Jeff Buckleys brustna ”hallelujah” ljuder genom evigheten
Jeff Buckley brann intensivt på popstjärnehimlen och försvann lika snabbt i det eviga mörkret. 1995 trollband den änglalika rösten hela Roskildefestivalen.
När en ny dokumentär om Jeff Buckley har biopremiär dyker ett festivalminne från det djupaste 90-talet upp igen. I det ena tältet exploderade festen med Whale, i det andra var det så glest att man obehindrat kunde gå ända fram till scenkanten.
Både Jeff Buckley och bandet Whale – med Henrik Schyffert och Cia Berg i spetsen – spelade på Roskildefestivalen 1995. Det ena tältet var knökfullt, fans packade ända ut på det nedtrampade gräset utanför. I det andra var det så glest inledningsvis att jag kunde traska ända fram till scenkanten utan att nudda en enda person.
Det är ett minne jag ofta plockar fram, för det illustrerar på ett närmast övertydligt sätt skillnaden mellan tillfällig hajp och det som verkligen överlever.
30 år senare, när Amy J. Bergs nya dokumentär It’s Never Over, Jeff Buckley har biopremiär, är det lätt att tro att det var Buckley som var dragplåstret av de två akterna. Men det var tvärtom. Whale-tältet exploderade, medan folk yrvaket vandrade förbi Jeff Buckleys scen. På MTV snurrade Hobo Humpin’ Slobo Babe non stop. Buckley hade bara en obskyr video ute från debutalbumet Grace – och den hade i stort sett ingen i Norden sett.
Jag hade åkt dit med några vänner nästan enbart för att se honom. Det var min allra första musikfestival. Jag hade upptäckt honom året innan via just Grace-videon på MTV:s Alternative Nation – och fastnat för det svartvita och filmiska, den där James Dean-sorgen i ögonen. Så uppfriskande anspråksfullt i allt det ironiska på den tiden. Och rösten! Jag gjorde lumpen då, och minns hur en Östermalmskille på mitt logement avfärdade honom som ”ren knarkmusik” när jag försökte spela upp honom för gänget.
Så det var en egendomlig känsla när Jeff klev fram och inledde med lite drömskt plockande på gitarren den där eftermiddagen i Roskildetältet. Refrängen på inledningslåten So Real ljög just då: ”Oh, that was so real”. Där jag stod längst fram med frasiga, uttorkade läppar var allt overkligt. Jag tittade mig omkring som om jag behövde något att hålla fast i med blicken, och fick ögonkontakt med en kvinna en bit bort. Hon verkade känna exakt samma sak; hennes uppsyn sa: ”Händer det här egentligen?” Kanske insåg hon att hon tillhörde en liten skara som just då var de lyckligaste på festivalen (och eventuellt hela jordklotet).
Sedan hände något. Under de kommande låtarna började folk stillsamt närma sig scenen, en efter en. Dream Brother – min favoritlåt på Grace redan då – böljade fram och både skrämde skiten ur en och förlöste på samma gång. Den kusliga albumavslutaren med sin Edgar Allan Poe-liknande stämning fick Jeffs röst att likt en operasångare glida sömlöst mellan falsett och huvudklang. Låten är skriven som en varning till en vän i knipa, men när han vädjande sjunger ”don’t be like the one who left behind his name, ’cause they’re waiting for you, like I waited for mine, and nobody ever came” är det svårt att inte tänka att han också talar om sin egen uppväxt med pappan, singer-songwritern Tim Buckley.
Buckley var för övrigt allt annat än pretto: Mellansnacken charmant flamsiga och med ett roat leende tillägnade han Lilac Wine åt männen i tältet som ”fuckat upp med sina kvinnor och måste dricka”. Efter dryga timmen avslutade han med sin cover av Leonard Cohens Hallelujah. Det var så tyst i tältet att man kunde höra en knappnål falla backstage; en andaktsfull avrundning som liksom hyssjade festivalbruset, det där som Whale representerade. Om han framfört den i dag skulle publiken sjunga med hänfört, tusentals röster i kör. Men den där eftermiddagen 1995 var det få som visste vad de stod och trollbands av.
Mindre än två år senare drunknade Jeff Buckley i Mississippifloden. Han dök upp, lyste med en intensitet som bländade oss lyckliga få som fick se honom uppträda, och försvann sedan lika snabbt tillbaka ut i det eviga mörkret. Internet fanns inte då och jag hade ingen susning om exakt vad som for igenom festivalbesökarnas inre den där dagen – bortsett från kvinnan som jag fick ögonkontakt med.
Men om du är på humör för att få ditt hjärta krossat, gå in och läs kommentarerna under Jeff Buckleys officiella video till Hallelujah på Youtube. Där möter man människor som delar förluster, sjukdomar och minnen av barn som introducerat låten för dem – och som fortfarande gråter varje gång de hör den änglalika rösten. Det är som om den där eftermiddagen i Roskildetältet aldrig riktigt tog slut.
***
