Ingenting kan rädda Saltkråkans förlorade folkhemsparadis 

När kung Astolf lämnar Lycksalighetens ö efter 300 år återvänder han till sitt kyliga fosterland (Sverige) för att finna det förstört av materialism och kulturskymning. Han bestämmer sig resa tillbaka till sin paradisö, men hinner inte dit för än tiden hunnit ifatt honom.

Astrid Lindgren lutade sig mot Per Daniel Amadeus Atterboms romantiska sagospel när hon skrev sin egen konstsaga Mio, min Mio (1954), men visst anar vi konturerna av Lycksalighetens ö (1824) också i hennes tv-serie Vi på Saltkråkan (1964).

När litteratursociologen Johan Svedjedal häromåret skrev om Vi på Saltkråkan i den Den rätta knycken lyfte han fram barnförfattarinnans samhällssyn och Sverigebild. Genom att skriva direkt för tv hade ambitionen att i realtid ”fånga det ljuva 60-talet”. Hennes skärgårdsvärld var en modernitetskritisk idealbild av ett Sverige som höll på att gå förlorat under rekordårens urbanisering och ständiga tillväxt.

På den lycksaliga skärgårdsön Saltkråkan finns inte en enda tv-ruta att spegla sig i, denna lilla ”livsvärld” domineras av de svenska dygder som utgör den goda gemenskapen. Öborna är självständiga och skötsamma. De är närmast självförsörjande på fisk och potatis. I solidaritet litar de blint på varandra och hjälps åt utan att ställa motkrav. Ekonomin utgörs av en jämlik marknad för det nödvändigaste, man hämtar sin mjölk hos bonden och köper färg och verktygen i handelsboden som tillhandahåller öns enda telefon och postkontor. På Saltkråkan förhäver man sig inte, man nöjer sig med och förvaltar det man har. Fjärran var socialdemokratins högskattesamhälle, miljonprogram och klåfingriga byråkrater.

Sett från Saltkråkans horisont är omvärlden den ”sorgeö” Bellman skaldade om. Hit når inte amerikanisering och konsumtionshets, här lever fortfarande den rika svenska kulturen. Ur radion knastrar inte Beatles, i stället sjunger öborna psalmer och gnolar på visor av Bellman och Taube. Det är inte bara författaren Melker Melkersson som kan klassisk svensk litteratur av Thorild eller Heidenstam, flera av karaktärerna citerar Fröding till vardags.

Den grundläggande dygden på Saltkråkan är kärleken, den ömma omsorgen om naturen, djuren, gemenskapen, kulturen och traditionerna. Förlorarna i den världen är de som inte kan älska, de som inte förmår sig tycka om barn eller uppskatta de gamla vackra husen utan vare sig el eller rinnande vatten.

När Sveriges Television nu visar nyversionen av Vi på Saltkråkan kan inte ens försöken att återskapa de vackra naturbilderna eller variationer av Ulf Björlins folkhemsjazz föra oss tillbaka till Astrid Lindgrens förlorade paradisö. Vi befinner oss nu i smarttelefonernas och den artificiella intelligensens syntetiska tid.

Melker hyr den nedgångna Snickargården och tar med sina pojkar dit under sommaren. Han är nu på många sätt mer paria och ”omodern” än han var på 60-talet. Den goda litteraturen har sedan dess marginaliserats och storstadens intellektuella medelklass är om möjligt ännu mer främmande för lantligt skärgårdsliv. 

Lindgren antyder finurligt hur stor författare Melkerson egentligen är, hans litteraturstipendium på 25 000 kronor (400 000 kronor i dagens penningvärde) ur den statliga Kulturfonden indikerar att han är en författare av rang, i paritet med Karl Vennberg eller Johannes Edfelt. I den nya serien framstår Melker mer som en gång duktig debutant som sedan 1998 inte lyckats prestera så mycket mer med sina existentiella alster om ”livet som är oss givet”.

I gamla Vi på Saltkråkan var farbror Melker en företrädare för det mjuka svenska patriarkatet, valhänt med praktiska ting men är öm och kärleksfull mot sin familj. Pojkarnas döda mor gjordes det då ingen stor affär av, men i den nya serien är det en tragisk omständighet som måste utredas och förklaras.

Melker balanseras i originalserien av den 19-åriga dottern Malin som står för den varma omvårdnaden i familjen. I den nya serien är Malin några år äldre och nu ensamstående mor till dottern Skrållan. Att hon ska ha en man är inte lika självklart längre, i den gamla serien flockades friarna kring henne och Melker räknade helt riktigt med att hon själv skulle bli mor.

Lindgren strävade efter att skapa en trygg och harmonisk berättelse, det draget känner vi igen i den nya serien. Här finns också dramatiken i vardagliga skeenden och lekfulla äventyr bland kobbar och skär. Men hennes ständigt närvarande berättarröst finns inte där för att förklara och invagga oss i det igenkännbara och begripliga.

Serien försöker fortfarande vara en eftertänksam och humoristisk berättelse om livet, men den absoluta livsnärvaro som Olle Helbom i sin regi hade förmågan att ta vara på, i det spontana och naturliga i barnens skådespeleri finns inte där längre. I Fredrik Edfelts händer framstår allt i stället just mer regisserat, uppstyrt och tvunget.

På samma vis som karaktärer nu bytt kön och hudfärg för att passa in i den nya tillrättalagda Sverigebilden. Just därför kommer den knappast bli den nationella arketyp som den gamla serien har blivit.

Svedjedal skriver i sin bok om hur Lindgrens skärgårdsberättelse under åren blivit alltmer infantiliserat och det finns spår av det i den nya serien. Vi på Saltkråkans efterföljande romaner har strukits ner till bilderböcker, Ilon Wiklands realistiska illustrationer har ersatts med Maria Nilsson Thores verklighetsfrånvänt oproportionerliga sagofigurer. Lindgrens språk förenklas till den grad att hennes berättarröst inte hörs längre. Lindgrens berättelser om Saltkråkan skrevs vid en exceptionell god tid för svensk barnlitteratur, samma år kommer Gunnel Lindes Den vita stenen och Maria Gripes Glasblåsarns barn och ett par år tidigare Tove Janssons Det osynliga barnet.

Samtidigt är det också i den nya serien kärleken och inte pengar som fortfarande den bärande dygden på Saltkråkan och någonstans där i fjärran kan vi ana konturerna av Lycksalighetens förlorade skärgårdsö.

***

Läs även: Bert – från finnig sexdåre till woke romantiker

Läs även: Internet dödade musikvideostjärnan – MTV går i graven