Inget sex i Beijing

Dokumentären »Operation Filmmaker«, som visas på Stockholms filmfestival, får sin upprinnelse i att regissören Liev Schreiber på tv bevittnar en irakisk filmstudent mitt bland ruinerna av en filmskola i Bagdad.

Huset har dukat under för USA:s bomber. En tagen Schreiber, i färd med att filmatisera Jonathan Safran Foers roman »Allting är upplyst«, bjuder in studenten som assistent vid inspelningen.

Händelsen tecknar en paradoxal sinnebild av det världspolitiska skeendet. Där en amerikans beslut om krigsingrepp sätter stopp för den unge irakierns dröm, kommer en annan amerikan till studentens undsättning, åtminstone tillfälligt. Det finns många sätt, riktade eller inte, att utöva filmcensur på. USA:s metod tillhör sannolikt inte de mest raffinerade.

Trots att filmcensuren avskaffats på många håll dryftas frågan ännu flitigt.

I västvärlden tillhör Sverige, med en föråldrad lag från 1911, ett av få länder med vuxencensur. Statens biografbyrå har dock inte brukat saxen på mer än tio år, numera består arbetet i att sätta åldersgränser.

Nyligen avgick biografbyråns dåvarande chef Gunnel Arrbäck delvis i protest mot att vuxencensuren inte slopats. Censurmotståndarna sätter nu sina förhoppningar till den nuvarande regeringen, men moderater och folkpartister som länge varit starkt emot vuxencensur vill inte stöta sig med kristdemokraterna. Talesmän för partiet anser att censuren har en »normerande roll i samhället«, detta trots att endast fem procent av dagens samlade filmutbud ses på bio.

På andra håll har filmcensuren större effekt. Ett bestämt exempel är, då som nu, Kina, vars filmproduktion är helt avhängig censuren. Under förra året var två av filmvärldens mest uppmärksammade verk kinesiska.

Medan Guldlejonvinnaren, den politiskt nedtonade »Stilla liv«, lyckades undgå saxen, totalförbjöds »Summer Palace«, en historia om ung frigjord kärlek med massakern på Himmelska fridens torg som fond. I stället tog filmen sin flykt utomlands, hyllades i Cannes och har nu visats i ett otal länder. Samtidigt bannlyste Kinas filmbyrå regissören Lou Ye i fem år.

– Kinesisk filmcensur präglas av uppfostrande drag som främst drabbar filmer med amoraliska ungdomar, säger Git Scheynius, chef på Stockholms filmfestival. Men att ett verk får internationell uppmärksamhet kan bidra till att lösa visningsproblemet i hemlandet. I det spelar filmfestivalen allmänt en viktig roll, vilket också avspeglar sig på årets festival. Aldrig tidigare har vi haft så många kinesiska filmer i programmet, vilket hänger ihop med vårt nära samarbete med Hongkongs filmfestival, som för några år sedan valde att släppa på censuren.

Fang Li, producenten till »Summer Palace«, är aktuell även i år med filmen »Lost in Beijing«, som han skrivit tillsammans med regissören Li Yu. Historien tecknar ett maktspel där två par från olika samhällsklasser spelar ut sex, pengar och barn mot varandra. Efter oklarheter in i det sista visades filmen på Berlins filmfestival tidigare i år. På telefon från San Diego svarar Fang Li, som tillbringar 20 procent av sin tid i USA, på frågor.

– »Summer Palace« har aldrig visats i Kina. Det går inte ens att få tag på en piratkopia av filmen. Till och med på gatan är folk rädda för att bli straffade, säger Fang Li. Däremot kommer »Lost in Beijing« att få kinesisk premiär i slutet av november, dock nedklippt 15 minuter, två tredjedelar av filmens relationer.

– I första hand censureras en film av politiska skäl, i andra hand för vålds- och sexskildringar, i tredje hand för inslag av mutor och prostitution. Och det är i det sista som »Lost in Beijing« har stött på problem. I Kina är det tabu att, som i vår film, skildra en sexuell relation mellan en ung man och en äldre kvinna. Men äldre man med ung kvinna är inget problem, säger Fang Li.

Av de 300 filmer som årligen produceras i Kina uppskattar han att minst 30 procent censureras.

– Då ska man veta att merparten av de övriga produktionerna är pro-kommunistiska av något slag.

Även filmens unga regissör Li Yu är väl införstådd om sakernas tillstånd.

– Vi kan inte ändra på det faktum att Kinas censur tillhör världens mest rigida, säger hon. Vi kan bara bli bättre på att komma förbi minfältet på vägen mot våra mål. Som i fallet »Lost in Beijing«, det var knappast rimligt att tro att filmen skulle passera oklippt.

– Samtidigt är det oerhört frustrerande att aldrig kunna vara säker på att få uttrycka sig fritt. Verkligheten får en att känna sig hopplös, i dubbla bemärkelser, säger Li Yu.

En betydande del av kinesisk filmproduktion, inte minst storfilmer som exporteras till väst, är historiska dramer som förläggs till en tid som den nuvarande regeringen inte bryr sig om.

– Filmbyrån har till och med uppmanat mig att göra filmer som utspelar sig före 1949 [då Folkrepubliken Kina grundades, reds anm.], säger Fang Li. Men det fungerar inte så, vi vill göra filmer som utspelar sig i samtiden, här och nu. Ändå tror jag att vi går mot en ljusare framtid. Äldre, konservativa byråkrater byts ut mot yngre, mer öppensinnade personer. Dessutom ökar filmbehovet för varje år. På sikt kommer gamla värderingar att tvingas ge vika för marknadens krav.

Stockholms filmfestival pågår t o m 25 november.