”Hon är fan skitsöt”

– Det ska vara som ett solblekt minne. Som om det har legat ute för länge.

Björn Stein beskriver SVT-serien Svärtan, baserad på John Ajvide Lindqvists roman Sommaren 1985. Den klassiska Saltkråkaidyllen breder ut sig: glittrande vatten, en sommar som tycks stå still. Ett sorglöst, nästan antikt Sverige. Men under ytan rör sig något annat. Hotet. Mörkret som finns i oss alla. I Stockholms skärgård sommaren 1985 gör några tonåringar en utflykt till den klippiga ön Svärtan. Den oskuldsfulla tillvaron börjar långsamt glida över i något instabilt och hotfullt.

Björn Stein ville inte skapa något nostalgiskt.

– Nostalgi är ofta ett skimmer. Minnen kan dock vara mörkare. Och det var just det jag kände fanns i texten.

Balansen mellan badidyll och mörker – och det solblekta Kodakutseendet – för tankarna till Steven Spielbergs klassiska film Hajen. ”Svärtan” känns mer Spielberg än Spielberg själv.

Amy Deasismont har skrivit serien tillsammans med Melina Maraki och regisserar dessutom några avsnitt. Björn Stein och Amy Deasismont är en otippad duo – varandras motpoler på flera sätt. Flera gånger under intervjun ger de rakt motsatta svar på samma fråga.

– Det är därför det har funkat så bra, konstaterar Amy Deasismont.

Inledningsvis var de inte ens överens om vilken serie de gjorde. Björn Stein såg projektet som en thriller med övernaturliga inslag, medan Amy Deasismont och Melina Maraki hade skrivit ett drama. Först när de enades om det senare föll bitarna på plats.

Det de däremot var helt eniga om var den svenska sommarens dubbla natur. För Amy Deasismont blev serien också ett sätt att närma sig en skärgårdsdröm hon själv aldrig riktigt fick uppleva.

– Jag har ju inte vuxit upp med sommarhus på en skärgårdsö, berättar hon. Vi bodde i lägenhet och jag var alltid avundsjuk på dem som hade det. Det har varit en liten fantasi för mig att få leva ut det här.

Björn Stein, som själv var 15 år sommaren 1985, har ett mer direkt förhållande till tiden. För honom handlar det inte bara om nostalgi, utan om en frihet som han upplever saknas hos dagens barn.

– Ungdomarna var i sin egen värld och de vuxna i sin. Man var borta hela dagen och kom hem när man kom hem. Det fanns ingen koll, säger han och kontrasterar med dagens mer ängsliga föräldraskap:

– Vi är för närvarande, för på. Det är stört på något sätt. Hela min generation överlevde ju ändå.

Johannes (spelas av Linus Rogsgård) är en tonårspojke som i seriens inledning bär en knallröd luvtröja som för tankarna till Elliott i Spielbergs E.T.. Men på den klippiga ön Svärtan väntar ingen vänlig utomjording. Där möter han en sjöjungfru.

Till skillnad från många somriga svenska nostalgiskildringar – som Lasse Hallbergs Mitt liv som hund eller Bo Widerbergs Lust och fägring stor – där mötet med det främmande ofta handlar om pojkars sexuella uppvaknande, är relationen här medvetet platonisk och osensuell. Björn Stein och Amy Deasismont ville undvika den klassiska sirentropen med sexuell laddning. I stället blev sjöjungfrun asymmetrisk, främmande och en smula äcklig.

– Hon måste se ut mer som fisk än människa, säger Björn Stein.

När Amy Deasismont tänker på varelsen är det snarare ömhet än avsmak som kommer fram.

– Och sen är hon fan skitsöt. Jag älskar att hon har en liten och en stor näsborre, säger hon.

Den udda designen och det skeva utseendet väcker ingen distans hos Johannes. För honom är hon ett sagoväsen. Han känner igen sig i henne. Han brottas med sina känslor för kompisen Mattias och en gryende insikt om vilka han attraheras av.

– Han känner sig annorlundaOch hon är också annorlunda. Det finns någonting väldigt okomplicerat i deras relation. Han känner att de förstår varandra, säger Deasismont.

Frågan om vad sjöjungfrun egentligen är följde med genom hela processen. Är hon ond eller god? Visste hon vad hon gjorde?

– Det har vi pratat om jättemycket och det är den frågan vi hoppas att tittarna ska ställa sig själva också, säger Amy Deasismont. Jag vet vad jag tror, men låter det vara osagt.

Tidigt träffade Amy Deasismont, Melina Maraki och producenten Anna-Klara Carlsten John Ajvide Lindqvist. De hoppades få tydliga svar om sjöjungfruns natur.

– Vi frågade vad hon symboliserade. Men han svarade mest: ’Vad tror ni själva?’ Vi gick därifrån lite frustrerade, men också väldigt fria, berättar Deasismont.

När Ajvide Lindqvist senare fick se den färdiga varelsen blev han överraskad.

– Oj, hoppsan, sa han, Det var inte alls som han hade tänkt sig – men han gillar henne jättemycket, säger Björn Stein

Friheten att tolka har präglat hela serien. Björn Stein beskriver hur sjöjungfrun snabbt slutade vara ett problem i klipprummet.

– Vi har knappt pratat om henne i klippningen. Hon bara fungerade. Det hade annars kunnat bli: ”Vad ska vi göra med gummitanten i hörnet?”

Fokus kunde i stället flyttas till skådespeleriet – och inte minst till ungdomarna. Flera av huvudrollerna görs av debutanter.

– Vi träffade över trettonhundra ungdomar, säger Björn Stein.

Vad sökte ni efter?

– De som vi valde kunde vara ärliga mot situationen. Man märker ganska snabbt vilka som redan har bestämt sig för hur en scen ska spelas – och vilka som faktiskt lyssnar på den de spelar mot, säger Amy Deasismont.

Hur skulle ni själva reagera om ni mötte en sjöjungfru?

– Jag hade nog blivit lite som Hasse. Först: ”Oh my god”. Inte att jag hade velat skada henne, men jag hade nog velat att vi gjorde oss av med henne. Jag hade blivit rädd och ganska orolig. Tänkt att det här kan vara något väldigt dåligt vi har hittat, säger Amy Deasismont.

Björn Stein får något eftertänksamt i blicken och kontrar.

– Jag tror mer som Johannes. Att man vill tro på det. Jag vill verkligen tro på spöken – jag vet inte om jag gör det, men jag vill. Det är mycket roligare om de finns. Och samma här, jag vill tro på sjöjungfrun.

Amy Deasismont skrattar.

– Motsatsen för mig. Jag vill inte tro på spöken, men jag gör det lite ändå.

***

Läs även: Därför har vi aldrig slutat vara förälskade i Michelle Pfeiffer

Läs även: Välkommen till Stephen Kings Maine