Filmfestivalen som visar de bästa filmerna du aldrig hört talas om
De svarta nätternas säregna och knäppa filmfestival i Tallin är väl värd ett besök.
Den 29:e upplagan av Tallinn Black Nights Film Festival (även känd som PÖFF – Pimedate Ööde FilmFestival) har nyligen avslutats. Sedan 2014 är PÖFF en av de 15 A-listade filmfestivalerna som är ackrediterade av International Federation of Film Producers Associations (FIAPF). Den är alltså på samma nivå som Berlinalen, Cannes, Venedig och Sundance. Det är den enda A-listade festivalen i norra Europa. Jag har besökt de fem senaste upplagorna av festivalen och funnit den energigivande och annorlunda på flera sätt.
En av festivalens mest slående egenskaper är att den, trots sin storlek, är oerhört välorganiserad. Det märks inte minst om man har pressackreditering. All information man kan behöva finns lättillgänglig på ett sätt som ställer flera andra A-festivaler i skamvrån. Att boka möten och intervjuer går som en dans, och det är oerhört befriande när alla kugghjul i maskineriet fungerar och ger en tid att fokusera på ens egna uppgifter.
Samtidigt har PÖFF säregna och lite knäppa egenskaper som gör festivalen både intim och välkomnande. I stället för röda mattan har man en svart. Festivalens emblem är en varg och volontärerna bär Vargmasker i festivalens YouTube-videor. Black Nights arrangerar också en rad evenemang som musikquiz och stadsvandringar. Det finns också mossvandringar där besökarna får utforska den speciella estniska naturen. Själv deltog jag 2024 i en vandring med filmiskt motiv som dels gick till platser där Tarkovskijs Stalker (1979) spelades in, men även till Linnahalla där öppningssekvensen till Christopher Nolans Tenet (2021) utspelade sig.
På tal om uppfriskande så är en av festivalens mest populära traditioner vinterbadet som äger rum varje morgon. Vad som kan verka naturligt för nordbor är högst exotiskt för många av festivalens besökare. Det startade så sent som 2020 då de flesta aktiviteter tvingades hållas utomhus p.g.a pandemin. Det som en gång var en ofrivillig lösning har sedan dess blivit en populär och integrerad del av festivalen. Blandningen av nordisk precision och personligt tilltal resulterar generellt i en ytterst välsmakande cocktail.
För närvarande består Black Nights av sex tävlingssektioner, inklusive det allra senaste tillskottet Doc@PÖFF som fokuserar på dokumentärfilm. Därtill finns huvudtävlingen, Best of Festivals, Screen International Critics’ Choice och en rad andra sektioner. Varje år läggs fokus på ett specifikt land eller region. I år var det Katalonien. Festivalen har också en branschdel kallad Industry @Tallinn & Baltic Event samt två underfestivaler: Just Film och PÖFF Shorts.
Festivalen visar mer än 200 långfilmer och flera år i rad har ett antal filmer från Black Nights hamnat på min årsbästalista. Förra årets vinnare, Silent City Driver (2024) av den mongoliske regissören Sengedorj Janchivdorj, var ett sådant exempel. Det är inte ofta det händer att en regissör man inte hört talas om gör en av årets bästa filmer, men så var fallet då. Regissören var tillbaka i år och jag lyckades få en intervju med honom. För mig är den mest tilltalande sektionen Rebels With a Cause som fokuserar på estetiskt utmanande verk.
Black Nights grundades 1997 av Tiina Lokk som fortfarande är festivalens karismatiska ledare. När jag intervjuade henne förra året talade hon bland annat om vikten av att inte falla för politiskt tryck utan att låta filmerna tala för sig själva. Ännu en egenskap som gör festivalen unik 2025 även om det inte borde vara det.
I år gick huvudtävlingens stora pris till The Good Daughter som är en katalansk produktion i regi av Júlia de Paz Solvas. Priset för bästa film i Rebels With a Cause tilldelades The Baronesses, regisserad av Nabil Ben Yadir och Mokhtaria Badaoui. Hela prislistan återfinns på festivalens hemsida. För svenskar är Black Nights den närmaste premiärfestivalen och den är väl värd ett besök.
Toppbild. Scen ur den katalanska festivalvinnaren The Good Daughter. Foto: PÖFF
***
