Få stjärnor på den mest politiska filmfestivalen
Demonstration för solidaritet med israelisk gisslan, fördömande av folkmord och queer kärlek. Men stjärnorna är få på Berlinalen, den mest politiska filmfestivalen.
Bild: TT
Den nyligen avslutade 75:e Berlinalen var inte bara ett jubileum utan också den första upplagan under ledning av Tricia Tuttle. Hon ersatte Carlo Chatrian som var populär i cineastkretsar men som av kulturministern, Claudia Roth, ansågs för smal i sitt val av filmer. Hon efterlyste också fler stjärnor på den röda mattan. Huruvida det sistnämnda uppfylldes kan diskuteras men, bland andra, Timothée Chalamet, Jessica Chastain, Ethan Hawke och Robert Pattinson gav stjärnglans åt festivalen. Den sistnämnda för sina roller som olika versioner av titelrollen i Bong Joon-Hos Mickey 17. Den länge emotsedda filmen efter Oscarsvinnaren Parasit var en rörig besvikelse och visade återigen att regissörens koreanska filmer är överlägsna hans engelskspråkiga verk. Filmen visades utom tävlan och kan snart ses i Sverige.
Tävlingen bestod i år av 19 filmer varav 17 var världspremiärer. Tuttles nya team inkluderade även If I had Legs I'd Kick You från Sundancefestivalen och än mer överraskande, den norska Drömmar som gick upp på norska biografer redan i oktober. Det hindrade inte Dag Johan Haugeruds film att ro hem Norges första Guldbjörn någonsin. Liksom de föregående filmerna i trilogin Sex, Drömmar, Kärlek finns ett tydligt queer-perspektiv i berättelsen om eleven Johanne som blir halsbrytande förälskad i sin lärare Johanna och skriver ner sina känslor. Hennes text får mamman och mormodern att reflektera över sina egna kärleksliv. Med Todd Haynes som jurypresident så var valet kanske inte överraskande, men det fanns starkare filmer i en relativt svag tävling. Kärlek kan ses på bio i Sverige nu och Drömmar kommer senare i år
Den brasilianska The Blue Trail var topptippad på flera ställen men fick nöja sig med juryns stora pris. Jurypriset gick till The Message av Iván Fund. Jag hade inte protesterat om någon av filmerna vunnit Guldbjörnen. Tävlingens höjdpunkt var Reflections in a Dead Diamond med den italienska veteranen Fabio Testi i huvudrollen. När han fick manuset sade han till regissörerna Bruno Forzani och Hélène Cattet att han inte förstod någonting men valde att göra rollen ändå. Parets fjärde film bjuder på en halsbrytande upplevelse full av filmiska referenser för att inte säga falluckor. Filmen är ständigt underhållande, intelligent och även högst humoristisk. Att den inte tilltalade juryn är kanske ingen chock men att så många kritiker var skeptiska förvånade mig.
Encounters var namnet på en tävlingssektion som Chatrian införde 2020 med programförklaringen att varje film där skulle vara unik. Under hans kortvariga styre återfanns ofta de bästa filmerna där. I år lyftes den delen bort och ersattes av en ny sektion döpt till Perspectives, tillägnad debutanter. Här fanns flera guldkorn som den ungerska Growing Down om en olycka som vänder upp och ner på en familjs tillvaro och den portugisiska Two Times João Liberada som behandlar förföljelser av könsavvikande personer i 1700-talets Portugal. Den senare är en befriande smart och rolig film utan spår av den didaktiska ton som alltför ofta tynger ner ämnet.
Berlinalen är inte bara den största europeiska festivalen utan även den mest uttalat politiska. I år hölls dessutom ett riksdagsval på festivalens sista dag och konflikten mellan Israel och Palestina hängde över evenemanget. När Tuttle deltog i en demonstration i solidaritet med israelisk gisslan tolkades det som att hon valde sida, vilket hon förnekade. Årets Hedersbjörn tillföll skådespelerskan Tilda Swinton för sitt livsverk. I tacktalet fördömde hon folkmord och girighet.
***
Den nyligen avslutade 75:e Berlinalen var inte bara ett jubileum utan också den första upplagan under ledning av Tricia Tuttle. Hon ersatte Carlo Chatrian som var populär i cineastkretsar men som av kulturministern, Claudia Roth, ansågs för smal i sitt val av filmer. Hon efterlyste också fler stjärnor på den röda mattan. Huruvida det sistnämnda uppfylldes kan diskuteras men, bland andra, Timothée Chalamet, Jessica Chastain, Ethan Hawke och Robert Pattinson gav stjärnglans åt festivalen. Den sistnämnda för sina roller som olika versioner av titelrollen i Bong Joon-Hos Mickey 17. Den länge emotsedda filmen efter Oscarsvinnaren Parasit var en rörig besvikelse och visade återigen att regissörens koreanska filmer är överlägsna hans engelskspråkiga verk. Filmen visades utom tävlan och kan snart ses i Sverige.
Tävlingen bestod i år av 19 filmer varav 17 var världspremiärer. Tuttles nya team inkluderade även If I had Legs I’d Kick You från Sundancefestivalen och än mer överraskande, den norska Drömmar som gick upp på norska biografer redan i oktober. Det hindrade inte Dag Johan Haugeruds film att ro hem Norges första Guldbjörn någonsin. Liksom de föregående filmerna i trilogin Sex, Drömmar, Kärlek finns ett tydligt queer-perspektiv i berättelsen om eleven Johanne som blir halsbrytande förälskad i sin lärare Johanna och skriver ner sina känslor. Hennes text får mamman och mormodern att reflektera över sina egna kärleksliv. Med Todd Haynes som jurypresident så var valet kanske inte överraskande, men det fanns starkare filmer i en relativt svag tävling. Kärlek kan ses på bio i Sverige nu och Drömmar kommer senare i år
Den brasilianska The Blue Trail var topptippad på flera ställen men fick nöja sig med juryns stora pris. Jurypriset gick till The Message av Iván Fund. Jag hade inte protesterat om någon av filmerna vunnit Guldbjörnen. Tävlingens höjdpunkt var Reflections in a Dead Diamond med den italienska veteranen Fabio Testi i huvudrollen. När han fick manuset sade han till regissörerna Bruno Forzani och Hélène Cattet att han inte förstod någonting men valde att göra rollen ändå. Parets fjärde film bjuder på en halsbrytande upplevelse full av filmiska referenser för att inte säga falluckor. Filmen är ständigt underhållande, intelligent och även högst humoristisk. Att den inte tilltalade juryn är kanske ingen chock men att så många kritiker var skeptiska förvånade mig.
Encounters var namnet på en tävlingssektion som Chatrian införde 2020 med programförklaringen att varje film där skulle vara unik. Under hans kortvariga styre återfanns ofta de bästa filmerna där. I år lyftes den delen bort och ersattes av en ny sektion döpt till Perspectives, tillägnad debutanter. Här fanns flera guldkorn som den ungerska Growing Down om en olycka som vänder upp och ner på en familjs tillvaro och den portugisiska Two Times João Liberada som behandlar förföljelser av könsavvikande personer i 1700-talets Portugal. Den senare är en befriande smart och rolig film utan spår av den didaktiska ton som alltför ofta tynger ner ämnet.
Berlinalen är inte bara den största europeiska festivalen utan även den mest uttalat politiska. I år hölls dessutom ett riksdagsval på festivalens sista dag och konflikten mellan Israel och Palestina hängde över evenemanget. När Tuttle deltog i en demonstration i solidaritet med israelisk gisslan tolkades det som att hon valde sida, vilket hon förnekade. Årets Hedersbjörn tillföll skådespelerskan Tilda Swinton för sitt livsverk. I tacktalet fördömde hon folkmord och girighet.
***
