Gökboet – filmen som banade väg för psykiatrins kris
Filmklassiker Gökboet fyller 50 år, men markerar också starten för psykiatrins kris. Sedan dess har svårt mentalt sjuka lämnats åt sitt eget öde.
Det tidiga 1970-talet var en dyster period för psykiatrin i USA. 1972 skakades det amerikanska psykiatriska förbundet APA av en hetsig debatt om huruvida homosexualitet borde betraktas som sjukligt. Året därpå avslöjade det så kallade Rosenhan-experimentet psykiatrins brister, när friska personer med fejkade symtom blev inlagda och klassade som psykiskt sjuka. Och 1975 – för femtio år sedan – hade Milos Formans film Gökboet premiär på biograferna.
Filmen bygger på Ken Keseys roman från 1960-talet och följer R.P. McMurphy, en karismatisk brottsling som försöker slippa ett fängelsestraff genom att låtsas vara galen och bli inlagd på ett mentalsjukhus. Han möter där syster Mildred Ratched, en kall och auktoritär sjuksköterska som styr avdelningen med järnhand. Snart utbryter en maktkamp mellan McMurphy, spelad av Jack Nicholson, och Ratched, där McMurphy inspirerar sina medpatienter att utmana sjukhusets regelverk.
Konflikten eskalerar snabbt. För att kuva McMurphy tillgriper Ratched brutala metoder, däribland elchocksbehandling utan bedövning. När han till slut attackerar syster Ratched får det katastrofala följder: McMurphy lobotomeras och reduceras till en skugga av sig själv. Hans vän, en högrest indian vid namn Hövding Bromden, grips av medlidande för McMurphy och kväver honom med en kudde, varpå han själv flyr från sjukhuset.
Gökboet förstärkte bilden av psykiatrisk slutenvård som inhuman och repressiv, men filmens politiska betydelse bör inte överskattas. Mentalvårdens gradvisa avveckling pågick redan för fullt, både i USA och Europa, långt innan filmen kom ut. Redan på 1950-talet hade utvecklingen av antipsykotiska läkemedel och slutenvårdens skenande kostnader drivit fram reformer ämnade att flytta patienter ut i samhället. Filmen bekräftade bara den rådande uppfattningen hos politiker och allmänhet att man var på rätt väg.
Milos Formans Gökboet blev en enorm succé och hyllades av både kritiker och publik. Jack Nicholson och Louise Fletcher, som spelade syster Ratched, belönades med Oscars för sina insatser. Men alla var inte lika förtjusta. Ken Kesey klagade över att filmen förenklade och fördummade hans roman och dess budskap.
Det är lätt att förstå varför. En tydlig skillnad mellan boken och filmen är valet av huvudperson. I romanen är det Hövding Bromden som berättar historien och står i centrum. Kesey beskriver honom som en intelligent men paranoid man med komplexa vanföreställningar om en världsomspännande konspiration han kallar "Kombinatet". Denna osynliga makt finns överallt och styr avdelningen med hjälp av elektronisk utrustning gömd i väggarna. I Bromdens ögon är syster Ratched en av Kombinatets mest lojala agenter, med uppdrag att tämja avdelningens män, beröva dem deras naturliga virilitet och förvandla dem till fogliga och skötsamma medborgare.
Milos Formans val att göra R.P. McMurphy, snarare än Hövding Bromden, till filmens huvudperson är fullt förståeligt. Att berätta historien från den psykotiske Bromdens perspektiv hade riskerat att förvirra publiken. Dessutom hade Forman en enorm tillgång i Jack Nicholson, en av tidernas största filmskådespelare. Nicholson motsvarade förvisso inte alls Ken Keseys beskrivning av R.P. McMurphy som en "stor, rödhårig slagskämpe", men att casta honom som en två meter lång indian var knappast aktuellt.
I boken är Hövding Bromden helt klart paranoid, men långt ifrån ensam om sin syn på psykiatrin som ett redskap för att kuva maskulinitet. McMurphy beskriver syster Ratched som en "ball-cutter", som psykiskt kastrerar männen på avdelningen genom förödmjukande gruppterapier. McMurphys krig mot personalen har ofta sexuella undertoner, som när han tafsar på kvinnliga vårdbiträden eller provocerar med frågor om syster Ratcheds behåstorlek. En vältalig medpatient beskriver den lobotomi som McMurphy till slut ordineras som en "frontallobskastrering" – en högst träffande formulering.
Kesey skriver inte så mycket om läkemedel, men vad vi vet om psykofarmakologi ger visst stöd åt Hövding Bromdens analys. De antipsykotiska mediciner som används i slutenvården dämpar ofta sexualdriften och kan utöva en feminiserande effekt. Manliga psykospatienter kan ibland utveckla bröstvävnad och rentav producera mjölk till följd av sin medicinering. Även vanliga antidepressiva, som används av en dryg miljon svenskar, tenderar att sänka nivåerna av testosteron hos såväl män som kvinnor. Prozac har åtminstone sedan 90-talet förskrivits till sexualbrottslingar i syfte att hämma deras impulser.
Komplexa resonemang av detta slag ryms inte i Milos Formans film, som följer en mer banal och Hollywood-mässig dramaturgi. Syster Ratched är här en sadistisk skurk, som företräder ett inhumant och ondskefullt system. R.P. McMurphy intar rollen som hjälte, om än en bristfällig sådan. Av filmen att döma torde slutenvårdens gradvisa nedläggning ha varit en triumf för mänsklig frihet.
Men så blev det inte riktigt. I USA föll många psykiskt sjuka människor genom öppenvårdens sprickor, och hamnade på gatan eller i fängelse. Offentliga anstalter av det slag som skildras i Gökboet är i dag fåtaliga, och ständigt överfulla. I USA kan gravt psykotiska patienter bli fast på akutmottagningar i veckor eller månader i väntan på en sängplats på en sluten avdelning. Många psykiskt sjuka amerikaner har bättre odds att komma in på Harvard eller Yale än på en offentlig anstalt.
Man kan också fråga sig hur Hövding Bromden skulle ha sett på vår tids utveckling. Utan låsta institutioner förlorade Kombinatet sitt främsta verktyg för att med tvång kuva virila män. Men tvång är överflödigt när miljontals män i västvärlden frivilligt stoppar i sig tabletter som hämmar deras naturliga instinkter. Kombinatet förlorade måhända slaget – men de vann kriget.
Gökboet visas bland annat på Bio Capitol 14 augusti och bio Aspen i Stockholm 3 september, som en del av klassikerfestivalen Timelessfest.
***
Det tidiga 1970-talet var en dyster period för psykiatrin i USA. 1972 skakades det amerikanska psykiatriska förbundet APA av en hetsig debatt om huruvida homosexualitet borde betraktas som sjukligt. Året därpå avslöjade det så kallade Rosenhan-experimentet psykiatrins brister, när friska personer med fejkade symtom blev inlagda och klassade som psykiskt sjuka. Och 1975 – för femtio år sedan – hade Milos Formans film Gökboet premiär på biograferna.
Filmen bygger på Ken Keseys roman från 1960-talet och följer R.P. McMurphy, en karismatisk brottsling som försöker slippa ett fängelsestraff genom att låtsas vara galen och bli inlagd på ett mentalsjukhus. Han möter där syster Mildred Ratched, en kall och auktoritär sjuksköterska som styr avdelningen med järnhand. Snart utbryter en maktkamp mellan McMurphy, spelad av Jack Nicholson, och Ratched, där McMurphy inspirerar sina medpatienter att utmana sjukhusets regelverk.
Konflikten eskalerar snabbt. För att kuva McMurphy tillgriper Ratched brutala metoder, däribland elchocksbehandling utan bedövning. När han till slut attackerar syster Ratched får det katastrofala följder: McMurphy lobotomeras och reduceras till en skugga av sig själv. Hans vän, en högrest indian vid namn Hövding Bromden, grips av medlidande för McMurphy och kväver honom med en kudde, varpå han själv flyr från sjukhuset.
Gökboet förstärkte bilden av psykiatrisk slutenvård som inhuman och repressiv, men filmens politiska betydelse bör inte överskattas. Mentalvårdens gradvisa avveckling pågick redan för fullt, både i USA och Europa, långt innan filmen kom ut. Redan på 1950-talet hade utvecklingen av antipsykotiska läkemedel och slutenvårdens skenande kostnader drivit fram reformer ämnade att flytta patienter ut i samhället. Filmen bekräftade bara den rådande uppfattningen hos politiker och allmänhet att man var på rätt väg.
Milos Formans Gökboet blev en enorm succé och hyllades av både kritiker och publik. Jack Nicholson och Louise Fletcher, som spelade syster Ratched, belönades med Oscars för sina insatser. Men alla var inte lika förtjusta. Ken Kesey klagade över att filmen förenklade och fördummade hans roman och dess budskap.
Det är lätt att förstå varför. En tydlig skillnad mellan boken och filmen är valet av huvudperson. I romanen är det Hövding Bromden som berättar historien och står i centrum. Kesey beskriver honom som en intelligent men paranoid man med komplexa vanföreställningar om en världsomspännande konspiration han kallar ”Kombinatet”. Denna osynliga makt finns överallt och styr avdelningen med hjälp av elektronisk utrustning gömd i väggarna. I Bromdens ögon är syster Ratched en av Kombinatets mest lojala agenter, med uppdrag att tämja avdelningens män, beröva dem deras naturliga virilitet och förvandla dem till fogliga och skötsamma medborgare.
Milos Formans val att göra R.P. McMurphy, snarare än Hövding Bromden, till filmens huvudperson är fullt förståeligt. Att berätta historien från den psykotiske Bromdens perspektiv hade riskerat att förvirra publiken. Dessutom hade Forman en enorm tillgång i Jack Nicholson, en av tidernas största filmskådespelare. Nicholson motsvarade förvisso inte alls Ken Keseys beskrivning av R.P. McMurphy som en ”stor, rödhårig slagskämpe”, men att casta honom som en två meter lång indian var knappast aktuellt.
I boken är Hövding Bromden helt klart paranoid, men långt ifrån ensam om sin syn på psykiatrin som ett redskap för att kuva maskulinitet. McMurphy beskriver syster Ratched som en ”ball-cutter”, som psykiskt kastrerar männen på avdelningen genom förödmjukande gruppterapier. McMurphys krig mot personalen har ofta sexuella undertoner, som när han tafsar på kvinnliga vårdbiträden eller provocerar med frågor om syster Ratcheds behåstorlek. En vältalig medpatient beskriver den lobotomi som McMurphy till slut ordineras som en ”frontallobskastrering” – en högst träffande formulering.
Kesey skriver inte så mycket om läkemedel, men vad vi vet om psykofarmakologi ger visst stöd åt Hövding Bromdens analys. De antipsykotiska mediciner som används i slutenvården dämpar ofta sexualdriften och kan utöva en feminiserande effekt. Manliga psykospatienter kan ibland utveckla bröstvävnad och rentav producera mjölk till följd av sin medicinering. Även vanliga antidepressiva, som används av en dryg miljon svenskar, tenderar att sänka nivåerna av testosteron hos såväl män som kvinnor. Prozac har åtminstone sedan 90-talet förskrivits till sexualbrottslingar i syfte att hämma deras impulser.
Komplexa resonemang av detta slag ryms inte i Milos Formans film, som följer en mer banal och Hollywood-mässig dramaturgi. Syster Ratched är här en sadistisk skurk, som företräder ett inhumant och ondskefullt system. R.P. McMurphy intar rollen som hjälte, om än en bristfällig sådan. Av filmen att döma torde slutenvårdens gradvisa nedläggning ha varit en triumf för mänsklig frihet.
Men så blev det inte riktigt. I USA föll många psykiskt sjuka människor genom öppenvårdens sprickor, och hamnade på gatan eller i fängelse. Offentliga anstalter av det slag som skildras i Gökboet är i dag fåtaliga, och ständigt överfulla. I USA kan gravt psykotiska patienter bli fast på akutmottagningar i veckor eller månader i väntan på en sängplats på en sluten avdelning. Många psykiskt sjuka amerikaner har bättre odds att komma in på Harvard eller Yale än på en offentlig anstalt.
Man kan också fråga sig hur Hövding Bromden skulle ha sett på vår tids utveckling. Utan låsta institutioner förlorade Kombinatet sitt främsta verktyg för att med tvång kuva virila män. Men tvång är överflödigt när miljontals män i västvärlden frivilligt stoppar i sig tabletter som hämmar deras naturliga instinkter. Kombinatet förlorade måhända slaget – men de vann kriget.
Gökboet visas bland annat på Bio Capitol 14 augusti och bio Aspen i Stockholm 3 september, som en del av klassikerfestivalen Timelessfest.
***
