Ges det verkligen ut för många böcker?
Vi ska dra öronen åt oss när kulturetablissemanget dömer ut egenutgivningen. För hotet mot litteraturen är snarare beroendet av de gamla institutionerna.
Det ges ut för många böcker”, skrattar en kulturskribent under ett panelsamtal om egenutgivning.
Det nervösa skrattet stöts ut ur högtalarsystemet, och tycks komma sig av att hon plötsligt fått micken i handen och förväntas yttra sig. Sådana situationer visar inte alltid ens bästa sidor, men kanske är de ärliga.
Behovet att döma ut låtsasförfattarna som bidrar till att titeln “författare” devalveras tycks öka. Ungefär som när frikyrkorna uppstod: helt plötsligt känner folkhopen att Gud talar till dem. Svärmeriet ökar.
Skrattet är en ryggmärgsreflex inifrån institutionerna. Domen är förståelig: när allt fler publicerar sig gör det sorteringen och kategoriseringen svårare, vilket förenas med en försämrad kvalitet hos litteraturen generellt.
Men är det verkligen mängden utgivna böcker som är problemet? Historiskt har privat initierade bokprojekt varit både konstnärliga och samhällskritiska.
Kanske har den subversiva litteraturen, alltså den intressanta spetsen av egenutgivningen, svårt att nå ut? Allt för mycket skit döljer guldet som glimmar där nere på botten.
Kanske är problemet också institutionerna? Kultursidorna tunnas ut. Fel litteratur får inte ta över bevakningen för då hotar devalvering även där. Vi måste vara eniga om kvalitetsbegreppet, och kvalitet indikeras av förlagsinitialerna.
Egenutgivning har historiskt sett utmanat och ibland underminerat etablerade litterära hierarkier. Samma gäller de små förlagen. Men när jag lyssnar på kulturdebatter talas det uteslutande i positiva ordalag om de små förlagens utgivning, medan egenutgivning möts med skepsis. Egenutgivningen är de självglorifierande författarnas scen. Ingen respektabel författare vill vara i ett sådant sällskap.
Men under panelsamtalet framträder en intressantare bild av fenomenet.
Allt börjar med författarens svar på förlagens ställningstagande. En refusering kan betyda slutet för det glada skrivandet, en spik i kistan för författardrömmen. Den skrivande inser att den inte duger.
Andra fortsätter i en förryckt tro på sitt skrivande, utan validering.
Ett "ja" är positivt. Då bjuds författaren in i värmen, får pengar för sitt arbete och en större publik, plus erkännande. Dessutom en redaktör, som ansar det yviga, och sätter en kvalitetsstämpel på verket. Det litterära kretsloppet tar vid.
Men om författaren inte ser upp odlas samtidigt något annat. Beroendet av institutionernas "ja" medför osjälvständighet. Risken är att det sociala anseendet börjar dominera. Till och med stilen kan stelna, eftersom författarnamnet snart står för ett visst innehåll. Man får svårare både att överraska och att sälja in något nytt, om man utvecklas. Förlaget och läsekretsen både bygger upp och begränsar författaren.
Anekdotiskt kan jag berätta om en författarkollega som tycks drabbad av dessa mekanismer. Författaren skriver genrelitteratur på ett förlag. När hon förnyade sig och skrev en politisk roman blev manuset refuserat.
Att börja sitt författarskap som egenutgivare liknar en uppväxt på landet. Det är en bra bas att stå på. Man vänjer sig vid ett stort mått av frihet och kontroll. Men det är också förnedrande eftersom man lätt blir ensam när man väl kommer till storstaden. Som egenutgivare har man inget att yvas över. Inget kulturellt kapital att peka på. Att tala om sig själv i positiva termer är tal i egen sak, ett anskrämligt och devalverande skryt.
Den självpublicerande författaren får alltså vara beredd att offra anseende, erkännande, priser, och läsare. Men varför skulle det spela någon roll?
Jeremiah Karlsson är socionom, poet och författare. Han har givit ut sina romaner och diktsamlingar på egen hand.
***
Läs även: Är BookTok litteraturens framtid?
Det ges ut för många böcker”, skrattar en kulturskribent under ett panelsamtal om egenutgivning.
Det nervösa skrattet stöts ut ur högtalarsystemet, och tycks komma sig av att hon plötsligt fått micken i handen och förväntas yttra sig. Sådana situationer visar inte alltid ens bästa sidor, men kanske är de ärliga.
Behovet att döma ut låtsasförfattarna som bidrar till att titeln “författare” devalveras tycks öka. Ungefär som när frikyrkorna uppstod: helt plötsligt känner folkhopen att Gud talar till dem. Svärmeriet ökar.
Skrattet är en ryggmärgsreflex inifrån institutionerna. Domen är förståelig: när allt fler publicerar sig gör det sorteringen och kategoriseringen svårare, vilket förenas med en försämrad kvalitet hos litteraturen generellt.
Men är det verkligen mängden utgivna böcker som är problemet? Historiskt har privat initierade bokprojekt varit både konstnärliga och samhällskritiska.
Kanske har den subversiva litteraturen, alltså den intressanta spetsen av egenutgivningen, svårt att nå ut? Allt för mycket skit döljer guldet som glimmar där nere på botten.
Kanske är problemet också institutionerna? Kultursidorna tunnas ut. Fel litteratur får inte ta över bevakningen för då hotar devalvering även där. Vi måste vara eniga om kvalitetsbegreppet, och kvalitet indikeras av förlagsinitialerna.
Egenutgivning har historiskt sett utmanat och ibland underminerat etablerade litterära hierarkier. Samma gäller de små förlagen. Men när jag lyssnar på kulturdebatter talas det uteslutande i positiva ordalag om de små förlagens utgivning, medan egenutgivning möts med skepsis. Egenutgivningen är de självglorifierande författarnas scen. Ingen respektabel författare vill vara i ett sådant sällskap.
Men under panelsamtalet framträder en intressantare bild av fenomenet.
Allt börjar med författarens svar på förlagens ställningstagande. En refusering kan betyda slutet för det glada skrivandet, en spik i kistan för författardrömmen. Den skrivande inser att den inte duger.
Andra fortsätter i en förryckt tro på sitt skrivande, utan validering.
Ett ”ja” är positivt. Då bjuds författaren in i värmen, får pengar för sitt arbete och en större publik, plus erkännande. Dessutom en redaktör, som ansar det yviga, och sätter en kvalitetsstämpel på verket. Det litterära kretsloppet tar vid.
Men om författaren inte ser upp odlas samtidigt något annat. Beroendet av institutionernas ”ja” medför osjälvständighet. Risken är att det sociala anseendet börjar dominera. Till och med stilen kan stelna, eftersom författarnamnet snart står för ett visst innehåll. Man får svårare både att överraska och att sälja in något nytt, om man utvecklas. Förlaget och läsekretsen både bygger upp och begränsar författaren.
Anekdotiskt kan jag berätta om en författarkollega som tycks drabbad av dessa mekanismer. Författaren skriver genrelitteratur på ett förlag. När hon förnyade sig och skrev en politisk roman blev manuset refuserat.
Att börja sitt författarskap som egenutgivare liknar en uppväxt på landet. Det är en bra bas att stå på. Man vänjer sig vid ett stort mått av frihet och kontroll. Men det är också förnedrande eftersom man lätt blir ensam när man väl kommer till storstaden. Som egenutgivare har man inget att yvas över. Inget kulturellt kapital att peka på. Att tala om sig själv i positiva termer är tal i egen sak, ett anskrämligt och devalverande skryt.
Den självpublicerande författaren får alltså vara beredd att offra anseende, erkännande, priser, och läsare. Men varför skulle det spela någon roll?
Jeremiah Karlsson är socionom, poet och författare. Han har givit ut sina romaner och diktsamlingar på egen hand.
***
Läs även: Är BookTok litteraturens framtid?
