Julia Warhola – den store popkonstnärens älskade mor

Andy Warhol, popkonstens främste, är hopplöst svår att studera. Så fort du tycker dig lyckas, upptäcker du att det var hans egen bild av honom som du fått fatt i. Men boken Andy Warhol’s Mother: The Woman Behind the Artist, skriven av Elaine Rusinko, leder vidare.

Warhols familj kom från byn Miková där ett folk kallat rutener, rusiner eller rusnjaker lever – och vilkas hembygd sträcker sig över Ukraina, Slovakien, Rumänien, Ungern och Polen. Rusinko talar rusinska och har kunnat följa familjen Warhol i arkiven, för sitt akademiska arbete där det ibland är långt mellan Warhol-pärlorna. 

I familjens ursprungsby levde man ett religiöst präglat bondeliv, talade en östslavisk dialekt och skrev på det kyrilliska alfabetet. Kyrkan var grekisk katolsk, och kom senare att kallas bysantinsk katolsk. Fattigdomen fick drev många att utvandra till Amerika för jobb i kolgruvor och stålfabriker. Andys pappa reste till Pittsburgh och tog senare dit sin fru där de fick tre söner – Andy den yngste 1928.

Varför så mycket om familjens ursprung? Var inte Warhol född i en liberal demokrati där var och en var sin egen lyckas smed? Jo, han gjorde en helt spektakulär konstkarriär. Men frågan är, hur tänkte en man som sa ”pengar är mitt KÄNSLOLIV”?

När Andy Warhol dog 59 år gammal hade han levt ihop med sin mor Julia i princip hela sitt liv. År 1950 lämnade Andy Warhol Pittsburgh och flyttade till New York, och två år senare kommer änkan Julia efter och flyttar in hos honom. Där blir hon till sin död 20 år senare. Ett knas-symbiotiskt förhållande? Inte säkert, Julia gjorde ägg- och majonnäsmackor och serverade tomatsoppa, alltmedan huset fylldes av ett gäng katter. Julia tecknade och 1957 kom boken Holy Cats by Andy Warhol’s Mother. Hon utformade att eget typsnitt och skrev i dedikationen: ”This little book is for my little Hester who left for pussy heaven.”

Julia lärde sig aldrig korrekt engelska och skulle kanske inte varit så frikostig med ordet ”pussy” om hon vetat. Den fantastiska font hon skapade fick namnet FF Pepe. Med tanke på hennes korta skolgång och det kyrilliska alfabetet, är det fascinerande hur hon broderade sig en egen skrivstil.

Andy fick rätsida på sin engelska först sedan han börjat skolan. Inte så konstigt – sängliggande i danssjukan, var han och Julia hänvisade åt varandra och ett rutensk-engelskt sammelsurium.

Deras kan ha varit ett förhållande med incestuösa drag, men mer säkert är att med deras rutenska bakgrund var regeln att föräldrar tog hand om sina barn tills de gifte sig.

Julia älskade sina katter medan Andy gick vidare och träffade sin första pojkvän, fotografen Edward Wallowitch. Med honom gick han på fest och fotograferade de andra gästerna.

”All is pretty.” Sin första peruk fick Andy Warhol när han började bli skallig vid 25 år. Hans ofrivilliga danssjukerörelser och dåliga hy kan också ha bidragit till att han utvecklade filmandet och fotandet. 

Den som inte vill bli sedd gör rätt i att fästa blicken på andra. Och i att berätta om andra, hellre än om sig själv. Så även om Warhol tycks ha mycket gemensamt med vår tids influencers, hade han kanske mer av ett dåligt självförtroende från bondelivets 1800-tal.

Innan Warhol gick ut på stan på kvällarna bad han tillsammans med Julia. De gick i mässan på söndagar och under alla omständigheter skulle Julia komma och väcka honom med att glas apelsinjuice på morgonen.

Warhols var fattiga. Så när Warhol säger ”Pengar är mitt KÄNSLOLIV”, så kanske det är precis vad han menar.

När han slog igenom 1962 var det med 32 stycken Campbell’s-soppburkar. Är inte det vad en materiellt osäker immigrantfamilj vill ha? Coca-Cola-flaskor? Brillo-boxar? Boxarna var kanske inget monument över den amerikanska kommersiella vardagskulturen, utan helt enkelt stålull med tvål, något som en barnfamilj i 1920-talets Amerika faktiskt använde. Och dollarsedlar.

”I like boring things”, löd en av Warhols självanalyser. Julia däremot ville ha roligt och älskade att berätta om det av härlighet flödande hemlandet. Den knackiga engelskan var inget hinder, och antagligen inte heller de faktiska förhållanden som de lämnat bakom sig. I hemlandet gjorde hon sig känd för att dekorera de vitmenade husen med blommor, solar och stjärnor – favoritmotiv som senare byttes ut mot katter och änglar. Hon broderade och målade ägg, något Andy Warhol i början av sin reklamkarriär i NYC tog efter. Han kunde förära AD:ar och andra affärskontakter ett dekorerat ägg. Julia gillade uppmärksamhet, men det gjorde inte hennes son. ”Art is what you can get away with.”

Pengar och saker däremot var viktiga för Andy. Han tjänade snabbt ihop till ett townhouse på Lexington mellan 89:e och 90:e gatan. Han var inte verbal men visuell, och med genidraget att avbilda det vackra folket – Marilyn Monroe, Elizabeth Taylor och Jackie Kennedy – gjorde han sig bemärkt i den högre New York-sfären. De behövde egentligen inte Warhol. Men under sin peruk och bakom kameran gjorde han dem än mer synliga, och därmed sig själv mer osynlig. 

Det fanns också de som behövde Warhol. Av dem kunde han göra ”superstars”, ett ironiskt epitet eftersom de kom från ingenstans, och det var också dit de återvände när Warhol var färdig med att filma dem. Ja, de kunde få jobba i hans The Factory och göra silk screen-tryck så att Andy slapp måla. Han lät Fabriken jobba. 

Julia dog 1972, Andy Warhol 1987. Hemmet förföll och det som inte var hans konstnärliga arv fanns i 600 pappkartonger. I en av dem låg hans blodiga kläder efter Valerie Solanas mordförsök på honom 1968. 

”I’d prefer to remain a mystery.” Hur man än försöker måste man säga att han lyckades bra med det.

***

Läs även: Sergel – för stor för Sverige, för liten för världen

Läs även: Konservativa vindar blåser i konstvärlden – nu är det antiwokekonst som gäller