I Nick Caves värld blir till och med Fan själv förlåten
En rosenkindad porslinsdjävul lever fan genom livet. Nick Caves figuriner berättar en gripande antikristlig historia om skuld, ånger och förlåtelse.
“Who’s that dancing on the jailhouse roof
Stamping on the ramping with a cloven hoof…”
Djävulen har i sina olika skepnader hemsökt australiensaren Nick Caves sångskatt. Just i Up Jumped the Devil (1988) är djävulen en klassisk bockfotad lurifax som förleder, förföljer och hånar det olycksfödda sångjaget. I låtar som Red Right Hand (1994) och Song of Joy (1996) möter vi mer en mystisk och karismatisk varelse likt John Miltons Lucifer i Det förlorade paradiset (1667).
Caves identifikation med den onde har tagit sig ett nytt uttryck i utställningen The Devil – A Life, som nu visas på Kulturhuset i Stockholm. Somliga tycks ha fått alla livets gåvor: Cave skriver inte bara låtar och böcker (den nattsvarta romanen Bunny Munros död visas nu som tv-serie i svenskan Isabella Eklöfs regi), gör film och skådespelar. Den gamle rockräven har nu även dammat av tonårens intresse för keramik och de gamla konsthögskolestudierna, och skapat en serie porslinsverk att smycka sitt universum med.
Cave har inspirerats av det Staffordshire-porslin som han själv samlar på, en typ av folkliga keramikfiguriner som med sina platta ryggar från mitten av 1700- till början av 1900-talet tillverkades för att pryda spiselkransarna i engelska medelklasshem. Deras motiv är allt från lantliv och litteraturen till religiösa och bibliska teman. Med åren har de finaste blivit samlarobjekt som kan betinga miljontals kronor på auktioner.
På ett inverterat vis skildrar Cave Djävulens liv i små både gulliga, underfundiga och ondsinta figurer. Denne föds som en rosenkindad bebis, men växer snart upp för att ge sig hän åt allehanda sattyg. Först gör han en tonårsflicka på smällen och syns sedan i nästa skulptur i stället till havs med armen om en sjöman, därefter drar han både ut i och återvänder från krig.
När Djävulen väl har gift sig och bildat familj hugger han i den mest drabbande bilden, till skillnad från Abraham ihjäl, sin förstfödde. Sedan går det bara utför. Djävulen sitter med händerna i ansiktet i ånger och förvisas snart från världen och betraktar sorgsen och ensam människornas liv från fjärran.
I den sista figurinen ser vi en utmärglad djävul dränerad på livskraft ligga döende, men den förstfödde sonen är vid hans sida och Cave låter oss veta att Guds nåd också omfattar den fallne själv.
De kristusfigurer som så ofta var motivet för de viktorianska porslinsfigurinerna får nu sin antikristliga form, Djävulens liv speglar de bibliska berättelserna, framför allt relationen mellan Fadern och Sonen. För Cave är hans djävulsfigurer ytterligare ett sätt att förstå det egna sökandet efter Gud, en del av den religiösa och andliga resa som följt honom genom hans artisteri och skapande.
I bakgrunden lurar mörka och plågade erfarenheter – den gamle heroinisten Cave har på bara några år förlorat två söner till drogerna. Vi anar faderns synd och skuld som tynger, att det finns hopp om att även han en dag kommer att bli förlåten:
“And down we go
Down we go the Devil and me to Eternity…”
***
Läs även: Picasso gjorde livet värt att leva
