I bröderna Dardennes filmer spelar globaliseringens förlorare huvudrollen 

I bröderna Jean–Pierre och Luc Dardennes nya film Unga mödrar får vi följa fyra belgiska tonårsflickor som alltför tidigt blivit föräldrar. De lider av missbruk, försöker hålla fast vid de undflyende fäderna till sina barn och känner skuld och skam över den situation de befinner sig i.

De alla bär på ett socialt arv – de har själva blivit försummade eller bortlämnade av sina egna mödrar och nu står de själva inför samma val. Ska de trots sin ungdom och fattigdom behålla sina barn? Eller ska de lämna bort dem till ofrivilligt barnlösa medelklasspar som kan ge barnen en bättre och rikare framtid?

En av mormödrarna (Janaina Halloy) har själv försummat sin tonårsdotter (Christelle Cornil) genom sitt missbruk och umgänge med våldsamma män, men den här gången vill hon göra rätt och behålla sitt barnbarn inom familjen. Ur hennes perspektiv pågår en exploatering där de rika berövar underklassen på deras barn.

Unga mödrar utspelar sig likt Dardennes andra filmer i ett nedgånget och eftersatt Vallonien. Det här var en gång den europeiska kontinentens stora stål- och koldistrikt, men sedan 1970-talet har fabrikerna och gruvorna slagit igen. Ekonomiskt sett släpar Vallonien hela tiden efter det rikare Flandern. Human development index (HDI), måttet på mänsklig utveckling, visar att invånarna i Vallonien har så vitt skilda förutsättningar gentemot dem i Flandern att de lika gärna kunnat ha levt i ett helt annat fattigare land.

Samtidigt skiljer sig Vallonien från de flesta andra ”rostbälten” i Europa: det är fortsatt ett riktigt vänsternäste och något stort högerpopulistiskt parti har inte vuxit fram. Ytterhögern har stängts ute från medierna och den offentliga debatten. I stället har det etablerade och traditionellt socialdemokratiska Socialistiska partiet fångat upp och mobiliserat missnöjet, och på så vis länge hållit sig kvar vid makten.

Bröderna Dardenne växte upp i Seraing, en liten industristad utanför Liège, som de ofta återvänder till i sina filmer. Efter drama- och filosofistudier började de först skildra livet i Vallonien i dokumentärer under 1970- och 80-talet, men gick under 90-talet framgångsrikt över till att göra socialrealistiska spelfilmer. Precis som i dokumentärerna har de använt handkameror, det naturliga ljuset och det faktiska ljudet på inspelningsplatserna för att förmedla en så verklighetsnära upplevelse som möjligt.

Genombrottet kom med Ett löfte (1996). Den 15-årige Igor (Jérémie Renier) hjälper sin far Roger (Olivier Gourmet) att driva ett byggföretag som hänsynslöst utnyttjar illegala migranter som arbetskraft. När en av arbetarna råkar ut för en svår olycka vägrar Roger att ge honom vård, och låter honom i stället dö i hemlighet. Han ber sedan Igor att begrava mannen, men denne har givit ett löfte till den döende att ta hand om dennes familj, som gömmer sig i Belgiens skuggsamhälle.

Stor internationell uppmärksamhet väckte Rosetta (1999) – den första belgiska filmen att tilldelas huvudpriset Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes. Den kretsar kring Dardennes favoritämne: arbetets betydelse för en människa och hennes värdighet.

Tonårsflickan Rosetta (Émilie Dequenne) lever i en husvagn på camping med sin alkoholiserade och prostituerade mor (Anne Yernaux). Hon försöker ta sig ur denna misär genom att finna ett arbete. Men arbetsgivarna betalar Rosetta dåligt, och låter henne gå så fort de inte tjänar pengar på henne längre. Hon får inte lyfta a-kassa och vill inte leva på bidrag. I stället bestämmer Rosetta sig för att tjuvfiska forell i den närliggande floden.

I Rosetta försökte inte bröderna Dardenne fiska efter lättfångade sympatier. Den stolta Rosettas väg mot undergången följs med en iskall observation av de ekonomiska och sociala spelreglerna i det belgiska samhället. Det finns ingen sentimental musik eller stiliserat foto för att manipulera våra känslor – vi ställs i stället inför ”krassa fakta”. Mycket riktigt påverkade filmen den belgiska samhällsdebatten och följdes av ”Rosettas lag” som förbättrade tryggheten och villkoren för ungdomar på arbetsmarknaden. 

En andra guldpalm tilldelades bröderna Dardenne för sin skrämmande film Barnet (2005). Det unga paret Sonia (Déborah Francois) och Bruno (Jérémie Renier) lever på socialbidrag och småbrott. I ett desperat försök att ta dem ur fattigdomen säljer Bruno deras nyfödda barn på den svarta marknaden. Han ångrar sig och inser vad han gjort när Sonia blir chockad och bestört över Brunos tilltag. Men det visar sig snart vara svårt att få barnet tillbaka.

Den råa realismen i Barnet lättades upp något i den sagolika Pojken med cykeln (2011). För första gången bjuder bröderna Dardenne till och med på lite tillagd musik. Filmen för tankarna till klassiker som Vittorio De Sicas Cykeltjuven (1948) och Ken Loachs Kes – Falken (1969).

Den tolvårige Cyril (Thomas Doret) har lämnats av sin far Guy (Jérémie Renier på ett barnhem i Liège. Med våld flyr han därifrån fast besluten att hitta fadern, men finner att dennes lägenhet står tom. Av en slump träffar han den godhjärtade frisörskan Samantha (Cécile de France) som känner med Cyril och köper tillbaka hans cykel som fadern sålt. 

Cyril ber Samantha att ta hand om honom och hon låter honom flytta in hos henne och sambon Gilles (Laruent Caron). Men att bli övergiven tär på Cyril, som snart charmas av den lokale gangstern Wes (Egon Di Mateo). Han dras in i den våldsamma kriminaliteten och blir rent farlig för sina nya fosterföräldrar. 

Likt tidigare var det Alain Marcoen som stod för fotot i Pojken med cykeln, men den här gången zoomade han ut från de ofta närapå klaustrofobiska närbilderna till att visa större och luftigare vyer. Bröderna Dardenne flyttade också handlingen från de förfallna hyreshusområden, där deras filmer brukar utspela sig, till den mer lantliga förortsmiljön.

Fransyskan Marion Cotillard nominerades till en Oscar för huvudrollen i bröderna Dardennes film Två dagar, en natt (2014). Hon spelar den unga hustrun, modern och arbetaren Sandra som efter en lång sjukskrivning för depression återvänder till solpanelsfabriken.

Väl där får hon veta att chefen Durmont (Batiste Somin) vill rationalisera bort hennes tjänst genom att mot en bonus förlänga arbetstiden något för de andra anställda. Sandra behöver verkligen arbetet och försöker få sina kollegor att avstå från erbjudandet, men många av dem är lågt betalda invandrare som redan jobbar dubbelt för att försörja sina familjer. Det visar sig att den nya ”gröna” ekonomin är lika hjärtlös som de gamla järnbruken och kolgruvorna.

Vi får följa hur ångesten och desperationen tränger sig på hos den psykiskt sjuka Sandra som är på väg att förlora allt.

På senare år har bröderna Dardenne intresserat sig mer för invandrarnas situation. I Unge Ahmed (2019) berättar de om en muslimsk pojke (Idir Ben Addi) som radikaliseras av sin imam (Othmane Moumn) och börjar planera mordet på sin lärare, som han upplever förleder eleverna från ”den rätta tron”.

I Tori och Lokita (2022) har två ungdomar från Kamerun tagit till sig Belgien i ett försök att finna ett bättre liv. Tori (Pablo Schils) och Lokita (Mbundu Joely) påstår sig vara syskon och håller varandra om ryggen. De arbetar svart som underhållare på Betims (Alban Ukaj) restaurang, men langar också narkotika och säljer sexuella tjänster åt honom.

Lokita försöker få ett arbetstillstånd, så att hon och Tori kan vara kvar lagligt i landet, samtidigt är de djupt skuldsatta till de flyktingsmugglare som tagit dem till Europa.

Bröderna Dardenne har under 30 års tid skildrat de människor som blivit globaliseringens förlorare, som den vallonska arbetarklass vars tillvaro slagits sönder av avindustrialiseringen – samtidigt som de konkurrensutsatts av billig invandrad arbetskraft. Människorna som tar sig till Europa och hamnar i ett skuggsamhälle där de exploateras av gangsters och flyktingsmugglare. Utan att vända bort blicken har de skildrat de våldsamma kulturkrockarna och den farliga segregationen som följt i invandringens spår, och hur narkotikans gift sprids och dödar samhällen.

Brödernas filmer kan ses som en nykter kritik mot den politik som splittrar i stället för att föra samman, och som lämnat människor åt sitt eget öde.

***

Läs även: Därför får Stellan Skarsgård sin första Oscar

Läs även: Raoul Peck: ”Film kan inte förändra någonting”