En morbror som gjorde nåt som liknade gubbar
Målaren Lage Lindell – en annan sorts konstnärsmemoar.
När jag var liten gick vi inte i kyrkan på helgerna, vi gick på galleri.
Kriget var slut, modernismen blomstrade och Gud är död, leve konstnären!
Jag vet, för jag var med. Min morbror fanns på parnassen och allt kring den var viktigt. Inte vackert, inte alltid begripligt men intressant. Andäktigt tog vi in den rebelliska visdomen. Lage Lindell skulle ha fyllt 105 i år, om han levat. Det är kanske dags för en memoar, en annan sorts.
Det finns böcker skrivna om Lage Lindell. I alla dem förekommer snart ordet jazz. Han ansågs vara en underfundig kille i jazzåldern. Vad vet jag?
1961 öppnade utställningen ”Rörelse i konsten” på Moderna Museet. Den visade 233 verk av 83 konstnärer från 18 länder och avgjorde Moderna som en viktig plats i konstvärlden.
Fascinationen för objekt och mekanik var uttalad och ingenstans kan jag hitta att Lage skulle ha varit representerad.
Nej, hans rörelse i konsten handlade om den tecknade eller målade rörelsen. Och för övrigt befann han sig säkert i sin ateljé i Herrvik på Gotland och jobbade när Moderna gjorde världsdebut.
I den gamla handelsboden i mitten av fiskebyn hade Lage ateljé bakom butiksfönstret, med den kanske vackraste utsikt någon handelsbod haft. Framför den bredde hamnbassängen ut sig och blev ett återkommande motiv för honom.
Men först… var det verkligen så att han och hans fru Kerstin, från skånska Bromölla, köpte huset 1955? Nej, Lage tyckte huset var för dyrt. Kerstin köpte huset 1955 och sedan kom det att beskrivas som hans exit från Stockholms horisontskymmande fasader. Så kan det ha varit, men vem vet?
De hade träffats unga och en del av historien om Lages konstnärskap är den att han, faktiskt, hade en mecenat.
Det var Kerstins pappa som redan tidigt berättade att om Lage ville måla så skulle han stötta dem med pengar. Han var överkamrer på Skånska cementgjuteriet, och det, kan man säga, var inte min morfar.
I Lages barndomshem på Norrtullsgatan 55 i Stockholm, samsades fyra barn föräldrar och tjänsteflicka i fyra rum och kök. Varför hade de tjänsteflicka om de inte hade det gott ställt?
Båda Lages föräldrar var yrkesarbetande, folkskollärare i närliggande Matteus skola. Pengar fanns det inte särskilt mycket av, så det pratade man inte om. Men man pratade om böcker och när Lage blev konstnär blev hans, ganska strama och stränga, mamma, min mormor, oerhört stolt. Där fanns betoningen av vad som var viktigt, den vi kände i luften. Även om mormor Anna inte tyckte att Lage var Gud, så var han så nära man kunde komma, faktiskt.
När Lage tog sin mamma till Paris för att äta sniglar, var det en familjeanekdot som sedan levde sitt eget liv. Den kittlande undertonen var att stränga Anna gillade att äta sniglar i Paris.
Ja, det svängde om Lage. Han använde ord som lattja och snacka och kallade sin pappa ”farsan”. Det var oerhört tyckte jag, som skulle föreställa ett väluppfostrat barn. Morfar Per Hugo bara skrattade och tog sig på sin flint. I hans garderob låg, trots allt, alltid en flaska Gula änkan, själv doftade han av Old Spice och hans skor blänkte. Ändå ett sätt att hantera folkskolelivet.
Det fanns gränser för mormors glädje. En gick när syskongänget från Norrtullsgatan skralade till 50-årspresent till min pappa Kjell, gift med Lages syster som var yngsta barnet Lena.
Kjell fick en litografi av Picasso som var inköpt på Galerie Pierre. Den föreställde en kung med krona och två damer. De var nakna med sina bröst i princip i ansiktet på konungen. Anna var inte road. Det var Kjell och hängde upp den på bästa plats ovanför vår svartvita tv.
Galerie Pierre var konstkyrkornas katedral. Där arbetade paranta Ann-Margret, gift med Lages äldste bror Börje, och även ett barn som var på vernissage där visste. Det var bara att avläsa det avmätta sorlet och de finkalibrerade rörelserna kring den utställande konstnären, så visste man att det var högmässa. Ann-Margret instiftade, på ett självklart vis som det verkar, sedan Sveriges största grafikpris som fortfarande delas ut.
Det har spridits en bild av att Lage Lindell hade magsår för att han var fattig. Nu vet man att magsår orsakas av en bakterie och att anta att hemmet på Norrtullsgatan var en grogrund för bakterier… nja. Däremot, att stå och måla i samma rum man bor i, som Lage gjorde i Solna, var ingen bra idé. Han dog av leukemi och det sades att oljefärg är cancerframkallande. Interferon, skrev Lage på en vägg i ateljén och var nog det han hoppades på mot leukemin.
Lages begravning följdes av en mottagning på Tegnérgatan. Han var bara 60 när han dog. En del av konstnärerna var förstås äldre, men många i hans egen ålder och stundtals var stämningen skrämmande. Vem klarar sig, vem klarar sig inte?
Hans två år äldre bror Mats var skakad och jag minns de kanske tillkämpade samtalen om hur Lage planerat den tillställning där vi alla satt, bland hans verk.
Vad föreställer det? kunde barnet fråga om hans ofta ganska svårlästa bilder.
– Gubbar, var svaret.
Det tog rätt många år att förstå att han menade
– Vad tycker du?
Men gubbar är ett rätt bra svar. Tänk själv.
***
När jag var liten gick vi inte i kyrkan på helgerna, vi gick på galleri.
Kriget var slut, modernismen blomstrade och Gud är död, leve konstnären!
Jag vet, för jag var med. Min morbror fanns på parnassen och allt kring den var viktigt. Inte vackert, inte alltid begripligt men intressant. Andäktigt tog vi in den rebelliska visdomen. Lage Lindell skulle ha fyllt 105 i år, om han levat. Det är kanske dags för en memoar, en annan sorts.
Det finns böcker skrivna om Lage Lindell. I alla dem förekommer snart ordet jazz. Han ansågs vara en underfundig kille i jazzåldern. Vad vet jag?
1961 öppnade utställningen ”Rörelse i konsten” på Moderna Museet. Den visade 233 verk av 83 konstnärer från 18 länder och avgjorde Moderna som en viktig plats i konstvärlden.
Fascinationen för objekt och mekanik var uttalad och ingenstans kan jag hitta att Lage skulle ha varit representerad.
Nej, hans rörelse i konsten handlade om den tecknade eller målade rörelsen. Och för övrigt befann han sig säkert i sin ateljé i Herrvik på Gotland och jobbade när Moderna gjorde världsdebut.
I den gamla handelsboden i mitten av fiskebyn hade Lage ateljé bakom butiksfönstret, med den kanske vackraste utsikt någon handelsbod haft. Framför den bredde hamnbassängen ut sig och blev ett återkommande motiv för honom.
Men först… var det verkligen så att han och hans fru Kerstin, från skånska Bromölla, köpte huset 1955? Nej, Lage tyckte huset var för dyrt. Kerstin köpte huset 1955 och sedan kom det att beskrivas som hans exit från Stockholms horisontskymmande fasader. Så kan det ha varit, men vem vet?
De hade träffats unga och en del av historien om Lages konstnärskap är den att han, faktiskt, hade en mecenat.
Det var Kerstins pappa som redan tidigt berättade att om Lage ville måla så skulle han stötta dem med pengar. Han var överkamrer på Skånska cementgjuteriet, och det, kan man säga, var inte min morfar.
I Lages barndomshem på Norrtullsgatan 55 i Stockholm, samsades fyra barn föräldrar och tjänsteflicka i fyra rum och kök. Varför hade de tjänsteflicka om de inte hade det gott ställt?
Båda Lages föräldrar var yrkesarbetande, folkskollärare i närliggande Matteus skola. Pengar fanns det inte särskilt mycket av, så det pratade man inte om. Men man pratade om böcker och när Lage blev konstnär blev hans, ganska strama och stränga, mamma, min mormor, oerhört stolt. Där fanns betoningen av vad som var viktigt, den vi kände i luften. Även om mormor Anna inte tyckte att Lage var Gud, så var han så nära man kunde komma, faktiskt.
När Lage tog sin mamma till Paris för att äta sniglar, var det en familjeanekdot som sedan levde sitt eget liv. Den kittlande undertonen var att stränga Anna gillade att äta sniglar i Paris.
Ja, det svängde om Lage. Han använde ord som lattja och snacka och kallade sin pappa ”farsan”. Det var oerhört tyckte jag, som skulle föreställa ett väluppfostrat barn. Morfar Per Hugo bara skrattade och tog sig på sin flint. I hans garderob låg, trots allt, alltid en flaska Gula änkan, själv doftade han av Old Spice och hans skor blänkte. Ändå ett sätt att hantera folkskolelivet.
Det fanns gränser för mormors glädje. En gick när syskongänget från Norrtullsgatan skralade till 50-årspresent till min pappa Kjell, gift med Lages syster som var yngsta barnet Lena.
Kjell fick en litografi av Picasso som var inköpt på Galerie Pierre. Den föreställde en kung med krona och två damer. De var nakna med sina bröst i princip i ansiktet på konungen. Anna var inte road. Det var Kjell och hängde upp den på bästa plats ovanför vår svartvita tv.
Galerie Pierre var konstkyrkornas katedral. Där arbetade paranta Ann-Margret, gift med Lages äldste bror Börje, och även ett barn som var på vernissage där visste. Det var bara att avläsa det avmätta sorlet och de finkalibrerade rörelserna kring den utställande konstnären, så visste man att det var högmässa. Ann-Margret instiftade, på ett självklart vis som det verkar, sedan Sveriges största grafikpris som fortfarande delas ut.
Det har spridits en bild av att Lage Lindell hade magsår för att han var fattig. Nu vet man att magsår orsakas av en bakterie och att anta att hemmet på Norrtullsgatan var en grogrund för bakterier… nja. Däremot, att stå och måla i samma rum man bor i, som Lage gjorde i Solna, var ingen bra idé. Han dog av leukemi och det sades att oljefärg är cancerframkallande. Interferon, skrev Lage på en vägg i ateljén och var nog det han hoppades på mot leukemin.
Lages begravning följdes av en mottagning på Tegnérgatan. Han var bara 60 när han dog. En del av konstnärerna var förstås äldre, men många i hans egen ålder och stundtals var stämningen skrämmande. Vem klarar sig, vem klarar sig inte?
Hans två år äldre bror Mats var skakad och jag minns de kanske tillkämpade samtalen om hur Lage planerat den tillställning där vi alla satt, bland hans verk.
Vad föreställer det? kunde barnet fråga om hans ofta ganska svårlästa bilder.
– Gubbar, var svaret.
Det tog rätt många år att förstå att han menade
– Vad tycker du?
Men gubbar är ett rätt bra svar. Tänk själv.
***
