Går vi i sömnen mot vår undergång?
Bejaka pessimismen, men ger aldrig upp hoppet. Globala politiska organ behövs för att hantera de hot vi står inför. FN, UNHCR, IMF är nu alltför försvagade.
Vi går i sömnen mot undergången, sägs det allt oftare. Googla på ”sleepwaking to extinction” och du får mängder av (intressanta) träffar. Metaforen är kraftfull och sätter fantasin i rörelse. Det ”vi” som åsyftas är mänskligheten. Undergången tecknas på olika men nära relaterade vis. Det kan handla om en total kärnvapenkatastrof, global upphettning, vår egen och andra arters utdöende, eller rent av en generell artificiell intelligens som gör slut på ”oss”. Metaforen är emellertid trots sin kraft missriktad.
Problemet med metaforen ligger inte i beskrivningen av destinationen. Alla de globalt kollektiva hot som uppmålas är reella. De äger vikt var för sig och antar i kombination en gigantisk magnitud. Tänk en av klimatkris pressad mänsklighet där nationalstater till sist hamnar i öppen kärnvapenkonflikt med varandra – i kampen om krympande resurser i en allt hetare värld.
Problemet med metaforen ligger i föreställningen om ett ”vi” som ”vandrar”. Något sådant vi finns inte. Mänskligheten som sådan saknar agens. Den rör sig varken i vaket eller sovande tillstånd. Den rör sig inte alls.
Denna brist på kollektiv agens är inte bara ett faktum, den är roten till vår tids onda. Vi färdas varken sovande eller i vaket tillstånd mot något särskilt öde. Vi drabbas av historien, vi skapar den inte. Eller, om vi skapar den, så gör vi det som en icke avsedd konsekvens av alla våra enskilda val.
Det är inte bara individer som handlar och som ibland handlar förnuftigt i betydelsen att de lyckas se till sitt eget individuella bästa. Också företag, regeringar och olika sammanslutningar av sådana, äger agens. De fattar kollektiva beslut och handlar på basis av dem. Var och en stärker sin egen ställning genom sådana beslut. Men ingen av dem handlar på hela den mänskliga civilisationens vägnar. Därför går det så illa för oss alla tillsammans. Hoten mot oss är existentiella och globala. Något svar på dem kan ”vi” inte leverera de institutioner som skulle kunna hantera hoten ännu ej är uppfunna. Vi har ännu inte konstruerat det vi som erfordras.
Men har inte upplysningstänkarna Bernard Mandeville och Adam Smith lärt oss att den osynliga handen ser till så att om var och en befrämjar sitt egenintresse så blir resultatet också bra för alla?
Nja, det är en sanning med modifikation. Den osynliga handen gör ibland sådana underverk. Fri handel mellan jämstarka parter utgör ett exempel. Var och en producerar det man är bäst på och handeln blir till ömsesidig nytta. Men lika ofta kopplar den osynliga handen ett dödens grepp om oss alla. Just då vi lyckas att var och en befrämja våra egna individuella intressen störtar denna hand oss kollektivt i fördärvet.
Detta med den osynliga handen är förstås också en metafor, men en välfunnen sådan. Det är sant att handen är osynlig, men här har jag likafullt fångat den på bild.
Visst har det funnits, och visst finns det ansatser det slags kollektiva globala handlande som skulle kunna rädda oss. Här några exempel:
Förenta nationerna är en institution, med sitt säkerhetsråd i spetsen, som skulle kunna garantera en evig fred. IPCC kunde avvärja klimatkrisen. UNHCR skulle kunna hantera den växande flyktingkrisen. Ekonomiska globala orättvisor skulle kunna åtgärdas av Världsbanken och Internationella valutafonden.
Så sker emellertid inte. Och positiva ansatser i rätt riktning har alltmer avklingat. Allt går i fel riktning!
Vetot för stormakterna i FN:s säkerhetsråd har lamslagit institutionen alltifrån dess början. IPCC tappar mark när en mäktig stat som USA lämnar den. En militärallians som Nato driver fram abnormt ökade militära rustningar. Stormakter som Kina och USA utvecklar, förstärker och förfinar sina kärnvapen. Ryssland och Israel drar igång nya krig. Militarismen och upprustningen blockerar samarbetet mellan nationerna i världen. Tänk vidare på alla utsläpp som alstras av rustningsindustrin och som genereras av öppen krigföring. Globala ekonomiska institutioner har korrumperats och blivit till verktyg för ekonomiska och politiska särintressen. Nu förlorar de dessutom fotfästet i en värld där frihandeln är på tillbakagång.
Men om hoten är globala och inga institutioner finns med vars hjälp vi kan bemästra dem, betyder det att allt hopp är ute? Det kan tyckas så, särskilt som hoten för varje dag blir allvarligare och fragmenteringen och militariseringen av vår värld samtidigt tilltar. Men visst hopp finns!
Vi har all anledning att vara pessimister. Det är troligt att vi dukar under som resultatet av en myriad rationella egoistiska val. Pessimism är emellertid en sak, känslor av hopplöshet en annan. Det går att hoppas också för en pessimist. Det går att hoppas till och med på det omöjliga.
Men är det rationellt att hoppas på något så långsökt som upprättandet av globala politiska organ?
Jo, sådant hopp är rationellt. Det är rationellt om det bara finns en gnuttas sannolikhet för att det egna handlandet ska bidra till att alstra det slags globalt kollektiva handlande som kan rädda oss.
När så mycket står på spel — mänskligheten som sådan— är det förnuftigt att handla. Den förvisso blygsamma sannolikheten för att jag ska förändra något blir — när den multiplicerats med ett mått på vad som står på spel — till ett tal värt att beakta.
Blunda inte för verkligheten, bejaka pessimismen, men ge aldrig upp hoppet!
Så lyder kort och gott min filosofi om hopp och rationell tro.
Torbjörn Tännsjö, professor emeritus i praktisk filosofi och författare till boken Från despoti till demokrati. Hur en världsregering kan rädda mänskligheten (Fri Tanke Förlag, 2024).
Toppbild. Den amerikanska konstnären Sue Coe har illustrerat "sömngången mot undergången" på det här viset. Foto: Galerie St. Etienne
***
Vi går i sömnen mot undergången, sägs det allt oftare. Googla på ”sleepwaking to extinction” och du får mängder av (intressanta) träffar. Metaforen är kraftfull och sätter fantasin i rörelse. Det ”vi” som åsyftas är mänskligheten. Undergången tecknas på olika men nära relaterade vis. Det kan handla om en total kärnvapenkatastrof, global upphettning, vår egen och andra arters utdöende, eller rent av en generell artificiell intelligens som gör slut på ”oss”. Metaforen är emellertid trots sin kraft missriktad.
Problemet med metaforen ligger inte i beskrivningen av destinationen. Alla de globalt kollektiva hot som uppmålas är reella. De äger vikt var för sig och antar i kombination en gigantisk magnitud. Tänk en av klimatkris pressad mänsklighet där nationalstater till sist hamnar i öppen kärnvapenkonflikt med varandra – i kampen om krympande resurser i en allt hetare värld.
Problemet med metaforen ligger i föreställningen om ett ”vi” som ”vandrar”. Något sådant vi finns inte. Mänskligheten som sådan saknar agens. Den rör sig varken i vaket eller sovande tillstånd. Den rör sig inte alls.
Denna brist på kollektiv agens är inte bara ett faktum, den är roten till vår tids onda. Vi färdas varken sovande eller i vaket tillstånd mot något särskilt öde. Vi drabbas av historien, vi skapar den inte. Eller, om vi skapar den, så gör vi det som en icke avsedd konsekvens av alla våra enskilda val.
Det är inte bara individer som handlar och som ibland handlar förnuftigt i betydelsen att de lyckas se till sitt eget individuella bästa. Också företag, regeringar och olika sammanslutningar av sådana, äger agens. De fattar kollektiva beslut och handlar på basis av dem. Var och en stärker sin egen ställning genom sådana beslut. Men ingen av dem handlar på hela den mänskliga civilisationens vägnar. Därför går det så illa för oss alla tillsammans. Hoten mot oss är existentiella och globala. Något svar på dem kan ”vi” inte leverera de institutioner som skulle kunna hantera hoten ännu ej är uppfunna. Vi har ännu inte konstruerat det vi som erfordras.
Men har inte upplysningstänkarna Bernard Mandeville och Adam Smith lärt oss att den osynliga handen ser till så att om var och en befrämjar sitt egenintresse så blir resultatet också bra för alla?
Nja, det är en sanning med modifikation. Den osynliga handen gör ibland sådana underverk. Fri handel mellan jämstarka parter utgör ett exempel. Var och en producerar det man är bäst på och handeln blir till ömsesidig nytta. Men lika ofta kopplar den osynliga handen ett dödens grepp om oss alla. Just då vi lyckas att var och en befrämja våra egna individuella intressen störtar denna hand oss kollektivt i fördärvet.
Detta med den osynliga handen är förstås också en metafor, men en välfunnen sådan. Det är sant att handen är osynlig, men här har jag likafullt fångat den på bild.
Visst har det funnits, och visst finns det ansatser det slags kollektiva globala handlande som skulle kunna rädda oss. Här några exempel:
Förenta nationerna är en institution, med sitt säkerhetsråd i spetsen, som skulle kunna garantera en evig fred. IPCC kunde avvärja klimatkrisen. UNHCR skulle kunna hantera den växande flyktingkrisen. Ekonomiska globala orättvisor skulle kunna åtgärdas av Världsbanken och Internationella valutafonden.
Så sker emellertid inte. Och positiva ansatser i rätt riktning har alltmer avklingat. Allt går i fel riktning!
Vetot för stormakterna i FN:s säkerhetsråd har lamslagit institutionen alltifrån dess början. IPCC tappar mark när en mäktig stat som USA lämnar den. En militärallians som Nato driver fram abnormt ökade militära rustningar. Stormakter som Kina och USA utvecklar, förstärker och förfinar sina kärnvapen. Ryssland och Israel drar igång nya krig. Militarismen och upprustningen blockerar samarbetet mellan nationerna i världen. Tänk vidare på alla utsläpp som alstras av rustningsindustrin och som genereras av öppen krigföring. Globala ekonomiska institutioner har korrumperats och blivit till verktyg för ekonomiska och politiska särintressen. Nu förlorar de dessutom fotfästet i en värld där frihandeln är på tillbakagång.
Men om hoten är globala och inga institutioner finns med vars hjälp vi kan bemästra dem, betyder det att allt hopp är ute? Det kan tyckas så, särskilt som hoten för varje dag blir allvarligare och fragmenteringen och militariseringen av vår värld samtidigt tilltar. Men visst hopp finns!
Vi har all anledning att vara pessimister. Det är troligt att vi dukar under som resultatet av en myriad rationella egoistiska val. Pessimism är emellertid en sak, känslor av hopplöshet en annan. Det går att hoppas också för en pessimist. Det går att hoppas till och med på det omöjliga.
Men är det rationellt att hoppas på något så långsökt som upprättandet av globala politiska organ?
Jo, sådant hopp är rationellt. Det är rationellt om det bara finns en gnuttas sannolikhet för att det egna handlandet ska bidra till att alstra det slags globalt kollektiva handlande som kan rädda oss.
När så mycket står på spel — mänskligheten som sådan— är det förnuftigt att handla. Den förvisso blygsamma sannolikheten för att jag ska förändra något blir — när den multiplicerats med ett mått på vad som står på spel — till ett tal värt att beakta.
Blunda inte för verkligheten, bejaka pessimismen, men ge aldrig upp hoppet!
Så lyder kort och gott min filosofi om hopp och rationell tro.
Torbjörn Tännsjö, professor emeritus i praktisk filosofi och författare till boken Från despoti till demokrati. Hur en världsregering kan rädda mänskligheten (Fri Tanke Förlag, 2024).
Toppbild. Den amerikanska konstnären Sue Coe har illustrerat ”sömngången mot undergången” på det här viset. Foto: Galerie St. Etienne
***
