Han lär känna sin folkkäre farfar Beppe Wolgers genom musiken
Beppe Wolgers var underhållaren som gjorde revyer, film och tv. Nu har sonsonen Teodor Wolgers tonsatt en av farfars diktsamlingar med religiös klang.
Episod i Vikens kapell... vad signalerar en sådan skivtitel? På sätt och vis är den anspråkslös, en episod är ju bara en liten del av ett liv. Men samtidigt inte. Modernistiska författare och konstnärer gillar ord som "fragment" och "episod".
För upphovsmannen Teodor Wolgers är Episod vid vikens kapell helt enkelt titeln på en diktsamling som hans farfar Beppe Wolgers gav ut för ett halvsekel sedan. Den lilla byggnaden i nordvästra Jämtland fascinerade Beppe Wolgers när han kom dit i början av 70-talet på jakt efter inspelningsplatser för filmen Dunderklumpen. Teodor Wolgers, som nu gjort samma resa, är en uppmärksammad musiker i korsningen mellan pop, jazz och konstmusik. Hur hänger det ihop?
Det var Bonniers som gav ut diktsamlingen Episod vid Vikens Kapell – om en händelse i somras 1973 så Beppe hade definitivt ena foten i finkulturen. Den andra var lika kraftigt nedsatt i populärkulturens mylla: i jazz, revy, översättningar, fenomenala vistexter och samarbeten med Povel Ramel, Olle Adolphson, Monica Z, TV-skäggen och många andra. Dessutom var han bildkonstnär och en oerhört älskad tv-skapare, inte minst av barnprogram. Hans djupa och vackra röst har tröstat generationer i ständigt reprissända gonattsagor.
Sällan klingar den så vackert som i sonsonens nya skiva. Teodor Wolgers använder de inläsningar av dikterna hans farfar gjorde till en dubbel-LP med Merit Hemmingson, Det for två vita duvor - folkton i Vikens kapell – till att skapa ett nytt verk där Beppe Wolgers ord och själva platsen är kraftkällorna.
– Första gången jag kom till vildmarkskapellet i Viken var det strålande solsken och inga knott. Kapellet är förstås ett konkret rum men jag behöver inte förhålla mig till verkligheten. Tänkte att jag "lånade farfar", som att han körde ner med sin bil och så var vi tillsammans i kapellet och så lämnade jag över honom till vattnet på slutet, hans konkreta aska är ju spridd i Jämtland.
Skivan består av tjugotvå kompositioner, långa och sekundkorta. Det låter pop, psalm, folkmusik, lyrisk konstmusik och jazz. En del sånger är så medryckande att man börjar nynna, i andra fylls musiken av religiöst sökande, något Teodor Wolgers delar med sin farfar som framför en del av sina dikter som vore de böner. Beppe Wolgers röst är lika viktig som instrumenten på nya skivan.
- Ja, det är ju farfars text. Jag står för musiken, men det är hans ord. Poesi och musik gifter sig, det är bägge mellanrummens konstformer.
Det där sista uttrycket signalerar att Episod i Vikens kapell är ett högst nutida projekt. Beppe Wolgers hade ibland problem med att kombinera sin roll som gosefarbror med dikt och måleri. Men barnbarnet Teodor Wolgers är en konstnär av i dag och som sådan har han gått Kungliga Musikhögskolans komponistlinje och fortsätter med Masterstudier i filmmusik. Han talar om Dunderklumpen med samma självklarhet som han talar om postminimalism, subtexter och bortomspråklighet. Ur allt detta har det blivit en svindlande vacker skiva. Avancerad, enkel och gripande.
– Själva kyrkorummet påverkade mig när jag var på plats. Tycker det är fascinerande att vi spelar in i samma kapell. Jag vet att farfar stod i altargången och läste in sina dikter där jag ställde mitt piano. Vi delar akustik, men med 50 år mellan oss.
Tidigare har Teodor Wolgers givit ut två konceptalbum som fått stor lyssning världen över. Ofta utgår han från klassiskt pianospel men han använder också elektroniska instrument och den här gången alla möjliga ljud från kapellet och naturen i Frostviken. På skivan förstärker spelmannen Kjell-Erik Eriksson det folkmusikaliska, Merit Hemmingson, som också var med på Beppe Wolgers skiva, bidrar med jazzorgel och en lokal kör framför en psalm som sjungits i århundraden i kapellet. Annika Norlin förvandlar en Beppe Wolgers-dikt till indiepop. Den hade kunnat bli ett über-smart collage men allt slingrar sig kring Beppe Wolgers ord och växer ihop till ett skogsblomster i toner.
– Musicerandet är "bortomspråkligt" - diktsamlingen var något att studsa emot, för ett konstnärligt samtal. Men jag vill att det ska vara öppet, det ska vara möjligt för alla att komma in i verket.
När jag reste upp till kapellet visste jag att pianot skulle komma dit men inga kompositioner var klara. Jag hade spelat igenom Jan Johanssons Jazz på svenska och tänkte på Beppes egna översättningar av amerikanska jazzklassiker.
Foto: Olle Lindeborg / TT / Kod: 190
Teodor Wolgers har alltid haft farfar nära sig. Beppes tavlor hängde på väggarna hemma och sommarloven tillbringades i Jämtland. Teodor Wolgers pappa gjorde en av rollerna i Dunderklumpen, farmor och en faster var också med. Skivprojektet är ett sätt att börja ett samtal med den farfar Teodor Wolgers alltid saknat.
–Det finns en sorg i att inte få träffa den personen man är så starkt förknippad med. Jag är stolt över honom och jag får ju lite utrymme av namnet. Farfar var en grumlig del av min existens som jag behövde göra upp med. Han hade ju kunnat leva till han var 85, då hade vi känt varandra 15 år. Hur hade det påverkat mig, mina bröder, min pappa?
Ett inåtvänt projekt alltså. Men skivan öppnar samtidigt Beppe Wolgers värld för oss andra. Beppes dikter rymmer många tolkningar och associationerna är ännu fler kring hans person som rymde både Björnen Baloo och de religiösa frågorna. Allt detta har Teodor Wolgers vävt in i sin musik som oavbrutet skiftar karaktär.
– I öppnandet av en mångfald tolkningar bor det en större gemensamhet. Alla kan tränga sig in och vara en del av verken. Själv har jag aldrig varit intresserad av att åka runt och spela Beppes bästa låtar. Men det här mindre kommersiella i hans produktion lockade. Där jag kunde få en tydlig plats. Nu känns det som om vi gör det tillsammans. Skivan är ett sätt att få en relation på det enda sätt vi kan med de döda: att minnas och kanske skapa ett samtal.
***
Episod i Vikens kapell… vad signalerar en sådan skivtitel? På sätt och vis är den anspråkslös, en episod är ju bara en liten del av ett liv. Men samtidigt inte. Modernistiska författare och konstnärer gillar ord som ”fragment” och ”episod”.
För upphovsmannen Teodor Wolgers är Episod vid vikens kapell helt enkelt titeln på en diktsamling som hans farfar Beppe Wolgers gav ut för ett halvsekel sedan. Den lilla byggnaden i nordvästra Jämtland fascinerade Beppe Wolgers när han kom dit i början av 70-talet på jakt efter inspelningsplatser för filmen Dunderklumpen. Teodor Wolgers, som nu gjort samma resa, är en uppmärksammad musiker i korsningen mellan pop, jazz och konstmusik. Hur hänger det ihop?
Det var Bonniers som gav ut diktsamlingen Episod vid Vikens Kapell – om en händelse i somras 1973 så Beppe hade definitivt ena foten i finkulturen. Den andra var lika kraftigt nedsatt i populärkulturens mylla: i jazz, revy, översättningar, fenomenala vistexter och samarbeten med Povel Ramel, Olle Adolphson, Monica Z, TV-skäggen och många andra. Dessutom var han bildkonstnär och en oerhört älskad tv-skapare, inte minst av barnprogram. Hans djupa och vackra röst har tröstat generationer i ständigt reprissända gonattsagor.
Sällan klingar den så vackert som i sonsonens nya skiva. Teodor Wolgers använder de inläsningar av dikterna hans farfar gjorde till en dubbel-LP med Merit Hemmingson, Det for två vita duvor – folkton i Vikens kapell – till att skapa ett nytt verk där Beppe Wolgers ord och själva platsen är kraftkällorna.
– Första gången jag kom till vildmarkskapellet i Viken var det strålande solsken och inga knott. Kapellet är förstås ett konkret rum men jag behöver inte förhålla mig till verkligheten. Tänkte att jag ”lånade farfar”, som att han körde ner med sin bil och så var vi tillsammans i kapellet och så lämnade jag över honom till vattnet på slutet, hans konkreta aska är ju spridd i Jämtland.
Skivan består av tjugotvå kompositioner, långa och sekundkorta. Det låter pop, psalm, folkmusik, lyrisk konstmusik och jazz. En del sånger är så medryckande att man börjar nynna, i andra fylls musiken av religiöst sökande, något Teodor Wolgers delar med sin farfar som framför en del av sina dikter som vore de böner. Beppe Wolgers röst är lika viktig som instrumenten på nya skivan.
– Ja, det är ju farfars text. Jag står för musiken, men det är hans ord. Poesi och musik gifter sig, det är bägge mellanrummens konstformer.
Det där sista uttrycket signalerar att Episod i Vikens kapell är ett högst nutida projekt. Beppe Wolgers hade ibland problem med att kombinera sin roll som gosefarbror med dikt och måleri. Men barnbarnet Teodor Wolgers är en konstnär av i dag och som sådan har han gått Kungliga Musikhögskolans komponistlinje och fortsätter med Masterstudier i filmmusik. Han talar om Dunderklumpen med samma självklarhet som han talar om postminimalism, subtexter och bortomspråklighet. Ur allt detta har det blivit en svindlande vacker skiva. Avancerad, enkel och gripande.
– Själva kyrkorummet påverkade mig när jag var på plats. Tycker det är fascinerande att vi spelar in i samma kapell. Jag vet att farfar stod i altargången och läste in sina dikter där jag ställde mitt piano. Vi delar akustik, men med 50 år mellan oss.
Tidigare har Teodor Wolgers givit ut två konceptalbum som fått stor lyssning världen över. Ofta utgår han från klassiskt pianospel men han använder också elektroniska instrument och den här gången alla möjliga ljud från kapellet och naturen i Frostviken. På skivan förstärker spelmannen Kjell-Erik Eriksson det folkmusikaliska, Merit Hemmingson, som också var med på Beppe Wolgers skiva, bidrar med jazzorgel och en lokal kör framför en psalm som sjungits i århundraden i kapellet. Annika Norlin förvandlar en Beppe Wolgers-dikt till indiepop. Den hade kunnat bli ett über-smart collage men allt slingrar sig kring Beppe Wolgers ord och växer ihop till ett skogsblomster i toner.
– Musicerandet är ”bortomspråkligt” – diktsamlingen var något att studsa emot, för ett konstnärligt samtal. Men jag vill att det ska vara öppet, det ska vara möjligt för alla att komma in i verket.
När jag reste upp till kapellet visste jag att pianot skulle komma dit men inga kompositioner var klara. Jag hade spelat igenom Jan Johanssons Jazz på svenska och tänkte på Beppes egna översättningar av amerikanska jazzklassiker.
Foto: Olle Lindeborg / TT / Kod: 190
Teodor Wolgers har alltid haft farfar nära sig. Beppes tavlor hängde på väggarna hemma och sommarloven tillbringades i Jämtland. Teodor Wolgers pappa gjorde en av rollerna i Dunderklumpen, farmor och en faster var också med. Skivprojektet är ett sätt att börja ett samtal med den farfar Teodor Wolgers alltid saknat.
–Det finns en sorg i att inte få träffa den personen man är så starkt förknippad med. Jag är stolt över honom och jag får ju lite utrymme av namnet. Farfar var en grumlig del av min existens som jag behövde göra upp med. Han hade ju kunnat leva till han var 85, då hade vi känt varandra 15 år. Hur hade det påverkat mig, mina bröder, min pappa?
Ett inåtvänt projekt alltså. Men skivan öppnar samtidigt Beppe Wolgers värld för oss andra. Beppes dikter rymmer många tolkningar och associationerna är ännu fler kring hans person som rymde både Björnen Baloo och de religiösa frågorna. Allt detta har Teodor Wolgers vävt in i sin musik som oavbrutet skiftar karaktär.
– I öppnandet av en mångfald tolkningar bor det en större gemensamhet. Alla kan tränga sig in och vara en del av verken. Själv har jag aldrig varit intresserad av att åka runt och spela Beppes bästa låtar. Men det här mindre kommersiella i hans produktion lockade. Där jag kunde få en tydlig plats. Nu känns det som om vi gör det tillsammans. Skivan är ett sätt att få en relation på det enda sätt vi kan med de döda: att minnas och kanske skapa ett samtal.
***
