En av 80-talets märkligaste pjäser åter på Dramaten

Hur ska man karaktärisera en pjäs så komplicerad, subtil och svårspelad som Bernard-Marie Koltès I bomullsfältens ensamhet? Kanske helt enkelt som teater för vuxna.

I bomullsfältens ensamhet är ingen resurskrävande pjäs, ändå har den knappt spelats på svenska scener de senaste decennierna. Kanske tänker teatercheferna att den tillhör det förflutna. Och visst. Författaren Bernard-Marie Koltès tillhör definitivt 80-talet. Han var fransk teaters mest spännande namn vars pjäser togs om hand av de största regissörerna. Jag minns hur Paris intellektuella mangrant lämnade innerstaden var gång en pjäs av Koltès hade premiär (ofta i regi av Patrice Chérau) i förorten Nanterre vars kommunistiska styre gärna såg experimentell dramatik på sin stadsteater.

Förvisso en annan tid. Koltès avled blott 41 år gammal i slutet av 80-talet och på sätt och vis dog hans pjäser med honom. I dag domineras internationell teater av regissörer som skriver in sig själva i uppsättningarna och svensk teater verkar mest bestå av eviga familjedramer. Koltès är något helt annat – en språklig virtuos som frammanar ett dolt hot bakom ordmassorna.

Titeln I bomullsfältens ensamhet låter ana att pjäsen utspelas i de amerikanska sydstaterna, men spelplatsen är en öde gatstump i en förort. Där står en langare och väntar på kunder och när en prostituerad kvinna stannar upp börjar ett samtal. Men här finns ingen gatans realism, ingen social indignation, ingen slang, inget fysiskt våld. De två kvinnorna uttrycker sig som om de vore doktorander på ett seminarium om konsumism. De analyserar behov och marknad, talar om åtrå och betalning. Allt på ett fulländat språk, sensuellt flödande och hallucinatoriskt precist.

Replikerna är extremt långa, extremt precisa. Koltès själv karaktäriserade dem som ”parallella monologer”. De två skådespelarna, bägge iklädda päls, cirklar sig som två avvaktande rovdjur kring varandra. Vän eller fiende? Rörelsemönstret liknar något man kan se i en naturdokumentär men så finns också rösterna som tvinnar sig om varandra som stämmorna i en duo för cello. Kropp och ande, rörelse och språk.

Koltès hade praktisk teatererfarenhet som skådespelare men han hade framförallt lyssnat till psykoanalytikerns mästare, Jacques Lacan, som intresserade sig för det omedvetna som språk. Kunden som stannar upp och försäljerskan som står och väntar kan inte släppa varandra. Bägge försöker nåla fast vem den andra är och komma överens om vilket utbyte som möjligen ska äga rum. Det är en invecklad förhandling, men också en ordens musik. Och på ett annat plan en analys av vad som händer när mänskliga relationer förtingligas och blir handelsvaror.

Staffan Valdemar Holm är en av få svenska regissörer som gillar intellektuellt krävande texter, och har flera gånger satt upp Koltès pjäser. Att låta rollerna som är skrivna för män spelas av kvinnor gör situationen mindre hotfull än med en manlig gangster på scen. I stället lyfts språkspelet fram. Scenografen Bente Lykke Möller har gjort spelplatsen till ett grått neutrum där Ingela Olsson och Lena Endre med ord och rörelser får fram varje nyans i orden. Det är både briljant ordkonst och fysiskt nervigt. En uppvisning av att teatern verkligen kan låta orden bli kropp. Och tvärtom.

Koltès framgångar till trots talade han ofta om ensamhet och såg sig som utesluten. Hans återkommande tema var människans längtan efter gemenskap. På Dramatens Lilla scen lyckas skådespelarna under 80 minuter verkligen spela fram ensamheten så bra att en ny gemenskap paradoxalt föds i salongen. Vi åskådare lutar oss fram, för att inte missa minsta lilla betoning i denna underbara demonstration av vår obändiga längtan efter samhörighet.

***

Läs även: Mikael Timm: Ensam med en dinglande löspenis

Läs även: Vår tids akilleshäl – den politiska ängsligheten