Komplexa karaktärer

Att komma ut ur garderoben kan vara svårt för vem som helst. Det blir inte lättare när man är ung tjej i en konservativ romsk kultur, där man måste navigera både släktens krav och majoritetssamhällets rasism. Hindren hopar sig för de unga älskande i den spans­ka filmen »Carmen & Lola«.

– Idén föddes när jag läste en artikel om det första bröllopet mellan två romska kvinnor i Spanien. Ingen i deras stora släkter hade kommit på bröllopet och på bilden stod de med ryggen mot kameran. I mitt huvud vände jag på bilden för att se deras ansikten, och då såg jag Carmen och Lola, berättar regissören Arantxa Echevarría, när vi möts i en biofoajé i London.

16-åriga Lola (Zaira Morales Romero) och 17-åriga Carmen (Rosy Rodríguez) har samma etniska bakgrund och bor i samma ruffiga kvarter i Madrids utkanter, men de är också varandras motsatser. Lola är pojkflickan och outsidern som målar graffiti och vill studera på universitet i stället för att bli bortgift. Carmen är mer konventionell, och låter sig pyntas inför förlovningen med mannen som föräldrarna valt.

– Jag älskar hur de utvecklas under filmens gång. Lola verkar tuff och hård, men samtidigt vill hon stanna hos sin familj. Carmen är väldigt konservativ och verkar nöjd med sin lott, men sedan är det hon som tar alla steg för att de ska kunna vara tillsammans. Jag ville leka med kontrasten mellan dem, säger regissören.

Sättet som Arantxa Echevarría formar sina rollfigurer på – med lager på lager av identiteter – har fått mer än en recensent att beskriva filmen som en studie i intersektionalitet. Det är ett ord som verkar skapt för tungvrickning, med ett innehåll som kan ge de klyftigaste människor en sprängande huvudvärk. Enkelt förklarat – om det är möjligt – så innebär det att varje människa har flera identiteter, och att de på olika sätt påverkar hur han, eller hon, eller hen, tas emot i samhället. För att förstå varför någon blir diskriminerad eller positivt särbehandlad – eller både och – måste man ta hänsyn till kön och hudfärg, men också ålder, klass, könsidentitet, religion och så vidare.

[caption id="attachment_575421" align="alignnone" width="991"] Till vänster: Amandla Stenberg. Till höger: Rosy Rodríguez och Zaira Morales Romero i »Carmen & Lola«. Foto: TT, Scanbox.[/caption]

Den amerikanska skådespelerskan och aktivisten Amandla Stenberg definierar sig som intersektionell feminist. När jag träffar henne tillsammans med en grupp andra europeiska journalister på Londons filmfestival har hon knappt hunnit sätta sig ner när frågan kommer från en grånad tysk journalist: »Skulle du kunna förklara det här med intersektionalitet?« »Javisst«, svarar hon, med ett stråk av trötthet i rösten.

– Intersektionalitet är idén att en feminist måste inkludera alla sorters perspektiv och identiteter, eftersom de hänger ihop. Om du är en intersektionell feminist så erkänner du att allas erfarenheter som kvinna eller person också hänger ihop med deras etnicitet, sexuella läggning och en massa andra saker, säger hon.

Stenberg har afroamerikanskt ursprung och det var bland svarta amerikanska feminister som begreppet intersektionalitet myntades för 30 år sedan. De kände sig inte välkomna i en 80-talsfeminism som dominerades av vita medelklasskvinnor – precis som de inte hade känt sig synliga i en svart medborgarrättsrörelse som styrdes av män.

Ordet utgår från engelskans intersection (vägkorsning) och är i dag ett väletablerat verktyg i den akademiska världen. I Sverige har det använts för att analysera ungdomslitteratur, hållbart resande, vårdköer och boskapsägande i Botswana, för att plocka ämnen från några av det senaste decenniets doktorsavhandlingar.

Kalle Berggren är forskare i sociologi och genusvetenskap vid Stockholms universitet. I sin avhandling »Reading rap« använde han ett intersektionellt perspektiv när han studerade svenska hiphoptexter. Han såg att manliga rappare kunde kritisera maktstrukturer som hängde ihop med ras och klass, men samtidigt ta avstånd från homosexualitet och ha konservativa åsikter om kön.

– Jag var intresserad av olika maktfrågor och identiteter, och intersektionalitet var ett sätt att ta ett bredare grepp, förklarar han.

Intersektionalitet upplevs ofta som ett krångligt begrepp – hur skulle du beskriva det om du pratade med ett barn?

– Då skulle jag säga att det handlar om att förstå att vi inte bara är en sak. Vi är till exempel inte bara tjejer och killar, vi är inte bara vita eller svarta, fattiga eller rika. Vi kan vara olika kombinationer av alla dessa saker, och intersektionalitet är ett sätt att få syn på hur de funkar tillsammans, säger Kalle Berggren.

Men vem hade kunnat ana att en akademisk analysmodell skulle ge upphov till en av förra årets argaste svenska kulturdebatter? Feminist-Sverige delades i två läger när vänsterkrönikören Kajsa Ekis Ekman skrev en text om hur »vanliga« kvinnor hamnade i skuggan av transkvinnor. Hon fick hård kritik av Tiina Rosenberg, Martina Montelius och en lång rad transfeminister (som kände sig osynliggjorda av Ekmans resonemang), men backades upp av Nina Björk och Ebba Witt-Brattström. Bråket pågick i månader.

Idén om att intersektionalitet ska urholka kvinnokampen är inte ny. 2009 när Jämställdhetsombudsmannen blev en del av den nya myndigheten DO (som skulle hantera alla typer av diskriminering) beskrevs det som en nedmontering av jämställdhetsarbetet i Sverige. Och för livslånga aktivister bjuder begreppet på en besk medicin: att den som är förtryckt också kan vara en förtryckare. En hängiven feminist – som ägnat sitt liv åt att kämpa för kvinnors rättigheter – kan vara rasist eller transfob, kanske utan att ens veta om det. Undra på att man blir defensiv.

Lite förenklat kan man säga att konflikten är en generationsfråga. För unga aktivister är det självklart att man kan vara kvinna, svart och gay och att det färgar ens liv på ett annat sätt än om man vore vit och heterosexuell.

Debbie Stoller är chefredaktör för det amerikanska feministiska magasinet BUST, som föddes ur riot girl-aktivismen på 90-talet. Hon berättar att det är tidningens praktikanter och yngre läsare som har fått henne att jobba mer intersektionellt (som att placera den svarta transkvinnan Laverne Cox på omslaget).

– Vi har hela tiden ställt oss frågan »hur ser en feministisk värld ut, och hur når vi dit?«. Men det är ett pussel dit varje generation kommer med en ny bit. Den nya generationen pratar mycket om intersektionalitet, om transrättigheter och frågor kring könsidentitet.

Och nu har det bångstyriga begreppet gjort debut på Oscarsgalan, när förra årets presentatör Ashley Judd – som bara några månader tidigare hade outat Harvey Weinstein som sexbrottsling – förkunnade från scenen att framtida filmgalor borde »ge kraft åt de gränslösa möjligheter som finns i jämlikhet, mångfald, inkludering, intersektionalitet – det är vad detta år har lovat oss«.

I film och på tv märks det i ökad mångfald och mer komplicerade personporträtt (se faktaruta). Jag frågar forskare Kalle Berggren om han har några tips på hur filmskapare kan tänka för att göra sina verk mer intersektionella.

– Att man inte nöjer sig med att »det här handlar om rasism«. Ställ fler frågor: Vad i berättelsen handlar om sexualitet, funktion, ålder, klass? Gå vidare och gör din förståelse mer komplex. Man kan också testa att byta ut identiteter. Vad hade hänt om en karaktär i berättelsen hade haft ett annat kön, en annan klass eller sexualitet? Hur hade omgivningen reagerat på det som händer?

Kanske är det där allt det krångliga och konfliktskapande landar: att vi måste lära oss att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt.

***

Intersektionell film och tv

»The shape of water« (2017)

Att Guillermo del Toros politiska sagofilm vann priset för bästa film på 2018 års Oscarsgala blev en perfekt avslutning på en säsong som präglades av Weinsteinskandalen och Time’s Up-uppropet. Berättelsen om en stum städerska som tar hjälp av andra marginaliserade existenser för att befria en fiskman från patriarkatet täcker in stora delar av det intersektionella spektrat.

»Hidden figures« (2016)

Den sanna berättelsen om tre kvinnliga snillen som gjorde ovärderliga insatser i det amerikanska rymdprogrammet är underhållande och intrikat i sin skildring av olika maktförhållanden – mellan svarta och vita, kvinnor och män. Som när den briljanta matematikern Katherine (Taraji P Henson) läxar upp en svart man (Mahershala Ali) som ifrågasätter kvinnors matematiska förmåga.

»Orange is the new black« (2013–2019)

Karaktärer med specifika identiteter än en grundbult i ett intersektionellt berättande. Tv-serien innehåller en uppsjö av sådana specifika rollfigurer, bland de intagna på ett kvinnofängelse. I centrum står Piper (vit, medelklass och bisexuell) men i galleriet finns också Sophia (svart och trans), Poussey (svart, arméveteran och lesbisk) och många fler.

»Late night« (2019)

Den indiskamerikanska komikern Mindy Kaling har skrivit och spelar huvudrollen i denna dramakomedi om vikten av mångfald och inkludering. En legendarisk pratshowvärd på dekis (Emma Thompson) bestämmer sig för att utöka sitt helmanliga och helvita manusteam med en icke-vit kvinna (Kaling). Nykomlingen måste rädda det sjunkande skeppet och kämpa mot förtryckande strukturer. Visas på bio just nu.