Går det verkligen att blanda bort segregationen?

Ibland kan det låta som om dagens svenska socialdemokrater har kommit på en ny idé när de vill blanda olika boendeformer för att motverka segregationen. Men historien är fylld av integrationsprojekt, stadssaneringar och bortsprängda slumkåkar; just socialdemokraterna borde vara bekanta med bulldozrade innerstäder och förorternas miljonprogram.

Städernas bekymmer har alltid varit att få fram bostäder till dem utan pengar på banken. Och när man bygger för de mindre bemedlade blir segregationen svår att undvika, alla vet vilka områden som har bättre och sämre rykten.

Det pågående danska programmet för att strukturera om de värsta problemkvarteren – 15 orosfyllda bostadsområden med 40 000 invånare ska på drygt tio år göras om i grunden – fick långt om länge även socialdemokrater i Sverige att lystra.

När Fokus skrev om projektet 2023, sa den integrationspolitiska talespersonen Lawen Redar att det krävs något drastiskt även här. ”Stora politiska förändringar måste till”, menade hon. Skeptikerna började snart tala om ”tvångsblandning”.

För ett tag sedan damp en deltidsrapport om det danska blandningsförsöket ner, och den sänkte förväntningarna på den fysiska miljöns effekter på det sociala livet. Åtta år efter folketingets beslut att initiera detta så kallade gettopaket finns en spridd känsla av otrygghet kvar i de nedgångna kvarteren och en insikt om att människor inte automatiskt blandas för att de bor nära varandra.

De skandinaviska diskussionerna får en intressant sidobelysning i den engelska arkitekturhistorikern Holly Smiths nya bok Up in the air. A history of high-rise Britain.

Brittiska storstäder har fått mer än sin beskärda del av brutalistiska monsterbyggen på längden och höjden, de kommunala bostadsområden som brukar kallas council estates. Efterkrigsårens omfattande bostadsbrist och väldiga moderniseringsbehov ledde bland annat till bygget av legoliknande höghustorn, ett slags statarlängor på höjden som visserligen erbjöd hisnande utsikt över det brittiska stadslandskapet – men samtidigt utgjorde en bräcklig modern slum som i värsta fall utvecklades till dödsfällor.

Bara två månader efter att lägenheterna hade fyllts, kollapsade tornhuset Ronan Point i östra London 1968. Sommaren 2017 blev 24-våningshuset Greenfell Tower en fackla – en brandkatastrof som hade föregåtts av andra, som den i Lakanal House där människor åtta år tidigare fångades av elden i byggnadens enda trapputgång.

Utredningarna som följde pekade ut undermåligt byggmaterial och bristande sprinklersystem som huvudorsaker. Myndigheterna anklagades för att strunta i fattiga människor, men en annan fråga var naturligtvis den om det moraliska i att skapa dessa uppväxtmiljöer som få beslutsfattare skulle vilja placera sina egna barn i.

I brittisk bostadsdebatt intogs för länge sedan fasta positioner av modernistiska entusiaster och konservativa belackare. I många fall var utgångsläget så dystert att det mesta kunde ses som en förbättring. Men Margaret Thatcher beskrev council estates som själlösa getton där de boende förstärkte varandras passivitet och undergrävde varandras initiativförmåga. Medan det offentliga byggt på höjden, i betong och moduler, har de flesta engelsmän fortsatt att hoppas på ett eget hus med egen täppa. 

Förortsmodernismen har sällan stått högt i kurs, även om Holly Smith hyllar den arkitektoniska mångfalden och inte godtar beskrivningen av områdena som monotont depressiva.

Hennes bok handlar till stor del om människorna i lägenheterna och den knepiga ambivalens som framträder när de pratar om livet där.

1997 valde Tony Blair att hålla sitt första tal som ny premiärminister vid Aylesburykomplexet i södra London: ”Det ska inte finnas några bortglömda människor i det Storbritannien vi vill bygga.” Blairs New Labour slog fast att council estates måste omvandlas till blandade kvarter för grupper med olika ekonomiska förutsättningar.

Aylesbury är jämnårigt med det svenska miljonprogrammet och när jag besökte området några år efter Tony Blair var planen att spränga delar av det i luften. 12 000 människor berördes. Huskropparna förbands med svankiga gångbroar i höjden, hissarna hängde i slitna vajrar och asbesten rök; en sorglig samling skräpkulisser. Men de nya löftena om ljus och rymd möttes med misstro bland hyresgästerna. Nu, 25 år senare, haltar sig upprustningen fortfarande framåt, med partiella rivningar, renoveringar och ägarbostäder.

Om höghus länge var ett skällsord, har de på nytt blivit symboler för makt och optimism – särskilt när de rymmer finanskontor och bostadsrätter med terrass. Debatten har under lång tid varit ideologiserad på ett ganska förlamande sätt. Man kan också dra sig till minnes hur kritiken mot miljonprogrammet i Sverige från början var stark från vänsterhåll – medan förorternas, och i någon mån parallellsamhällenas, försvarare i dag hittas hos den vänster som alltså på 50 år har förflyttat sig tvärs över hela åsiktsskalan. Invändningar som 1970 riktades mot systemet kan numera framställas som rasistisk och utpekande för de boende.

Social ingenjörskonst, tidigare en svensk paradgren, har länge varit vanryktad. Kommer den till heders igen om socialdemokratin vill bygga radhus mellan höghusen och hyreskåkar vid villagatorna? Fast å andra sidan kan det mycket väl vara så att landet har blivit så splittrat och segregerat att det inte längre går att lägga saker och ting till rätta.

Toppbild. Vy över Aylesburykomplexet i södra London, uppfört under 1960- och 70-talet.

​​***

Läs även: Frank Gehry upphävde geometrins lagar

Läs även: Washington DC – supermaktens bultande hjärta