Krigstidens bästsäljare: Jude, invandrare, bög

Jag har tagit del av åtskilliga handlingar om författaren Jascha Golowanjuk. Det mest intressanta arkivfyndet är inget av hans privata brev eller någon av de många tidningsintervjuerna. Det som gjorde djupast intryck på mig är en förlagsannons, närmare bestämt en topplista. 

Året är 1944. Kriget pågår samtidigt som rykten cirkulerar om Nazitysklands gaskamrar. Uppgifter om den systematiska judeutrotningen har börjat läcka ut, Sverige har svängt om i flyktingfrågan. Sedan ett par år har det genomförts flera räddningsaktioner; särskilt norska och danska judars öden har berört svenskarna djupt. Det är under senhösten detta år som förlaget Wahlström & Widstrand annonserar ut sin senaste topplista i de stora dagstidningarna. 

Den vittnar om att judarnas ohyggliga öde inte bara är ett samtalsämne över påtårarna runt om i Sverige, utan visar också att judiska romangestalter drar bokläsare. På första plats med 18 000 sålda böcker ligger Främmande fågel av den svensk-ryske författaren Jascha Golowanjuk. Det är den tredje och sista delen i berättelsen om den unge ryske juden Josef Silberstein som ensam och förvirrad tvingas ut på en Europa-odyssé i början av 1920-talet. 

På andra plats med 13 000 sålda exemplar ligger en till bok med en jude som huvudperson. Denne jude är Josef Silbersteins namne, men mer än sina etniciteter och förnamn har de två fiktiva figurerna knappast gemensamt. Den titel som seglat upp efter Främmande fågel är ingen mindre än uppföljaren till Waldemar Hammenhögs stora succé från 1930-talet: Pettersson & Bendel. I Pettersson & Bendels nya affärer får läsarna åter stifta bekantskap med den hygglige svensken Kalle Pettersson och den sluge Josef Bendel, en karaktär som förkroppsligar den judiska nidbilden, och kom att orsaka lynchstämning mot judar i Berlin när den gick upp på bioduken sommaren 1935. 

Josef Silberstein och Josef Bendel säljs sida vid sida i de svenska bokhandlarna. De är bevisligen omåttligt populära, både Golowanjuks unge jude som förtvivlat försöker förhålla sig till den överallt rådande antisemitismen och Hammenhögs skumma jude som uppträder i enlighet med Nazitysklands antijudiska propaganda.  

Jag stöter på romanen Främmande fågel första gången vid ett besök hos mina föräldrar 2016. Det är en slump att jag drar ut just den boken ur det familjebibliotek som jag trodde att jag kände utan och innan. Men den här volymen har jag inte sett förut. Den är täckt av damm och vissa sidor har lösgjort sig från pärmen, men omslaget lyser fortfarande blankt och stolt: Jascha Golowanjuk – Främmande fågel. Motivet utgörs av en orange jättefågel omringad av svarta småfåglar. Det vilar något hotfullt över bilden, det är som om den exotiska fågeln är fången och förgäves försöker hitta en flyktväg. Jag vänder på boken och ser författarfotot. 

Denne Jascha, vars namn jag aldrig har hört förut, är en mörk skönhet. Med sin drömmande blick och slickade sidbena liknar han en gammal filmstjärna. När jag slår upp bokens första blad hajar jag till. Min mormors namn står skrivet där, på försättsbladet. Mina fingrar följer i linjerna av hennes signatur, av Ruth Haas snabba streck med bläckpennan. Hon dog långt innan jag föddes, när min mamma bara var fem år. 

I bristen på levande minnen har min mormor alltid varit onåbar, så död att hon inte kunnat levandegöras. Det enda jag med säkerhet vet om Ruth Haas är att hon har existerat, hon är en främling med drag som jag också kan se i min mamma, mig själv och i min dotter. Jag vet att hon föddes i Berlin 1911 och att hon flydde därifrån med sin familj till Stockholm 1938, några veckor före novemberpogromen. 

Jag vänder blad igen och ser utgivningsåret, 1944, och numret på upplagan, ett. Första kapitlet heter ”Berlin”. Genom bara tre sidvändningar i mormors bok har de viktigaste dragen av hennes liv tecknats: Främmande fågel, Ruth Haas, 1944, Berlin. Det känns sorgligt att jag aldrig kommit henne så här nära förut. I mammas byråer finns hennes gamla linneservetter med initialerna R.H, även hennes klänningar (som alltid har varit alldeles för små både för mig och mamma) har bevarats, och högst upp i köksskåpen står hennes finglas, igendammade.

Men vad är alla dessa prylar mot levande ord och tankar som en gång i tiden måste ha begrundats av henne, filtrerats genom henne? En bok som införskaffades redan i sin första upplaga måste ju ha fått hennes… uppmärksamhet?

Innan jag ger mig i kast med att läsa boken tar jag reda på mer om vem Jascha Golowanjuk var, född 1905 i Odessa och död 1974 i Stockholm. Uppväxt i en fattig judisk familj flydde han undan den ryska revolutionen till Danmark med sina adoptivföräldrar, och kom sedermera att bo i Sverige. Han var konsertviolinist innan han blev bästsäljande författare, och medverkade i Kar de Mummas revyer. Därtill framkommer att han var homosexuell. Men förutom diverse bokälskare som kommenterat och refererat till honom är informationen sparsam. Vid denna tidpunkt finns inga biografier, forskningsuppsatser eller artiklar. Det går bara att få tag i hans böcker via bibliotek och antikvariat. 

Jag börjar läsa boken med förundran och nyfikenhet. Samtidigt som jag lär känna protagonisten Josef Silberstein ligger min mamma på sin dödsbädd på Ersta hospice. Främmande fågel är min respit från dödens väntrum. Det är på något vis med mormors ögon jag läser hur den unge juden ligger på en bänk på Stockholms centralstation, utfattig och omtalande sig själv i tredje person, som en ”herr Silberstein”. Jag upplever att det är med hennes ögon jag läser hur han beskriver ”sin aversion mot sin egen ras” – och hur han tittar på en man med ”typiskt judisk näsa och svarta, utstickande ögon”. 

En bok som gavs ut i Sverige vid tiden för andra världskriget, i genren underhållning, som handlar om en jude som uttrycker sig antisemitiskt.

”Hur kan mormor ha känt när hon läste den?” frågar jag mamma vid sängkanten, men tiden för alla typer av givande diskussioner är förbi. 

När mamma slutligen går bort sommaren 2019 är Jascha Golowanjuk min livlina. Jag har blivit fascinerad av boken Främmande fågel, och av honom, och tillbringar många timmar i olika arkiv för att komma honom närmare, också för att hålla sorgen på avstånd. 

Han skrev omkring fyrtio böcker under sin levnadstid. Den judiska trilogin (som han själv kallade den) är de mest intressanta sett till kontexten han skrev den i. Sviten är mestadels skriven under brinnande världskrig, och består av Paraplymakarens barn (1938), Josef den lycklige (1941) och Främmande fågel (1944). 

Det blir tydligt på mer än ett sätt att Josef Silberstein är Jaschas alter ego. Namnen på syskonen och föräldrarna är tagna ur verkligheten, miljöerna i Odessa och Samarkand är hans egna och många av de episoder som skildras återges också i hans egna dagböcker. Uppväxten i den barnrika fattiga familjen gestaltas rått och naket, men samtidigt med humor och värme. Den självbiografiska berättelsen slog djupt och brett och tjusade både kritiker och läsare. 

För dagens läsare är det dock omöjligt att inte läsa sviten med ett samhällskritiskt filter. Identitetsdiskussionen brinner mellan sidorna i Jascha Golowanjuks böcker under krigsåren, utan att den kommenteras eller nämns i vare sig baksidestexter eller recensioner. Medan judar forslas till gaskamrarna beskriver han den etniska tillhörigheten som en börda, med rasargument som uttalas öppet och får mothugg. I slutet av sviten har Josef Silbersteins påbrå blivit till en del av honom som han förvisso inte är stolt över, men som han har kommit att acceptera. Därtill är den något som han är beredd att stå upp för och försvara. 

Huvudkonflikten rör främst flykten från det judiska namnet. Josefs bröder ändrar sina namn till olika versioner av Silberstein utan judisk konnotation; Stein och Serebrjanikow. Moses blir till Max. I Främmande fågel måste också Josef bestämma vilken sorts människa han ska vara: Vill han gömma det judiska påbrået och navigera i världen som den kristne och oförarglige Pierre d’Argent? Eller vill han bära sitt riktiga namn och möta samhällets utbredda antisemitism? 

Ordet ras hade Josef endast hört i samband med hästar, kor och hundar. Judar var en annan ras. […] Josef hade minsann fått lida tillräckligt för det ända sen sin barndom, fast han själv aldrig funderat över orsaken. 

– Jag ska ändra mitt namn, tänkte han, så är den sorgen ur världen. Ingen kan se på mig att jag är jude.

(Ur Främmande fågel.)

Han vrider och vänder på sin judiska identitet med en inre kompass som kommer att snurra flera varv innan trilogin är slut. Å ena sidan vill han inget hellre än att accepteras, å den andra kan han inte hålla sig ifrån att argumentera mot de inbitna antisemiter han möter längs vägen på sina resor. Men trots att han biter ifrån nås aldrig någon upprättelse. Han landar till slut i en sorts mellantillstånd där han står darrig men rak i sin judiskhet, samtidigt som han fortsätter att kompromissa i olika vänskapsband: 

– Nej, jag kan överhuvud inte säga det där hemska namnet. För mig är du Pierre d’Argent. Å förlåt, förlåt Pierre! Jag menade inte så. Men så snart jag tänker på att du heter Josef Silberstein ser jag framför mig en liten svartmuskig långnäst pojke med tjocka läppar och flaskaxlar. […]

Josef satt med sammanbitna tänder. Tig, tig, tänkte han, se vänlig ut, bry dig inte om det!

(Ur Främmande fågel.)

Det har gått sex år sedan jag hittade Främmande fågel i mina föräldrars bokhylla. Sedan dess har Rysslandsexperten Per Enerud kommit ut med en matig biografi om Jascha Golowanjuk, och i höst kommer min bok Främmande fåglar – Jascha, mormor och jag. Intresset för denna sedan länge bortglömda författare har fått ett uppsving. Numera finns också hans romaner tillgängliga som e-böcker. 

Som jude, rysk invandrare och homosexuell kunde han skildra främmandeskapets smärta ur mer än ett perspektiv, vilket gör hans författarskap till en sprängfylld litterär skatt. Och om det var den judiska trilogin som blev hans genombrott, sysselsatte han sig från 1950-talet och framåt med det homosexuella temat. 

Är man inte intresserad av litteratursociologiska frågor går det alltid att läsa Jascha Golowanjuk av en annan anledning: hans böcker är nämligen – precis som dåtidens kritiker lyfte fram – underhållande.

***

Jessica Haas Forsling är litteraturvetare och författare till boken Främmande fåglar – Jascha, mormor och jag som ges ut i september på Norstedts förlag.

Toppbild: Jascha Golowanjuk i Helsingfors år 1946 med en skulptör och författaren F. E. Sillan- pää (till vänster).

Läs även: Efterkrigstidens USA: Det är bögarnas fel

Läs även: Himmlers massör var en hjälte