Förvänta er det oförväntade – efter 50 år fortsätter Sparks överraska
Efter över 50 år på popscenen fortsätter Sparks att utvecklas och ständigt finna nya former. Nu överraskar de med den nya skivan Mad!
Nu släpper Sparks sitt 26:e studioalbum, Mad! 54 år efter debuten Halfnelson 1972. Bandets karriär har varit högst varierande och det är ett band som blåser liv i klichén att vägra stå stilla.
Bandet består huvudsakligen av bröderna Ron och Russell Mael. Den förstnämnda är låtskrivaren som även hanterar klaviaturinstrumenten där han inte rör en min medan han spelar. Brodern Russell är sångaren med sin ikoniska falsettröst.
Efter två kommersiella floppar i hemlandet USA, begav sig bröderna till England. Det första albumet där Kimono My House (1974) blev en omedelbar succé, inte minst beroende på singeln This Town Ain’t Big Enough for the Both of Us. Även de efterföljande två alstren var framgångsrika och innehöll klassiker som Never Turn Your Back on Mother Earth och Get in the Swing.
Efter två mindre lyckosamma album kom 1979 ett av många stilskiften. Bröderna slog sig ihop med diskoproducenten Giorgio Moroder och blev en synthduo. Resultatet, Nº 1 in Heaven (1979) var före sin tid och fick tämligen ljumma recensioner, men inflytandet på andra musiker blev enormt. Det gäller inte bara en annan synthduo som Erasure som grundades sex år senare. Även Joy Division berättade att det var en av skivorna de lyssnade mest på under inspelningen av deras hit Love Will Tear Us Apart (1980). Titelspåret och Beat the Clock är sedan dess klassiker. Fenomenet att Sparks inspirerar andra band som sedan får större kommersiella framgångar än Sparks själva skulle visa sig vara ett genomgående fenomen genom åren. Ron Mael konstaterade en gång lakoniskt men ändå spefullt att Sparks var mer intressanta än de band de inspirerade.
När bröderna återvände till USA medförde det ofta ett mer rockigt sound. Det kanske inte är deras mest intressanta period musikaliskt, men den gjorde gruppen mer känd i breda kretsar på andra sidan Atlanten.
Att båda bröderna har en konstnärlig utbildning och ett stort filmintresse har ofta varit tydligt. Ett senare exempel är den fyndigt namngivna Gratuitous Sax and Senseless Violins (1994). Hitsingeln When Do I Get to Sing My Way illustrerades med en video som var en minihistoria om en brödrafejd. Refrängen lyder “When do I get to sing my way. When do I get to feel like Sinatra felt”. När refrängen återkommer har cronern Sinatras namn bytts ut mot punklegenden Sid Vicious.
Humorn har generellt varit en bärande part i Sparks musik. Rons texter innehåller inte bara smarta ordlekar utan även pregnanta observationer. Exemplen är otaliga. Dels har vi metatitlar som A Song that Sings Itself (1984), medan en sång som Lighten Up Morrissey (2008) handlar om en man vars flickvän är mer besatt av The Smiths-sångaren än honom själv. De ständiga jämförelserna beskrivs i textrader som “She won't hang out with me no she won't hang out 'Til my quick retort's quick as his” och han inser senare att “If only Morrissey weren't so Morrisseyesque she might overlook all my flaws.”
This Is The Renaissance från Exotic Creatures of the Deep handlar om att folk har en tendens att tro att de lever i den bästa av alla världar som aldrig kommer att överträffas. Det uttrycks i en av mina personliga favoritpassager ur Ron Maels rika textrepertoar.
"Science is here
Nothing left to fear
Though the Earth is flat
It's not as flat as we feared
Music's gone wild
No Gregorian here
Contrapuntal music is the music that your parents fear..."
2002 är ett av de viktigaste åren i Sparks karriär. Bröderna kände att de tröttnat på att skriva låtar på vanligt sätt. Ett album var så gott som färdigskrivet, men man valde att kasta allt och istället börja om på nytt. Resultatet blev Lil’ Beethoven som till största del bygger på upprepningar med minimalistiska variationer. I en tid när rytmen ansågs vara det viktiga förkunnar Russell redan i öppningsspåret, The Rhythm Thief att han har stulit alla beats och utropar “Lights out Ibiza” Låten avslutas med raden “I am the rhythm thief. Auf Wiedersehen to the beat.”
Den mest kända låten från albumet är den avslutande Suburban Homeboy. En låt som tidigt driver med identitetspolitik. Protagonisten är en vit rik man som insisterar på att se sig som en “man of the hood”, fast de enda svarta personer han känner är tjänstefolket “I say Yo Dog to my pool cleaning guy”. Han har också en “Suburban ho” som bor “In the projects of St Tropez”.
Apropå franska rivieran så ledde gruppens filmintresse till projektet Annette (2021). En operaartad musikal som blev till en film regisserad av Leos Carax. Premiären ägde rum under Cannesfestivalen 2021 där den var inledningsfilmen. Ett annat filmrelaterat projekt har svensk anknytning. Efter att ha sett Sparks på Södra teatern blev Marie Wennersten så imponerad att hon bjöd in Sparks för att göra ett projekt för Sveriges Radio.Resultatet blev radiomusikalen The Seduction of Ingmar Bergman (2009) där Jonas Malmsjö spelar demonregissören. Inte helt ologiskt med tanke på att pappa Jan spelade biskopen Vergerus i Fanny och Alexander.
Historien utspelar sig efter det oväntade priset för Sommarnattens leende (1955). Väl hemma i Stockholm går han och ser en amerikansk actionfilm. Han hävdar att det är mot hans vilja. Han äcklas av vad han ser men när han träder ut ur biografen är han plötsligt i Hollywood. Han försöker genomföra ett filmprojekt men det blir fullt av förvecklingar. Förhoppningen var att projektet skulle bli en film men det närmaste man kom var en teater föreställning i Los Angeles regisserad av Guy Maddin fylld av meta-nivåer.
Ron förklarade att narrativa projekt gav duon chansen att flexa nya muskler. Det har genomgående varit ett credo för Sparks att ständigt pröva nya vägar och stilar. I en tid där närmast all musik är förutsägbar är det en lisa att det finns ett band som Sparks där man aldrig vet exakt hur nästa projekt kommer att låta. Inför nya skivan gäller mottot “expect the unexpected”.
Toppbild. Russel och Ron Mel är aktuella med det nya Sparksalubmet Mad!. Foto: Pressbild
***
Läs även: Nu är vi alla lika goda postmodernister
Nu släpper Sparks sitt 26:e studioalbum, Mad! 54 år efter debuten Halfnelson 1972. Bandets karriär har varit högst varierande och det är ett band som blåser liv i klichén att vägra stå stilla.
Bandet består huvudsakligen av bröderna Ron och Russell Mael. Den förstnämnda är låtskrivaren som även hanterar klaviaturinstrumenten där han inte rör en min medan han spelar. Brodern Russell är sångaren med sin ikoniska falsettröst.
Efter två kommersiella floppar i hemlandet USA, begav sig bröderna till England. Det första albumet där Kimono My House (1974) blev en omedelbar succé, inte minst beroende på singeln This Town Ain’t Big Enough for the Both of Us. Även de efterföljande två alstren var framgångsrika och innehöll klassiker som Never Turn Your Back on Mother Earth och Get in the Swing.
Efter två mindre lyckosamma album kom 1979 ett av många stilskiften. Bröderna slog sig ihop med diskoproducenten Giorgio Moroder och blev en synthduo. Resultatet, Nº 1 in Heaven (1979) var före sin tid och fick tämligen ljumma recensioner, men inflytandet på andra musiker blev enormt. Det gäller inte bara en annan synthduo som Erasure som grundades sex år senare. Även Joy Division berättade att det var en av skivorna de lyssnade mest på under inspelningen av deras hit Love Will Tear Us Apart (1980). Titelspåret och Beat the Clock är sedan dess klassiker. Fenomenet att Sparks inspirerar andra band som sedan får större kommersiella framgångar än Sparks själva skulle visa sig vara ett genomgående fenomen genom åren. Ron Mael konstaterade en gång lakoniskt men ändå spefullt att Sparks var mer intressanta än de band de inspirerade.
När bröderna återvände till USA medförde det ofta ett mer rockigt sound. Det kanske inte är deras mest intressanta period musikaliskt, men den gjorde gruppen mer känd i breda kretsar på andra sidan Atlanten.
Att båda bröderna har en konstnärlig utbildning och ett stort filmintresse har ofta varit tydligt. Ett senare exempel är den fyndigt namngivna Gratuitous Sax and Senseless Violins (1994). Hitsingeln When Do I Get to Sing My Way illustrerades med en video som var en minihistoria om en brödrafejd. Refrängen lyder “When do I get to sing my way. When do I get to feel like Sinatra felt”. När refrängen återkommer har cronern Sinatras namn bytts ut mot punklegenden Sid Vicious.
Humorn har generellt varit en bärande part i Sparks musik. Rons texter innehåller inte bara smarta ordlekar utan även pregnanta observationer. Exemplen är otaliga. Dels har vi metatitlar som A Song that Sings Itself (1984), medan en sång som Lighten Up Morrissey (2008) handlar om en man vars flickvän är mer besatt av The Smiths-sångaren än honom själv. De ständiga jämförelserna beskrivs i textrader som “She won’t hang out with me no she won’t hang out ’Til my quick retort’s quick as his” och han inser senare att “If only Morrissey weren’t so Morrisseyesque she might overlook all my flaws.”
This Is The Renaissance från Exotic Creatures of the Deep handlar om att folk har en tendens att tro att de lever i den bästa av alla världar som aldrig kommer att överträffas. Det uttrycks i en av mina personliga favoritpassager ur Ron Maels rika textrepertoar.
”Science is here
Nothing left to fear
Though the Earth is flat
It’s not as flat as we feared
Music’s gone wild
No Gregorian here
Contrapuntal music is the music that your parents fear…”
2002 är ett av de viktigaste åren i Sparks karriär. Bröderna kände att de tröttnat på att skriva låtar på vanligt sätt. Ett album var så gott som färdigskrivet, men man valde att kasta allt och istället börja om på nytt. Resultatet blev Lil’ Beethoven som till största del bygger på upprepningar med minimalistiska variationer. I en tid när rytmen ansågs vara det viktiga förkunnar Russell redan i öppningsspåret, The Rhythm Thief att han har stulit alla beats och utropar “Lights out Ibiza” Låten avslutas med raden “I am the rhythm thief. Auf Wiedersehen to the beat.”
Den mest kända låten från albumet är den avslutande Suburban Homeboy. En låt som tidigt driver med identitetspolitik. Protagonisten är en vit rik man som insisterar på att se sig som en “man of the hood”, fast de enda svarta personer han känner är tjänstefolket “I say Yo Dog to my pool cleaning guy”. Han har också en “Suburban ho” som bor “In the projects of St Tropez”.
Apropå franska rivieran så ledde gruppens filmintresse till projektet Annette (2021). En operaartad musikal som blev till en film regisserad av Leos Carax. Premiären ägde rum under Cannesfestivalen 2021 där den var inledningsfilmen. Ett annat filmrelaterat projekt har svensk anknytning. Efter att ha sett Sparks på Södra teatern blev Marie Wennersten så imponerad att hon bjöd in Sparks för att göra ett projekt för Sveriges Radio.Resultatet blev radiomusikalen The Seduction of Ingmar Bergman (2009) där Jonas Malmsjö spelar demonregissören. Inte helt ologiskt med tanke på att pappa Jan spelade biskopen Vergerus i Fanny och Alexander.
Historien utspelar sig efter det oväntade priset för Sommarnattens leende (1955). Väl hemma i Stockholm går han och ser en amerikansk actionfilm. Han hävdar att det är mot hans vilja. Han äcklas av vad han ser men när han träder ut ur biografen är han plötsligt i Hollywood. Han försöker genomföra ett filmprojekt men det blir fullt av förvecklingar. Förhoppningen var att projektet skulle bli en film men det närmaste man kom var en teater föreställning i Los Angeles regisserad av Guy Maddin fylld av meta-nivåer.
Ron förklarade att narrativa projekt gav duon chansen att flexa nya muskler. Det har genomgående varit ett credo för Sparks att ständigt pröva nya vägar och stilar. I en tid där närmast all musik är förutsägbar är det en lisa att det finns ett band som Sparks där man aldrig vet exakt hur nästa projekt kommer att låta. Inför nya skivan gäller mottot “expect the unexpected”.
Toppbild. Russel och Ron Mel är aktuella med det nya Sparksalubmet Mad!. Foto: Pressbild
***
Läs även: Nu är vi alla lika goda postmodernister
