Halva historien

Text:

Bild: Fox movies

Historia är människans sätt att renovera det förflutna efter nutida smak. Obestridliga fakta är det enda vi inte kan rucka på, men till och med byggets grund och pelare kan målas och smyckas lite hur som. Lika hänförande som det är att kliva in i ett universum där vi tror på det vi ser, lika desorienterande är det att vistas i en rymd där det känns in i märgen att något inte stämmer.

Varför görs det just nu en film om Abraham Lincoln och slaveriets avskaffande? Ytligt sett är svaret givet: Steven Spielberg vill visa upp en president som trots en extremt polariserad kongress vågar – och lyckas – genomdriva en progressiv politik. Regissören Spielberg är sedan länge en del av det demokratiska partiets informella etablissemang, och hans nya storfilm kan på sätt och vis ses som en uppmaning till president Obama. Minns din förebild, tycks Spielberg viska; se och lär.

När Hillary Clinton 2008 sa att det var pragmatikern Lyndon Johnson snarare än Martin Luther King som drev igenom medborgarrättsrörelsens dagordning väckte det stor vrede, inte minst eftersom King mördades. Clinton implicerade att visst, exotiska retoriker och idealister i all ära, men när det väl gäller krävs det en gammal beprövad förmåga – en vit förmåga. Någon som majoriteten tar på allvar och litar på.

Det hon menade, förtydligade hon, var att det krävdes någon med hårda nypor. En illusionslös ledare som begriper hur världen, det vill säga kongressen i Washington, fungerar.

I »Lincoln« frossar Spielberg i det smutsiga spel som ledde till att grundlagen försågs med sitt trettonde tillägg, slaveriförbudet. Presidenten drog sig inte för att muta kongressledamöter med löften om diverse befattningar. Särskilt riktade han in sig på dem som just förlorat sina platser men hade några veckor kvar innan ersättarna tillträdde. Dessa herrar hade ju inget att förlora, inga fler valrörelser framför sig där de måste möta en kallsinnig väljarkår som mer än något annat fruktade att de frigivna slavarna skulle dumpa lönerna och, som det alltid har hetat i alla länder och alla tider, »ta deras jobb«.

Ändamålen fick helga medlen. Presidenten var efter sitt omval beredd att satsa precis allt på att en gång för alla lösa slaverifrågan. Kriget var nu, i slutet av 1864, inne i en fas där alla visste att nordstaterna skulle vinna. Men hur länge skulle det dröja? Hur många fler skulle dö och lemlästas? Det säkraste sättet att förlänga kriget till söderns sista kula var att förkunna slaveriets utplåning. Lincoln avskydde det fasansfulla inbördeskriget mer än kanske någon annan i ledande ställning, ändå valde han alltså denna riskabla väg. Det var som om ett grundlagsförbud måste till för att i efterhand skänka mening åt att en trekvarts miljon amerikaner fått sätta livet till.

Detta är själva konfliktnerven i Spielbergs film. Lincoln genomför en halsbrytande navigering mellan rå pragmatism och långsiktig, närmast gudomlig vishet om vad som är det bästa för hans land. Att se den magnifike Daniel Day-Lewis som presidenten, insvept i en yllefilt medan han vankar av och an i dunkla nattkorridorer, gör att man kommer legenden kusligt nära inpå skinnet.

Mot sig har presidenten det skrävlande packet av illvilliga reaktionärer som utgör den starka minoriteten i representanthuset. Den som tycker att dagens USA är polariserat bör få sig en tankeställare av filmens debattscener, där ordet »personangrepp« knappast gör rättvisa åt de lika eleganta som förgiftade utfallen, förolämpningarna och hoten.

Det är också någonstans här, i de långa scenerna från kammarens överläggningar, som filmen stöter på verklig patrull. Överdådet av varje upptänklig slags ansiktsbehåring gör det extra svårt att bortse ifrån att alla är män – vita, välbeställda män. Ett par hundra stycken.

Nu är Spielberg inte i någon Tolkiensituation, där han får skapa en historia lite som han vill och med lätthet skulle kunna göra ledamöterna till en mer mångfacetterad skara. Historien kan smyckas ut men inte gärna förfalskas helt: det fanns inga kvinnor eller svarta i representanthuset 1865. Så långt kan man inte klandra filmen för det snäva aktörsurvalet. Men skulle inte alltihop handla om slaveriets avskaffande? Lagstiftningsthriller i all ära, men att helt utelämna allt som ledde fram till själva kodifieringen i lagtext snedvrider historien.

Det fanns nämligen gott om kvinnor och svarta som spelade en oerhört stor roll för slaverimotståndets framväxt. Många av dem träffade både Lincoln och några av kammarens radikala ledamöter vid olika tillfällen. Varför finns inte en enda sådan scen? För att ta ett enda exempel på allt som fattas i Spielbergs vision. 1862 mottog president Lincoln den svarte författaren och slaverimotståndaren Frederick Douglass i Vita huset. Deras möte har gått till historien dels för att det fick Lincoln att inse att svarta hade samma intellektuella förutsättningar som vita, dels för att det satte tonen för framtida, ofta ansträngda relationer mellan trängda presidenter och krävande medborgarrättskämpar (inte minst John F Kennedy och Martin Luther King). Nej, det fanns förvisso inga svarta i representanthuset. Men de fanns i skeendet. Ibland öga mot öga med landets mäktigaste man.

Den kvinna Spielberg valt att ge visst utrymme, presidenthustrun Mary, får förutsägbart nog mest till uppgift att belysa privatmänniskan Lincoln – detta trots att hon i verkligheten var ytterst politiskt intresserad och hade stort inflytande över presidentens prioriteringar.

Med tanke på filmens ansenliga längd och att mycket sentimental smörja med musiksatta flaggor i vinden hade kunnat klippas bort är det ynkligt att urvalet av aktörer inte är bredare. Det bisarra med att ett par hundra vita män sitter och vrålar sig fram till de svartas öde kan på sätt och vis tyckas förmedla tillräckligt i sig. Men greppet utestänger från historieskrivningen den roll som de svarta spelade i sin egen frigörelse, både som debattörer och organisatörer. I inledningsscenen förekommer svarta soldater i unionsuniform, det är i stort sett allt. I övrigt flimrar de förbi som tjänstefolk.

När själva voteringen ska äga rum i kammaren dyker det upp några kostymklädda svarta män, som då välkomnas av Lincolns anhängare med applåder. Måhända är scenen tänkt att vara inkluderande, men effekten blir rakt motsatt: de svarta är passiva, gapande och storögda. De reduceras till förbluffat tacksamma mottagare av den vite mannens gåvor. Det är inte utan att man undrar om president Obama innerst inne tycker så bra om Spielbergs föreläsning som det har påståtts.

Det här är minerad mark. Sedan mitten av 1950-talet har det inom forskning och kultur rasat en hätsk debatt om konstens sätt att framställa olika grupperingar. Strängt taget har ett läger krävt att kvinnor och minoriteter av olika slag ska få sin rättmätiga plats, inte enbart för att krediteras för det de faktiskt åstadkommit utan också för att så att säga uppmuntra och stärka nya generationer av dessa grupper. Det andra lägret – den kulturkonservativa reaktionen – har avfärdat kritiken med att konsten inte kan vara en uppfostringsanstalt; man ska inte kräva av film och litteratur att den tillrättaläggs för att tjäna politiskt goda syften.

Som tur är behöver man inte en gång för alla välja sida mellan dessa båda ståndpunkter. Även om det är mödosamt får man bedöma ett verk i taget. Men hur? Förmodligen med magkänslan.

I en scen diskuterar Lincoln de svartas framtid med hustruns svarta tjänstekvinna. Han medger då att han inte känner några svarta personligen. Men i stället för att visa detta som den brist det är väljer Spielberg att låta tomrummet förvandlas till en triumf för den liberala universalismens eviga patentlösning: även den jag inte begriper mig på eller ens tycker om ska tolereras och ha lika rätt inför lagen. Inget fel i det, förstås. Men så mycket mer som hade kunnat utvinnas av ett så laddat främlingskap.

Spielberg får väl göra vilket urval han vill när han ska bygga sig ett drama, kan man invända. Och får, det får han. Tack vare samma liberala projekt som det han hyllar i den där scenen med tjänstekvinnan. Men hela hans estetik – de ödesmättade fanorna, John Williams odisciplinerade känslosvall till soundtrack, de långsamma kameraåkningarna över nationens symboler – kan bara tolkas som att regissören ikläder sig rollen som landets historielärare och moraliska kompass. Med det följer ett visst ansvar. Självfallet är Spielberg ingen rasist. Han drar sig liksom vi alla gör till det bekanta, det hemvana, det egna. Det är knappt ens klandervärt. Att ingen annan som varit inblandad i projektet har fått honom att vidga perspektivet är däremot obegripligt.

»Lincoln« har många fantastiska ögonblick och en dialog som rent musikaliskt överträffar det mesta. Men den visar inte hela sanningen om vilka som drev fram förändringen, och har inget att säga om hur USA ska gå vidare för att skaka av sig det rasistiska gisslet. Filmen är en segersång över sitt eget goda uppsåt. Så ekar den också tomt av drypande självgodhet.

»Lincoln« har svensk biopremiär den 25 januari. 

Fakta | En biografigigant

Filmen om Lincoln bygger på en bok skriven av Doris Kearns Goodwin, »Team of Rivals: The Political Genius of Abraham Lincoln«.

Vid sidan av att skriva biografier är hon också historiker och politisk kommentator. Tidigare har hon skrivit biografier om andra amerikanska presidenter, som Lyndon Johnson, familjen Kennedy samt Franklin och Eleanor Roosevelt. För den senare fick hon Pulitzerpriset.