyrån har aldrig uppmätt så stort glapp mellan hög- och låginkomsttagare. Immigranter och flyktingar utnyttjas som underbetald arbetskraft på den prekära arbetsmarknaden. I det tillståndet får klasskildringen kraft, hävdar Anneli Jordahl.

Beata Agrell är professor emerita i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. Hon har bland annat ägnat mycket forskartid åt den tidiga svenska arbetarlitteraturen, exempelvis Dan Andersson, Maria Sandel och Martin Koch.

– Sedan den första arbetarlitteraturen kom i Sverige kring det förra sekelskiftet har det hänt så mycket och vem som är arbetare är inte lika tydligt i dag. Från början var arbetarlitteratur fiktionslitteratur skriven av arbetare, om arbetare och för arbetare, säger Beata Agrell.

– Men, poängterar hon, det stämmer inte riktigt – inte ens då. Flera av de tidiga arbetarförfattarna kunde så småningom försörja sig som journalister. Det gällde både Dan Andersson och Martin Koch. Två författare som däremot förblev kroppsarbetare hela livet var Karl Östman som skildrade arbetet på sågverken och Maria Sandel som skrev om livet hemma, om arbetarkaserner, men också om strejker och solidaritet.

Problemet var bara att arbetarnas böcker inte sålde något vidare. Andra arbetare ville inte läsa sorgliga böcker om arbetsolyckor och alkoholism. I stället var det en borgerlig publik som började intressera sig för hur arbetarna levde. Och det samtidigt som de borgerliga realisterna dök upp, som Ludvig »Lubbe« Nordström och Siegfrid Siwertz.   

– Redan på 30-talet blev definitionen arbetarlitteratur besvärlig för de mest kända arbetarförfattarna, som Harry Martinson och Eyvind Johnsson. De slutade ju skriva om och för arbetare och de slutade själva vara arbetare. De fick Nobelpriset och blev hedersdoktorer och Eyvind Johnson krävde till och med att bli kallad för doktor. De ändrade helt klasståndpunkt också, säger Beata Agrell.

Hon menar att för att räknas som arbetarlitteratur måste perspektivet vara  underifrån, även om den som skriver inte behöver vara »alltigenom solidarisk«. Beata Agrell nämner Maria Sandel och Karl Östman som exempel på författare som också var mycket kritiska mot sin klass.

I början skrev arbetarförfattarna kollektivromaner eller kollektivskildringar från arbetsplatser eller hyreskaserner. Böckerna innehöll inga enskilda hjältar, som Beata Agrell uttrycker det.

– Men på 30-talet kom självbiografierna med individen i fokus. Och pratar vi dagens arbetarlitteratur – Kristian Lundbergs »Yarden«, Susanna Alakoskis »Svinalängorna« och Åsa Linderborgs »Mig äger ingen« – så är det hela tiden självbiografiskt med ett jag i centrum, förklarar Beata Agrell.

Själv använder hon sig av ett eget forskarbegrepp, arbetarlitteraritet. Då menar hon texter som på något sätt handlar om arbetare eller folk i underklassen, utan makt och inflytande, människor som är exploaterade. Hon har medvetet vidgat begreppet och på så sätt fått in även snabbköpskassörskor och sjukvårdsbiträden, men också 1880-talets folklivsskildringar och »Kulla-Gulla«-böckernas skildringar av torparbarn.

»Arbetarlitteratur är litteratur som vill förändra«. Så står det på Arbetarlitteraturs hemsida. Mattias Torstensson driver bloggen och podden med samma namn. Precis som Beata Agrell ser han stora skillnader mellan då och nu, mellan de författare som skrev arbetarlitteratur då och de som gör det i dag. Bland annat har en större andel av författarna en akademisk utbildning och det är betydligt fler kvinnor som skriver arbetarlitteratur.

– Det handlar mer om själva arbetet på arbetsplatsen i dagens böcker, det är där de utspelar sig. I dag finns det ett behov av att beskriva situationen på arbetsplatsen, kanske för att arbetsvillkor och arbetsmiljö inte uppmärksammas så mycket i medierna och i politiken, säger Mattias Torstensson.

Han konstaterar också att när arbetarrörelsen har mått bra så har också arbetarlitteraturen haft hälsan. I dag är läget ett annat. Arbetarrörelsen krisar men arbetarlitteraturen blomstrar, menar Mattias Torstensson. Han håller med Anneli Jordahl om att intresset inte har mattats sedan Susanna Alakoskis »Svinalängorna« kom 2006.

– Jag skulle säga att det i dag, generellt, finns en enorm stolthet över att bli kallad arbetarförfattare. Men litteratur kan sällan kategoriseras med en enda term. Alla former av definitioner är svåra. Jag vet inte ens om det finns en definition av vad liv är. Jag tror forskarna är oense där också, skrattar Mattias Torstensson.

Han lyfter fram Föreningen Arbetarskrivare – som bildades på Brunnsviks folkhögskola i mars 1990 – som en viktig och samlande kraft för människor som arbetar och skriver.

– När jag började läsa på universitetet öppnades en ny värld. Jag kom från en arbetarbakgrund och vi hade inte några böcker hemma. Plötsligt kunde jag förklara världen omkring mig och sätta in mig själv i ett sammanhang. Igenkänningen var viktig för att jag skulle få upp intresset för arbetarlitteratur. Jag kände igen min egen verklighet och kände igen mig i författarnas tankar. Sedan har intresset bara vuxit, säger Mattias Torstensson.

Föreningen Arbetarskrivare ger ut en tidskrift, Klass, som i sin tur ger ut antologier. Förra året kom »Jag har tänkt på oss och våra utmattade kroppar« med Anna Jörgensdotter och Henrik Johansson som redaktörer. Den fick stor uppmärksamhet, liksom den novellpristävling som tidningen Kommunalarbetaren utlyste. De fick in över 200 texter och 24 av dem samlades i en antologi som också den kom 2018: »Det här får de inte på banken«.

Kanske skrivs de argaste och naknaste skildringarna av Sverige i dag av hiphopare, som Aden & Asme, eller på Instagram, som de texter som Chani Hamasdi i Sätra skriver på kontot »Envendetta«. Men är det arbetarlitteratur? Kanske, kanske inte. Men det går definitivt in i Beata Agrells begrepp, arbetarlitteraritet. Själv hoppas jag att förlagen letar efter någon som kan beskriva sin vardag som Foodorabud på moped. Den utsattheten, den otryggheten, det utanförskapet, måste skildras. Mer 2019 än så blir det inte.

– Arbetarlitteraturen vittnar om levnadsförhållanden som en medel- och överklass inte kan föreställa sig. Förändrar litteraturen samhället? Därom är jag pessimistisk. Men den kan ge råg i ryggen hos läsare i samma situation. Det vidunderliga med litteraturen är att läsaren känner sig mindre ensam, säger Anneli Jordahl.

Mattias Torstensson – som gör podden Arbetarlitteratur (lyssna gärna på den) – lyfter fram den bortglömde författaren Ragnar Jändel:

– Han har en oerhört fa­scinerande livshistoria. Han var socialist som ung, blir mer och mer religiös och då tyckte socialisterna att han övergav klasskampen. Sedan mot slutet av sitt liv vände han även religionen ryggen och ägnade sig mest åt naturlyrik. Jag gillar människor som förändras och att man kan se en tydlig förändring i deras författarskap, säger Mattias Torstensson.