Inget går upp mot ett riddaräventyr i Västeros
Att få se livet i Västeros ur grodperspektivet är med stor fördel. A Knight of the Seven Kingdoms är mindre Shakespeare och mer Cervantes.
När häckriddaren (en vandrande krigare utan gods eller herre) Arlan av Styverträdet dör ärver väpnaren Dunk långsvärdet, rustningen och hästarna. Den storväxte ynglingen Dunk är av enkel börd, Arlan förbarmade sig över denne när han levde som gatubarn i Kungshamn.
Dunk avser bära sin herres mantel vidare, under namnet ser Duncan den Store ska han bli beryktad Västeros sju konungariken. Han beger sig till Askvad där ett stort tornerspel äger rum. På vägen dit träffar Dunk den egendomligt skallige och uppfäktige Egg, som likt honom själv är hem- och föräldralös. Med sitt stora hjärta tar han sig an pojken och gör honom till sin egen väpnare.
I Askvad är man misstänksam, ohövlig och knappast imponerad av Dunk. Ingen har hört talas om ser Arlan av Styverträdet och själv ser Dunk mer ut som en bonde än en riddare. Men den enkla, dumsnälla och lite klumpiga framtoningen tar honom längre än väntat. Av en slump vinner Dunk även den mäktige ser Lyonel Baratheons gunst.
George R. R. Martins berättelser om Dunk och Egg är skrivna mellan 1998–2010 och finns att läsa på svenska i samlingen Riddaren av de sju konungarikena (2014). De utspelar sig knappt hundra år före händelserna i Martins pågående romansvit Sagan om Is och Eld (1996–), för de flesta mer bekant i tv-seriens form som Game of Thrones (2011–2019).
Nu visas serien A Knight of the Seven Kingdoms med Peter Claffey i rollen som Dunk och Dexter Sol Ansell som Egg. Till skillnad från de tidigare serierna Game of Thrones och House of the Dragon (2022–) får vi bevittna Martins sagovärld ur de små människornas perspektiv. Den shakespearska tragedin med megalomant vansinne, storpolitik och maktkonspirationer är fjärran. Det är inte utan sina fördelar, med de nordirländska hedarna som spelplats blir det hela mer mänskligt intimt och varmare.
I Louise Thulins fina svenska översättning av novellerna får vi charmigt nog bekanta oss med platser som Västeros (Westeros), Kungshamn (King’s Landing) och Askvadet (Ashford). Det inger en härlig känsla av att snarast befinna sig i det svenska rollspelet Drakar och Demoners domäner eller Åke Ohlmarks klassiska översättning av J. R. R. Tolkiens berättelser från Midgård.
Just Tolkien, de historiska rosornas krig om makten i England på 1400-talet och den franske kulturministern och akademiledamoten Maurice Druons sju romaner långa svit Den fördömda ätten (1955–1977) om tronstriderna i 1300-talets Frankrike har inspirerat Martin till världsbygget i Sagan om Is och Eld. I Riddaren av de sju konungarikena påminner snarare om medeltida riddarromanser, Miguel de Cervantes parodi av dessa i Don Quijote (1605–1615) och framför allt Walter Scotts stilbildande äventyrsroman Ivanhoe (1819).
Tonen är ljus och humoristisk, här finns utrymme för ridderligt hjältemod, oskyldig romantik, innerlig vänskap och de få moraliska impulser som trots allt ändå pulserar genom Västeros brutala tillvaro.
Vi får dessutom lära oss mycket kring de sju konungarikenas ståndssamhälle, deras sociologi. Sagan om Is och Eld kan läsas som en allegori om klimatförändringar, feminism och postkolonial kamp, religionskritik och postmodern identitetspolitik. I Riddaren av de sju konungarikena är de i stället de sociala och ekonomiska ojämlikheterna i Västeros som är i fokus, de vanliga människornas tuffa livsbetingelser.
Samtidigt är amerikanen Martin sin William Faulkner trogen, även i sagan är det mänskliga tillståndet i fokus. Precis som i Sagan om Is och Eld ställs Dunk och Egg inför den avgörande existentiella frågan om hur man är en god människa i en ond värld.
Toppbild. Peter Claffey spelar Dunk och Danny Webb ser Arlan i tv-serien A Kingdom of the Seven Kingdoms. Foto: Steffan Hill/HBO
***
