En pärla av mörk magi – Petersen och Renck tar fram det bästa ur varandra

Utställningen heter The Left Shore men här finns inte en enda bild från Paris vänstra strand, hemvist för världens alla intellektuella. Namnet på Anders Petersens och Johan Rencks gemensamma utställning på Nationalmuseum har inte med geografi utan med drömmar att göra. Deras vänstra strand hör till Styx och är befolkad av invånare från skuggriket.

Att ställa ut gamla bilder av en mästerfotograf och sedan be en känd filmare göra någon sorts ”bildspel” känns inte originellt. Men Anders Petersens och Johan Rencks projekt är en liten pärla av mörk magi. Referensen till den berömda vänstra stranden signalerar att besökaren kommer att möta märkliga människor – som det bör vara på ett Nationalmuseum med en stor porträttsamling. Men medan människorna i museets andra salar hör till de framståendes skara, kommer de porträtterade i denna utställning från de kantstöttas krets i helvetet.

Anders Petersens porträtt har sett likadana ut sedan genombrottet på 70-talet. Han går nära med kameran, sedan ännu närmare. Inga jättelika zoomobjektiv, inget diskret smygande. Men ett par decimeter från ansiktet, nästan obekvämt nära, tas bilden utan att de porträtterade ser besvärade ut. Fotografen har frågat om lov. Som tack får han fotografera människor i situationer som kunnat göra modellerna obekväma: berusade, slarvigt klädda eller oklädda, fula, sårade – men aldrig kränkta. Det finns en påtaglig artighet i Petersens bilder och en värdighet i blickarna vi möter. Människorna har förlorat sina tillgångar men inte sin mänsklighet.

Det kan ta någon minut innan betraktaren får kontakt med bilderna. Den mentala och konkreta svärtan gör att bilden öppnar sig först för den som verkligen vill se under ytan. Det vill filmaren Johan Renck, hjälte i alla filmskolor efter sina två videor med Bowies sista sånger och tv-serien Chernobyl.

Utifrån sett framstår de två bildmakarna som varandras motsatser: Renck använder den modernaste tekniken med data-generade bilder. Petersen använder en enkel analog kamera och kopierar bilderna i mörkrummet. Renck hör till New Yorks avant-gardetradition, Petersen är barn av 60-talets svenska dokumentärfotografi. Ändå passar de perfekt ihop.

Mötet lockar fram det bästa i bägge konstnärerna. Petersens bilder – som fyller tre små salar i museet – och Rencks konstfilm, eller snarare installation, förstärker varandra. Fotografierna är tagna på 80- och 90-talen i ett fängelse, ett ålderdomshem och ett mentalsjukhus men tid och plats är oviktigt. Bilderna kritiserar inte samhället. Petersen är inte mer polemisk än Odysseus var debattlysten när han träffade dödsrikets invånare. Bilderna visar platser som tillstånd. Och tvärtom.

Rencks film är däremot drömlik. Med hjälp av AI förlänger han stillbildernas ögonblick. Renck ger ett före och ett efter den hundradels sekund då Petersen låste tiden med avtryckaren. Det dansade paret får liv, deras möte blir på något sätt lyckligare. Mannen som går förbi kameran låter ana en hemlig historia. Filmen för tankarna till Chris Markers berömda kortfilm la Jetée när han med stillbilder från en flygplats berättar om något oerhört som hänt, fast vi inte vet vad. Marker låste tiden. Renck gör människorna friare, om blott för någon sekund.

På något konstigt sätt hamnar Anders Petersens bilder från ett förflutet Sverige genom filmen i framtiden medan Rencks film visar ett tidlöst förflutet. Som museibesökare är det bara att vandra bland fragmenten av människoliv som spolat upp på den där vänstra flodstranden och förundras över tillvarons smärtsamma skönhet.

Toppbild. Anders Petersens fotografier. Hauptbahnhof, Hamburg, 1967, Stockholm 2015 och Fruängen, Stockholm 1989 (ur boken Rågång till kärleken (1991), med text av Göran Odbratt.

***

Läs även: Mr Walker är vägen till frälsning – Jan Håfström har inga planer på att sluta

Läs även: Östergötlands Zorn – Johan Krouthén mycket mer än en ”komålare”