Intet nytt om invandringen – över 50 år av integrationspolitiska illusioner

Sommaren 1990 anförde diplomaten Sverker Åström att kultur borde räknas in i den svenska invandrarpolitiken. Han hävdade att det varken var omoraliskt eller rättsvidrigt att bedöma invandrare utifrån vilka värderingar och beteenden de förde in i Sverige och i vilken mån vårt samhälle kunde härbärgera dessa.

Redan då hade klanbaserade nätverk etablerat sig i landet och hederskulturen med dess våld skulle bli känt för alla genom mordet på Fadime Şahindal tolv år senare. Thomas Gür citerar Åström i sin 30-årsjubilerande klassiker Staten och nykomlingarna, en studie av den svenska invandrarpolitikens idéer och dess följder.

Nu 30 år senare kan vi konstatera att de problem med invandringen som redan då varit för handen sedan 1960-talet ännu gäckar oss. Invandrarna var kraftigt överrepresenterade i arbetslöshets- och brottsstatistiken och mångas oförmåga att lära sig svenska var en hämsko för deras egen och samhällets utveckling.

Gür slår fast att den svenska integrationspolitiken baserats på en uppfattning om riket som modernt utan att ta hänsyn till vårt lands kultur och historia. Sverige framställs ofta som ett invandrarland, men sett till vår tusenåriga historia är det inte fallet. Man talar om valloner, en privilegierad hitbjuden yrkesskicklig grupp från Belgien på ett tusental individer som smälte samman med vad som redan på 1600-talet var en svensk befolkning räknad i miljoner.

Länge var Sverige ett förhållandevis fattigt land som man flyttade ifrån snarare än till, framför allt genom den stora utvandringen till Amerika. Omkring en och en halv miljon svenskar emigrerade från 1850- till 1920-talet. 

Intresset för att bosätta sig i Sverige var så obefintligt att det inte fanns något behov av utlänningslagstiftning förrän 1927. Först efter första världskriget blev invandringen en fråga, i synnerhet efter att amerikanerna började kvotera invandringen på 1920-talet. Alla de som inte fann sin plats i Europa kunde inte längre bege sig över Atlanten. De allt mäktigare svenska fackföreningarna ville inte få hit låglönearbetare som konkurrerade med medlemmarna.

Länge var också den allmänna politiska linjen att riket inte var en invandringsnation – homogeniteten betraktades som något värdefullt och fördelaktigt. Invandrare var i regel hitbjudna specialister och tanken var att de som kom till Sverige någon gång också skulle återvända hem. 

I och med andra världskriget förändrades situationen när många flyktingar tog sig till Sverige. När man nu väl fick en stor ny etnisk grupp i form av ester uppstod friktion. Dessa hade i sitt eget land tillämpat en generös politik mot sin svensktalande minoritet och förväntade sig nu få samma möjligheter att behålla sitt språk och sin kultur som minoritet i det nya landet. Omgående började de öppna sina egna skolor och bildade föreningar, och nu fick det svenska samhället för första gången på allvar ställa sig frågan om alla invandrare skulle assimileras eller få bli “svenskar på sitt eget vis”. Invandringen blev en fråga om valfrihet och i dag har Estniska skolan i Stockholm ännu 200 elever. 

I den svenska debatten fanns de som hävdade att egna skolor inte behövdes, att exempelvis de svenska judarna kunnat hålla sin kultur levande samtidigt som de var hänvisade till det statliga utbildningsväsendet. Under tiden växte idén fram att det fanns något värdefullt för Sverige att invandrarna berikade vårt land med sin kultur och att deras barn skulle få hjälp att lära sig sitt modersmål genom hemspråksundervisningen, ett av den svenska invandrarpolitikens mest påkostade instrument.

En kår av hemspråkslärare behövde anställas för offentliga medel, tidigare betraktades modersmålsundervisningen som en privat angelägenhet för berörda invandrare. Det är fortsatt omstritt vilken betydelse sådan undervisning har, och om invandrarbarnen snarare skulle behöva ägna mer tid åt svenskan har diskuterats. Samtidigt är modersmålslärare bara en del av det bidragsdrivna “invandringsindustriella komplex” som Gür beskriver. 

När man på 50-talet fann att den växande svenska industrin behövde mer arbetskraft beslutade man sig för att ta hit arbetskraftsinvandrare. Men dessa blev många fler än man först tänkt sig. Det som skulle bli högst 10 000 invandrare per år växte sig under 1960-talet till ett rejält överskott på 300 000 personer. Trots det beskrivs det som att det genomfördes i “planerade former”.

När rekordåren ebbade ut på 70-talet och tillväxten bromsade in var det också invandrarna som först blev av med sina arbeten och som utgjorde en oproportionerligt stor andel av de arbetslösa och bidragsberoende. Så har det sedan fortsatt – under de senaste 20 åren har arbetslösheten bland invandrare pendlat mellan 15–20 procent, tre till fyra gånger större än hos den infödda befolkningen. 

Under 70-talet formas också en mångkulturell politik där man i svensk korporativistisk anda skulle låta invandrarna representeras genom etnifierade intresseföreningar, finansierade med statsbidrag. Utifrån föreställningen att andra samhällen var lika homogena som det svenska fogades bråkiga skaror samman i “minoriteter” bestående av människor som skilde sig mycket från varandra även om de kom från samma land. Politiken har gått ut på att invandrare berikar Sverige med kultur och att de därför ska få stöd att bevara sin egen. 

Gür påpekar att bristen på historiskt intresse gjorde att man i Sverige missförstått hur invandrare beter sig. När svenskarna kom till USA började de arbeta (oftast okvalificerat) inom industrin eller som hembiträden. Detta var emellertid enbart under några år. Blev de kvar inom industrin var det ofta som egna företagare, annars bar det av från de nedgångna ghetton i städerna (där nya invandrargrupper som irländare och italienare i stället flyttade in) ut på landsbygden där man började bruka (den bördigare) jorden som bönder igen, precis som man gjort hemma i Sverige. Många bosatte sig i Minnesota, så långt norrut i USA de kunde. Utan att vara socialdemokrater kom de att kulturellt forma delstaten på ett vis som gör den mer lik Sverige än någon annan del av USA (i synnerhet har den förhållandevis många och höga skatter). Svenskarnas drivkraft var att få leva tillsammans och till högsta möjliga grad på samma vis som hemma i Sverige. 

Kultur har betydelse. När amerikanerna reglerade sin invandring med kvoter från mitten av 1920–talet till 60–talet motiverades det just med att den politiska kultur som uppbärs av den franska revolutionens frihetsideal och den anglosaxiska protestantiska kulturen hotades när invandringen av katolska irländare och italienare blev stor. Mycket riktigt har också USA blivit ett mycket mer mångkulturellt och mer polariserat samhälle under de senaste 70 åren.  

Gür är kritisk till social ingenjörskonst och “planeringen” av invandringen till Sverige. En anpassning bör baseras på förmågan att arbeta och försörja sig samt det faktiska kravet att lära sig språket. Förhållandet till hemlandet och den egna kulturen blir en egen angelägenhet och ansvar (också ekonomiskt) för invandraren, så länge det inte hotar det svenska samhället.

Vid Gürs genomgång väcks tanken om att organisk befolkningstillväxt har sina stora fördelar gentemot mångkulturen – att människor och deras samhällen bäst formas och växer i samklang med de egna traditionerna och sederna. 

Toppbild. En antirastisik demonstration i Södertälje i slutet av 1990-talet samlas kring budskapet ”Vad vore Sverige utan invandrare?”. Foto: Björn Larsson Ask/TT

***

Läs även: Erik Jersenius: SVT:s problem är bristen på ”högerperspektiv”

Läs även: Henrik Jönsson: ”Opartisk journalistik är en enhörning. Det finns inte”