En färd i mordisk skönhet

Nästan allt är i svartvitt med skarpa kontraster. Caravaggios svärta och ljus. Men i boken nämns bara Picasso, El Greco och Leonardo da Vinci – inget om Caravaggio. Ändå ter det sig helt uppenbart att huvudpersonen Tom Ripley och Caravaggio levde i en parallellexistens. Trots de 350 år som skiljer dem åt. Eller är det bara som det ser ut? Är det Zaillian som fantiserat ihop samhörigheten?

Planen var att bara slötitta mig igenom den senaste filmatiseringen av Den talangfulle Mr. Ripley (2024). Bara för att få lite underhållning. Men så ville det sig inte. Regissören Steven Zaillian tar ett originellt grepp på Patricia Highsmiths genombrottsroman genom att lägga till en parallellberättelse om Michelangelo Merisi da Caravaggio. Seriens foto är så vackert att jag till slut måste sätta mig upp ordentligt i soffan – så snabbt att kexchokladsmulorna på magen faller ner i springorna mellan kuddarna.

För att få svar på frågan bokar jag en biljett till en av de största Caravaggio-utställningarna som någonsin anordnats – den i Rom som hölls från mars till början av juni i år. Den hölls passade nog i Palazzo Barberini. Carvaggio fick flera uppdrag av Maffeo Barberini som efter att Carvaggio lämnat jordelivet blev upphöjd till påve – Urban VIII (1623).

Dessutom ger jag utrymme i schemat för att beskåda Caravaggios verk som inte fick plats i, eller kunde flyttas till, utställningen från palats och kyrkor såsom Basilica di Sant’Agostino, Vatikanstatens museum, Chiesa di San Luigi dei Francesi, Palazzo Doria Pamphilj, Santa Maria del Popolo, och Galleria Borghese.

Redan nu kanske läsaren börjar ana något slags metaironiskt upplägg. Som att jag åker till Rom som låtsas-Tom – eller genom lajva Tom som det numera heter. För det är nämligen vad just amerikanen Tom sysslar med under sin resa till Italien när han först blir förälskad i, eller till och med besatt av, den välbärgade landsmannen Dickie Greenleaf. Dickie lever också ett slags låtsas liv – fast som bohemisk konstnär. Det hela leder tyvärr till att Tom bestämmer sig för att mörda Dickie och överta hans identitet.

Att göra ett Ripley-besök i Rom var något som många andra redan tänkt på – särskilt i samband med att Netflixserien sändes – men då lyckligtvis utan att förvandla sig till en mördare såklart. Miljöerna där dramat utspelar sig i femtiotalets Italien är så vackra och lockande att det satte fart på en ny Dolce Vita-våg där alla möjliga bloggare, film- och litteraturkritiker, och, föga förvånande, influerare fångades av drömmen om att sorglöst få glida omkring i Italien på vespor eller i onaturligt små Fiat-bilar – med en spellista med Quando, Quando, Quando av Tony Renis, eller, ännu bättre, Il cielo in una stanza av Mina, inställd på repeat i telefonen. Il cielo in una stanza framförs förresten i seriens andra avsnitt i en scen som är minst sagt betagande.

Men min resa motiverades inte av sådan lättsåld Italien-romantik. Eller mordplaner. Jag beger mig till Rom för att pröva hur väl jag bevarat mina kunskaper i konsthistoria (mestadels förvärvade genom en a-kurs i Uppsala för drygt ungefär hundra år sedan) för att få sakliga svar på djupa frågor. Kan Caravaggio verkligen lära oss något om Ripley? Och, för att hänga med i den postmoderna kulturanalyslogiken, kan Tom Ripley ha haft något inflytande på Caravaggio? Men för säkerhets skull packade jag bara tidsenliga femtiotalsbomullskläder eftersom vårregnen i Rom börjat övertas av sommarvärmen. Och så kompletterade jag fotoutrustningen med min snart nittio år gamla kamera av modell Leica IIIc. Det finns inte någon Leica IIIc-kamera med i boken. Men i teveserien är det ett av föremålen som Tom bara måste ta från Dickie– utöver hans identitet, ringar, en skrivmaskin, pengar, en betydelsefull del av en konstsamling och, slutligen, hans liv.

På väg till Rom funderar jag på alla de till synes uppenbara fogar som håller ihop berättelsen om Toms och Caravaggio. Tom porträtteras genom en fenomenal skådespelarinsats av Andrew Scott. Han känns igen från flera Shakespeareroller och för att han spelade ärkeskurken professor James Moriarty i teveserien Sherlock. Han fångar Toms talanger lika övertygande som personlighetsstörningarna. Tom lyckas ibland med att charma andra. Mestadels tar han sig fram genom att ljuga och imitera andra personer. Men han är alltid lika oförmögen att göra sig älskvärd. Ju mer han ler mot kameran desto sämre mår man. Förr eller senare tappar Tom kontrollen och genomskådas. De förtroenden och vänskaper han lyckas bygga upp raseras snart av sjuklig inbilskhet. Han kan i längden inte skilja mellan stort och smått. Triviala händelser för honom över gränsen mellan fantasier om att göra andra fysiskt illa, till att bli en person som faktiskt gör det. Och så beskrivs också Caravaggio ofta i konsthistorien.

Caravaggio växte upp i Milano och fick sitt genombrott som målare strax efter att ha flyttat till Rom 1592. Hans teknik utvecklades snabbt och motiven, som ofta var beställningar på religiösa motiv, väckte stor uppmärksamhet. Inte minst för att de ibland ansågs innehålla moraliskt tvetydiga budskap. Men ju mer han utvecklades som konstnär desto oftare hamnade han i dåligt sällskap som det brukar heta. Och känslorna blev svårare att kontrollera. Han blev känd för att han ideligen förolämpade ovänner, vänner, kunder, poliskonstaplar, och tjänstemän, och hamnade även i fysiska konfrontationer. Det gick så långt att han till slut anklagades för mord på adelsmannen Ranuccio Tomassoni. Motivet sägs ha varit ett gräl efter en tennismatch. Mer sannolikt hade det att göra med att Tomassoni var hallick åt Fillide Melandroni. Melandroni var en av Caravaggios favoritmodeller och avbildas i några av hans mest välkända tavlor: exempelvis Judit halshugger Holofernes, Katarina av Alexandria och Marta och Magdalena.

Carvaggio sägs ha varit mycket förälskad i Melandroni. Mordanklagelserna gjorde emellertid att Caravaggio fick fly från Rom. Men inte bara från polisen. Ranuccio Tomassonis familj utfäste en belöning för den som kunde fånga Carvaggio och hugga huvudet av honom. Carvaggio flydde först till Neapel och sedan vidare till Malta och Sicilien.

Tom gör en liknande resa. Efter att ha mördat Dickie och tagit över hans identitet flyttar Tom till Rom. Men efter att han känt sig tvingad att mörda en av Dickies gamla vänner som var hans bedrägerier på spåren, och när polisförhören kommer allt tätare, beger sig Tom till Neapel och reser sedan vidare till Palermo. Allt för att ge intrycket av att det är Dickie som försöker undkomma rättvisan. Till slut tröttnar han. Han får det se ut som att Dickie flytt över Medelhavet med båt, och kanske tagit sitt liv på resan. Tom återvänder till Neapel. Dickie har sedan länge varit fiskmat.

Även Caravaggio går ett mörkt öde till mötes efter Neapelvistelsen. Efter några år i exil försöker han komma på något sätt att ta sig tillbaka till Rom. Det kräver att påven officiellt friar honom från hans brott. Så han målar, och skriver brev och vädjar till påven. Han hamnar fortfarande i konflikter och blir vid ett tillfälle knivskuren i ansiktet. Men till slut kommer det signaler om att påven kan tänka sig att förlåta honom. Caravaggio packar tavlor för att skänka till påven och han beger sig sjövägen till Rom. Under resan dit händer emellertid något som gör att Caravaggio kastas av i Porto Ercole, inte långt från Rom, och fängslas. När han efter några dagar släpps har tavlorna åkt vidare mot Rom och Caravaggion har blivit svårt sjuk. Det slutar med att han dör – kanske i lunginflammation. Eller för att hans fiender hunnit ifatt honom.

Så långt passar berättelserna om Caravaggios liv ihop med Toms och Dickies. Men så fort man kliver in i utställningen i Palazzo Barberini så blir det uppenbart att det är mestadels ytliga paralleller det handlar om – även om de snickras ihop så vackert i teveserien.
Den första tavlan man får se är Narkissos (1599).

Men tankarna går inte till Tom – trots att ett helt avsnitt i slutet på teveserien har fått samma namn. Har man läst den första boken Ripley så framstår han inte främst som narcissist. Ripley älskar inte sig själv mest. Han vill vanligtvis vara någon annan. Psykopat då? Absolut. Det är emellertid svårare att fastslå om Caravaggio var narcissist eller psykopat, trots att han kan ha mördat en annan man. Mordet kan ha varit en olyckshändelse. Utan tvekan tycks Caravaggio ha varit självcentrerad. Det är dock inte helt unikt för konstnärer och det gör honom inte till psykopat. En viktig skillnad mellan de två är att Tom i flera avseenden saknar empatisk förmåga. Så var inte fallet med Caravaggio. Tavlorna avslöjar det.

I början av utställningen visas flera av hans tidiga verk med lättsamma och originellt humoristiska motiv. I Falskspelarna (1594) omges en ung och godtrogen adelsman av två bedragare som samarbetar. Spåkvinnan (1595) berättar inte bara om framtiden för, igen, en ung och godtrogen adelsman. Hon stjäl samtidigt hans ring. Toms humor däremot bygger mest på torra imitationer.

Men hur är det med den största elefanten i rummet då? Den som heter ”sexualitet”. Caravaggio målar ett flertal porträtt av en ung Johannes döparen som satt fart på debatter om Carvaggio skulle ha varit bisexuell. Här kan man nämna att det är mycket som tyder på att Tom är bisexuell, homosexuell eller, kanske mest asexuell. Caravaggio hade däremot relationer med kvinnor. Och möjligtvis med män. Men det är det svårt att säga något säkert om. Konstvetare kan emellertid inte få nog av att spekulera om just Caravaggios sexualitet och hur den genomsyrar hans motiv. Det är inte alltid så övertygande.

Ta till exempel bilden ovan som föreställer Katarina den heliga av Alexandria. Katarina var prinsessa med grekiskt ursprung som ägnade sig åt att försöka konvertera sina medmänniskor till kristendomen. För det skulle hon först straffas med tortyr. Ett stort vagnshjul försett med spikar skulle rullas över hennes kropp. Men så fort hon rörde vid hjulet föll det i bitar. Så hon fick halshuggas istället. För några år sedan skrev journalisten och historikern Andrew Graham-Dixon en hyllad bok om Carvaggios konst (Caravaggio: A Life Sacred and Profane”, 2011). Han beskriver tavlan som att den ”sjuder av våldsam sexualitet.” Men den är kanske ändå inte helt uppenbart, för alla. Tavlan Judit halshugger Holofernes då? 

Den beskrivs som ”sado-erotisk”. Verkligen? Spekulationer av det slaget är inte unikt för Graham-Dixon. När Caravaggios tidiga porträtt kommer på tal – de som föreställer Johannes döpare helt utan, eller nästan helt utan, kläder – så det inte ovanligt att konstvetare blir alldeles till sig.

Han ler ju suggestivt mot betraktaren och avporträtteras med en bagge – och inte ett lamm (!) vilket är mer brukligt när Johannes döparen avbildas. Lammet symboliserar gud. Men baggen! Ondska? Lust? Tolkningarna tar aldrig slut – och de blir ofta pretentiösa och leder såklart till spekulativa påståenden om konstnärerna.
Skulle man ta alla porträtt av Johannes döparen som målades under renässansen, och då fixerar sig vid Johannes döparens blick i tavlorna ska uppfattas så leder det troligtvis till en systematisk övertolkning av vad som utgör erotiska inslag. Där finns det verkligen ett och annat som med dagens glasögon kan tolkas som homoerotiskt, och kanske till och med camp. Men här bör man träda varsamt fram med antaganden om att dagens syn på sexualitet format Caravaggio. Mer sansade konsthistoriker rekommenderar återhållsamhet särskilt med tolkningar där motiven, kompositionerna, och färgerna antas avspegla konstnärens karaktär.

Men det i åtanke är det trots värt att notera att porträtten av Johannes döparen förändras snabbt under Caravaggios mest produktiva och turbulenta år. I de senare ler Johannes döparen inte längre. Han är äldre och sitter ensam och kontemplerar.

Allvaret och de allt djupare skuggor tar över. En röntgenundersökning har visat att Caravaggio först lät Johannes få sällskap i kompositionen – men då av ett lamm. Men det målades över.

Och om vi nu verkligen måste få svar på frågan om Caravaggio likt Tom var en galning utan empati så kan vi i vart fall betrakta de tavlor där Caravaggio ändå vill säga något om sig själv till betraktaren. I flera av sina tavlor dyker han själv upp i något slags cameo-roll. Det handlar då om realistiska självporträtt utan försök att försköna bilden av sig själv. De dyker särskilt ofta upp i tavlor som handlar om martyrskap. Men det handlar inte om att han ser sig själv som martyr. Han visar upp brutala händelser i kristendomen för oss att betrakta – och han visar sina känslor inför det vi får se. Han håller upp en lykta och belyser tumultet som uppstår efter att Judas förrått Jesus.

I Ecce Homo (1605) – den ”nyupptäckta” version som vanligtvis befinner sig i Pradomuseet i Madrid – visas Jesus upp för folkmassan av Pontius Pilatus strax före korsfästelsen. Caravaggio själv träder fram ut skuggorna i bakgrunden och håller upp Jesus röda mantel.

Uttrycket i hans ansikte vittnar om upprördhet, sorg, förvåning och handfallenhet när Pilatus frikänner Jesus och massorna kräver att ändå få se en avrättning. Han bär ett liknande ansiktsuttryck när han i bakgrunden bevittnar Ursulas martyrskap.

Ursula tillhörde sannolikt en kunglig familj – liksom Katarina – och var välbeställd. Enligt legenden hade hon inte mindre än 11 000 jungfrur – men de mördades av hunnerna. Hon vägrade deras ledare förlåtelse, och avvisade dessutom hans frierier. Han svarade genom att skjuta en pil genom Ursulas bröstkorg. I tavlan står hon bara där och fingrar på pilen. Hon vet att hon ska dö. Det kan vara den sista tavlan Caravaggio målade innan han dog 1610. Men Caravaggio hann faktiskt med att samma år måla ytterligare ett porträtt som föreställer Johannes döparen. Planen var att det skulle skänkas till påven när han återvände till Rom för att förhoppningsvis benådas och försonas med Tomassino-familjen. 

Trots Johannes döparens allvarliga blick så tavlan ändå vittnar om att något slags hopp kan ha återvänt för Caravaggio. Han har ju faktiskt, återigen, slängt in en bagge i motivet.

Under en promenad utmed Tibern, efter att under tre dagar bara umgåtts med Caravaggios verk, så samlar sig tankarna. Jag är på väg hem till ett mycket litet och enkelt hotellrum i en otroligt vacker 1800-talsbyggnad i stadsdelen Trastevere. Svaret på frågan som jag ställt blir att Caravaggios liv har egentligen ganska lite att göra med Toms, Dickies eller låtsas-Dickies. Dickie är en misslyckad konstnär. Tom är en lögnare och definitivt en hänsynslös mördare.

Visst hade Caravaggio läggningar av olika slag som handlade om temperament och möjligvis även hans egen sexualitet. Men där finns också så många andra former av passion och empati. Går man in i S:t Agostino-kyrkan och lägger i ett mynt i en liten automat vid Cavaletti-kapellet, så tänds för några minuter belysningen över Madonna di Loreto.

En fattigt äldre par på pilgrimsresa knäböjer framför den heliga Maria och Jesus. Alla är avbildade i naturlig storlek. Och de är barfota. Man måste ta ett par steg bakåt bara för att hämta andan. Caravaggio förändrande konsthistorien. Han kom från renässansen och slog upp portarna till barocken.

Jag tar fram min Leica IIIc och tar en bild på Ponte Palatino – en bro från 1800-talet som ersatte den över två tusen år gamla Pons Aemelius som mot slutet av sin livstid kallades Ponte Rotto – den trasiga bron.

I dag är Ponte Palatino även känd som den Engelska bron eftersom det på den råder vänstertrafik – alltså på just den bron bara. Helt säkert har Carvaggio promenerat förbi precis där jag står, men då hade han bara sett den redan delvis förstörda Pons Aemelius. I dag återstår bara en av bågarna. Den står där mitt i floden – ensam kvar och igenväxt.

I stället för att gå hem viker jag strax efter broarna och hamnar på Enzos Trattoria. Där får jag ett glas vin och röker en cigarett medan jag väntar på maten. Kvällen är ljummen. Jag borstar bort lite aska som hamnat på byxorna och tänker ”men någon Italien-romantiker, det är jag absolut inte”…

***

Läs även: Erik Jersenius: Han klädde av supermaktens kvinnor och män

Läs även: Var Picasso genial, banal eller bara elak?