Heidegger fann friheten i filosofin 

Martin Heidegger var väl medveten om i vilken kris världen och i synnerhet Tyskland befann sig i efter första världskrigets trauma. Historikern Oswald Spengler aviserade att hela den västerländska civilisationens dagar var räknade och förebilden Friedrich Nietzsche hade förkunnat Guds död. Inom vetenskapen hade förhoppningarna om att föra samman humanioran och naturstudiet i en (tysk) bildningskultur kommit på skam. Specialiseringen vann terräng på helhetens bekostnad och bilden av tillvaron framstod därför allt mer splittrad. En ny sammanhängande åskådning för en modern värld fodrades, samtidigt stod snart djup ekonomisk depression, fler krig, totalitarism och ren förintelse för dörren.

Inledning till filosofin utgör en samling föreläsningar från 1928–1929, tiden efter att Heidegger gav ut sitt banbrytande förstlingsverk Varat och tiden (1927). Fortsatt var han upptagen av frågan om ”hur” snarare än ”varför” vi finns till.

Heidegger växte upp i ett enkelt katolskt hem i Messkirch i Baden. Fadern försörjde familjen som tunnbindare och kyrkvaktmästare och det var just prosten i församlingen som upptäckte den unge Heideggers läshuvud.

Han begav sig till jesuitseminariet i Freiburg, men den unge novisens intresse drogs till filosofin i stället för präststudier. Heidegger skrev sin doktorsavhandling om den medeltide skotske filosofen Johannes Duns Scotus. Från denne känner vi sedan igen teman i det Heideggerska tänkanden, som att det inte går att skilja existensen från det existerande eller viljans primat över tanken.

Vid universitetet lärde Heidegger känna filosofen Edmund Husserl som inlett ett eget program för att få ordning och reda inom den ständigt expanderande och brokiga vetenskapen. I bakgrunden ruvade upplysningsfilosofen Immanuel Kants idé om ”tinget i sig”, att vi endast känner världen som den framstår för oss människor. Vi kan endast begränsat greppa verkligheten, endast dess skapare, Gud, känner världen som den är.

Ur en sådan belägenhet formade Husserl sin ”fenomenologi”. Han hävdade att vi aldrig närmar oss omvärlden intresselöst, våra avsikter gentemot det som omger oss påverkar hur vi uppfattar den. Sinnen, minnena och vårt språk formar vår upplevelse av verkligheten. Vår erfarenhet präglar hur vi erfar tillvaron.

Heidegger gick längre. För honom är själva existensen i sig vårt sätt att vara i världen. Vi har ”kastats” in i den, när vårt medvetande vaknar omges det av faktiska omständigheter, som en specifik kultur och tidsålder. Det finns en mängd sätt som mänskliga liv kan gestaltas, vi har tillgång till en stor frihet och kreativitet och kan forma vår tillvaro.

Det är ingen relativism, sanningen är att allt som existerar är sant, det är faktum. Somliga fundament, exempelvis könet, är redan bestämmande från början. Dialektiken mellan kvinnan och mannen är grundläggande för vår existentiella situation. Men vi närmar oss världen genom att praktiskt umgås och agera i den, inte blott teoretiskt betrakta den.

Det innebär att vi kan närma oss det sanna och skaffa kunskap om det på olika vis. Vetenskapen med dess metoder och systematik är endast ett sätt att utvinna kunskap om världen. Under mycket längre tid har bonden, skogshuggaren och gruvarbetaren brukat jorden, träden och bergen och genom sitt prövande handlande lärt sig förstå och forma sina omgivningar. Konstnärer, kompositörer och poeter framställer genom sitt hantverk sin sanning om den.

Även myten äger sanning om tillvaron, genom berättelser och bilder har den fogats samman i en åskådning. I en mytologisk verklighet levde de gamla greker som Heidegger idealiserade.

Hos de första antika filosoferna fanns en stark relation till myten, men också ett sätt att överskrida den. De ställde sig just frågan om varats ursprung och natur.

För Heidegger är inte filosofin en teoretisk aktivitet, den finns hos oss i och med existensen. Vi ställs inför frågan om livets mysterium. Det teoretiska livet är ett ”fall” som i det grekiska fallet eskalerar hos Platon och sedan förstärks av den judisk-kristna kulturen där alltings ursprung hänvisas till en Gud skild från världen. Heidegger tänker sig att vi alltmer avlägsnats från en direkt och levande samvaro med tillvaron till ett distanserat icke-liv.

Likt Friedrich Nietzsche använde sig Heidegger av en genealogisk eller idéhistorisk metod för att visa hur viktiga begrepp som ”sanning”, ”kunskap” och ”värld” har förändrats genom historien. Han såg på samma sätt det förödande i att skilja förnuft och teori från det levda praktiska livet.

I Inledning till filosofin nämner inte Heidegger den romantiske tänkaren och diktaren Friedrich Hölderlin, men dennes ande vilar över det hela. Hölderlin såg en likhet mellan sin tids svärmiska pietism och den gamla antika mystikens önskan om att bli ett med naturen. Hölderlin ville återförena människan med världen, en enhet som fanns före syndafallet. Vägen för detta var konsten, i synnerhet poesin, på så vis når vi en sann relation till världen.

Heideggers relation till myten är inte enkel. Vi ser en fäbless för fantasi och skapande, samtidigt söker han någon slags ”rent” och “autentiskt” sätt att vara. Det temat känner vi igen hos senare författare och Nobelpristagare som Jean-Paul Sartre, Albert Camus och Peter Handke.

Heidegger fick också ett starkt inflytande över modern protestantisk teologi. Det finns en slags “protestantism” hos honom, en vilja att genom reformation och kulturell tvagning återgå till “det ursprungliga”. Heidegger var fram till sitt inträde i nazistpartiet god vän med den framträdande teologen Rudolf Bultmann. Dennes protestantism tog sig uttryck i en kritisk läsning av evangelierna i syfte att just “avmytologisera” det kristna budskapet och förmedla kärnan i tron och Jesus undervisning. Heidegger fascinerades av Bultmanns studie av Johannesevangeliet och fann där nyckeln till hur de första kristna uppfattade och levde i världen. Han såg ett autentiskt sätt att existera innan det kristna livet kommer att bli nedtyngt av kyrkans dogmer och metafysiska överrock.

Toppbild. Martin Heidegger fann ett stort värde i konstens framställning av världen. Här ser vi existentiell frihet i Caspar David Friedrichs klassiska målning Vandraren över dimhavet (1818). Foto: TT/Hamburger Kunsthalle/Wikimedia Commons

​​***

Läs även: Vi måste lära oss av den svenska motståndsrörelsen

Läs även: Om detta må ni berätta – Peter Kadhammar påminner om kommunismens brott