Fokus kulturredaktör fick sluta som gästlärare på folkhögskola efter krönika
Bild: Pressbild
Hallå där… Mats Holm. Du är tillförordnad kulturredaktör i Fokus sedan en vecka tillbaka, hur kommer läsarna märka det?
– Jag vill upprätthålla Nina van den Brinks kvalitetskänsla, och eftersom jag inte har samma koll på kulturlivets dagsaktuella flod av utgivningar och premiärer som hon vill jag göra en dygd av just det och ge mer plats för det som ligger vid sidan av det dagsaktuella. En kultursida är ju också ett utrymme i en tidskrift där de djupa ämneskunskaperna, språket och idéerna är i centrum. Nästa fredag har vi en artikel om en bortglömd nobelpristagare som innehåller mycket av det jag själv tycker är roligt att läsa om.
Vilka är dina främsta intresseområden när det kommer till kultur?
– Litteratur och teater. Det har jag fått från mina föräldrar. Jag blir aldrig lika bokligt bildad som de, eller lika teaterkunnig som min lillasyster, men alla böcker de hade packat in i bokhyllorna och ständigt läste och pratade om, och alla teaterpjäser jag fick följa med på som barn satte spår.
Din första krönika som kulturredaktör har fått konsekvenser. Berätta!
– Jag skrev ju om något som ligger mig varmt om hjärtat. Min förundran och oro över det alltmer vanliga sättet att i första hand nagelfara den klassiska konsten och litteraturen utifrån identitetspolitiska begrepps- och värderingskriterier. Att många idag vägrar att prata eller umgås med människor som tycker annorlunda i politiska frågor än de själva är illa nog för samhälls- och samtalsklimatet. Att utvidga denna vakthållning gentemot allt som inte faller inom ens egen bekvämlighetszon till konsten är ännu värre. Men jag har mött viljan att bannlysa böcker för någon formulering allt oftare på senare år när jag hållit skrivarkurser inom ramen för Skrivarakademien på Folkuniversitetet och på en del folkhögskolor, och häromveckan, på ett gästspel, gjorde jag det igen och bad försynt de som samlats för att vilja förkovra sig i konsten att skriva att försöka bortse från sina invändningar och istället upptäcka och ta lärdom av de ostridiga kvaliteterna i det klassiska verket, i detta fall en Hemingwaynovell. Så några veckor senare skrev jag om det. Samma sak som jag sagt till eleverna.
– Två dagar efter att krönikan var publicerad fick jag veta att både huvudläraren och eleverna tyckte att det var bäst att jag inte fortsatte som gästlärare.
Kommer du dra dig för att skriva om din omgivning nu?
– Det där var som sagt ett gästspel och mitt kvarvarande uppdrag var begränsat till att läsa och ge respons på några av deras texter. Att alla inte gillar alla här i världen och vad de säger får jag ta. Men jag gick inte oberörd från det. Om vi ser människan som en kulturvarelse, vilket jag gärna vill göra, så är viljan att få bort den som höjer ett varningens finger för alltför trosviss bekännelse till en akademisk dogm en nedslående utveckling. Den leder inte till något bra alls. Det var bara häromåret som jag Philip Roths Skamfläcken. Han gestaltade det kusliga och sorgliga i det där redan på 1990-talet.
Vilken är ditt bästa julklappstips just nu?
– Bengt Jangfeldts nya bok om familjen Nobels liv och affärer i Ryssland under tsartiden tror jag blir en succé vem som än får den.
