För många ord i Knausgårds nya roman

Karl Ove Knausgårds nya bok har fina stunder, men är något av en mellanroman. Partierna om Ryssland lyfter inte riktigt, skriver vår recensent.

I april 1986 var jag fjorton år gammal. Båda mina föräldrar arbetade vid det närbelägna kärnkraftverket utanför Oskarshamn och jag minns deras upphetsade diskussion om den mystiskt höjda radioaktiviteten som fångats upp av svenska mätinstrument. Det dröjde några dagar och sedan stod det klart att stråldoserna kom från Ukraina, närmare bestämt Tjernobyl – som i och med Rysslands angrepp på Ukraina fått en ny, ödesdiger aktualitet.

Tjernobylkatastrofen sprider en osynlig, hotande radioaktiv stämning även i Karl Ove Knausgårds senaste roman. En av romanens två huvudpersoner, Syvert Løyning, har just muckat från det militära när Tjernobylolyckan inträffar, han är alltså några år äldre än jag var. Men han är någon jag känner mycket väl igen: han lyssnar på heavy metal, kör moped och dricker folköl. Han oroar sig för radioaktiviteten och vad den innebär för honom.

Den norska landsbygden känns faktiskt ganska exakt som den svenska jag själv växte upp på, med en viss skillnad i vad romanpersonerna ser på tv eller äter till kvällsmat. Annars är det som en tidsresa till min egen ungdom. Karl Ove Knausgårds absoluta styrka som författare är att han skildrar det vardagliga med ett sådant sinne för detaljer och stämningslägen att man som läsare tycker sig vara på plats i fiktionen.

Vargarna från evighetens skog är en fristående uppföljare till mastodontromanen Morgonstjärnan och även denna är omfångsrik: 780 sidor tar Knausgård på sig för att berätta denna gång. Han har i intervjuer i norska tidningar sagt att det kanske inte blir en trilogi – som det var tänkt från början – utan en serie om fem romaner. Ordtorka torde vara ett okänt ord för Karl Ove Knausgård.

Det är som sagt i detaljerna och stämningarna han excellerar. I de vardagliga dialogerna om hur man kokar den godaste varma chokladen eller om att garaget behöver röjas. Det ger närvaro och den där känslan av att man nästan upplevt det som skildras själv. För även om ordrikedomen och hans kvardröjande vid små detaljer gör att man ibland blir lite lätt rastlös som läsare, är det en njutning att läsa. Vardagen gör en ju smått rastlös med alla små bestyr som tar upp ens tid. Snart börjar man undra varför denna Syvert Løyning får så mycket uppmärksamhet av sin författare – trots att han mest driver runt och funderar på vad han ska göra nu, när han gjort sin värnplikt.

Men så småningom tar berättelsen fart. Syvert Løyning drömmer om sin far – som är död sedan många år – och börjar fundera på vem han egentligen varit. Han hittar några pappkartonger och börjar gräva i dem. En bok på ryska ligger där, samt brev på samma språk. Via en bekant får Syvert Løyning dem översatta. Den radioaktiva spänning som ligger i luften – och mellan raderna i Knausgårds roman – förleder mig till att tro att det nu ska avslöjas att pappan varit spion, men det visar sig vara något mer alldagligt, fast lika ödesdigert. Under en period har pappan haft en utom­äktenskaplig affär med en rysk kvinna.

Precis som Morgonstjärnan är Vargarna från evighetens skog en roman som skildrar en rad olika personer och även här bär varje kapitel namnet på dess huvudperson. Berättelsen om Syvert (han återkommer dock i ett viktigt kapitel mot slutet av romanen) följs av Jevgenij, Vasilisa och Alevtina. Som namnen antyder tar Knausgård nu med läsarna till Ryssland, och inte bara genom den tråd han spunnit kring Syvert Løyning och hans pappas älskarinna.

Norge lever och andas man som läsare. Ryssland tar man in som tankegods.

De ryska personerna gestaltar olika aspekter av den postsovjetiska tillvaron i Ryssland och i skildringen av biologen Alevtina kommer Knausgård också in på livets större frågeställningar – som han upprepade gånger behandlat i sina böcker. Det handlar om människans relation till naturen. Men även till naturens förbindelse till det gudomliga, kanske Gud med stort G.

Som vetenskapskvinna är Alevtina mer inne på evolutionsteorier och därmed adresseras också diskrepansen mellan religion och vetenskap. Hennes väninna Vasilisa Baranov är författare och översättare, och det är hon som får skriva denna romans essä (precis som i Morgonstjärnan i vilken en fiktiv person skrev en lång essä om det mer teoretiska som Knausgård ville diskutera då: döden och det eviga livet). Nu handlar det i stället bland annat om hur tåget som färdmedel har haft en framträdande roll i rysk och sovjetisk kultur. Och den här gången är det faktiskt mer schvung i essän.

Där den filosofiska ansatsen i Morgonstjärnan kändes som en tungrodd förklaring till romanens ärende, handlar det här mer löst om att försöka fånga den ryska själen (om ett sådan ämne kan behandlas lite löst är det nog av Knausgård).

Men även om essän känns intressantare än förra gången, bär det inte på samma sätt när Knausgård skriver om Ryssland. Det märks mest i skildringarna av huvudpersonernas vardagsliv. Norge lever och andas man som läsare. Ryssland tar man in som tankegods. Det finns en bismak av lästa upplevelser här – som om Knausgård fastnat i läsningen och inte kan göra materialet helt och hållet levande.

På egen hand hade det säkert fungerat mycket bättre, men när det som här ställs vid sidan av vardagsskildringarna från ett norskt 1980-tal blir det mer litterärt, mindre levande. Det gör att de 780 sidorna ändå känns som en mellanroman.

Och det är kanske exakt vad det är. Den hänger ihop med Morgonstjärnan på så vis att denna morgonstjärna även visar sig i denna roman. Men vad den betyder och på vilket sätt den påverkar romanfigurerna får vi inte riktigt veta. Monstren och domedagsstämningen som avslutade Morgonstjärnan finns inte i Vargarna från evighetens skog.

Hur romanerna hänger ihop kanske blir tydligare i sista delen av trilogin – eller om det rentav blir fem ordrika romaner av det hela.

Text: Mats Almegård