Himmlers massör var en hjälte

På morgonen den 10 mars 1939 anlände en uppseendeväckande storväxt finländsk jordbrukare till SS-ledaren Heinrich Himmlers högkvarter Printz-Albrecht Palais i Berlin. Vakter i svarta uniformer granskade hans papper. Felix Kersten. Så hette den ovanlige besökaren. På den ledsagade vandringen upp till väntrummet noterade gästen – som också var massör – bokhyllornas överflöd av ryggar. På de flesta kunde man läsa Mein Kampf. Men ävenledes en del historiska titlar och biografier över islamska profeten Muhammed.

När Kersten stegade in på kontoret stod Reichführern där. Blek och liten. Och granskade den inbjudne genom en pincené. Ett orientaliskt utseende, på en svag person, tänkte finländaren, sannolikt en nolla. Himmler började räkna upp sina sjukdomar. Allt han hade haft i livet. Men nu var det magkramper. Tänk om det var cancer, han var mycket rädd. 

– Herr professor, hjälp mig!

– Jag är inte professor.

– Men ni är en stor läkare, jag har hört talas om er förmåga. Vad kan ni göra för mig? 

Massören drog upp skjortan på Himmler, såg en blek överkropp med begynnande kulmage, klena muskler, och slapp hud. Kerstens fingrar började följa nervbanorna mot hjärtat och levern och uppehöll sig vid förtätningarna.  Himmler flämtade till, skrek. Men när allt var över, var det onda försvunnet.

– Era händer kändes som balsam, sa Himmler. 

Nya behandlingar ville han boka.

– Jag lovar inga mirakelkurer, sa Kersten.

– Vill du bli med i SS?

– Nej, det går inte. 

Drygt åttiotre år senare, en sval afton i maj 2022 i ett vackert hus vid ett vattendrag i Danderyd, placerar den franske historikern François Kersaudy försynt ett gräddvitt visitkort i boken han just signerat och säger:

– Alla känner till Oskar Schindler, som räddade tusentals judar under förintelsen, men Felix Kersten utförde en ännu större bedrift, och är nästan bortglömd.

Med tanke på att den finländske massören förmådde Himmler att rädda livet på hundratusentals människor, varav 60 000 judar, enligt Judiska världskongressen (World Jewish Congress) kan detta tyckas märkligt.

– Ja, säger Kersaudy, det är motsägelsefullt. 

Särskilt, påpekar han, med tanke på faktaunderlaget som finns. Himmlers kalender visar att han mellan mars 1939 och april 1945 blev behandlad över tvåhundra gånger. 

De samtal Kersten berättar om i sina memoarer från 1947 överensstämmer helt med transkriptionerna i de hemliga möten nazisttoppen höll och som publicerades mellan fem och 33 år senare. Det finns originaldokument signerade av Himmler med listor. De bekräftar att Kersten agerade för att hjälpa nazisternas offer. 

– Skälet är nog att det är en ovanligt komplicerad historia, säger Kersaudy. Felix Kerstens egna memoarer kom ut i fyra band under tio år, men hans anteckningar från dialogerna under mötena med Himmler är odaterade, och sådant ställer till det för historiker. 

Så det har krävts tillgång till Himmlers kalender, och andra källor för att kunna lägga pusslet. 

Det har Kersaudy nu gjort i sin bok La liste de Kersten. Sällan har man läst sådana inblickar i Tredje rikets centrala nerv- och muskelsystem. Lika mycket som en biografi över Kersten är den en skildring av Himmler.

Den kom ut på franska förra året. Sedan den 17 maj i år finns den också i svensk översättning (av Cecilia Franklin) med titeln Felix Kersten – Himmlers massör. Det nystartade förlaget Editions J, som specialiserar sig på fransk kvalitetslitteratur, står för kulturgärningen. 

Inspirerad av fransk sed har förläggaren Johanna Kinch också bjudit hem en mindre grupp journalister för att samtala med författaren. Och ”kanske samla fler historier om man vill…” Den i dag 70-årige Kersaudy har undervisat vid Oxford och Universitet Paris 1, är specialist på samtida militärhistoria, talar nio språk flytande och hans verk om Winston Churchill har hyllats, liksom hans biografi om Charles de Gaulle. Men det var en biografi om Hermann Göring som gjorde honom känd i vidare kretsar och blev ett referensverk. 

Med sin skildring av Felix Kersten ger Kersaudy nytt liv åt den Buddha-like mannen från Estland som utnyttjade sin makt över en av Nazi-Tysklands mest fruktade personer genom att förhandla om människor. 

När Felix Kersten lämnade Himmler efter deras första möte hade den märklige finländske massören varit en mindre berömdhet inom den europeiska aristokratin i ett drygt decennium. Kersten föddes som rysk medborgare i en tysk familj i staden Jurjev i kejsardömet Ryssland, nuvarande Estland år 1898. Och det var som nordeuropeisk kosmopolit han kom att leva sitt liv. Såväl Felix mamma Olga som hans pappa Friedrich tillhörde en jordbrukarsläkt i Brandenburg. I skolan hörde Felix tyska, ryska, estniska, finska, jiddisch och det östersjöfinska språket ingriska. 

Som 20-åring anmälde han sig som frivillig på den finska sidan i frihetskriget mot Sovjetunionen 1918, och blev finsk medborgare två år senare. Massage började han kort därpå studera hos en finsk doktor vid namn Ekman, som frapperades av ynglingens kraftfulla och känsliga händer. Doktor Ekman insåg att denne naturbegåvning krävde den bästa massageutbildning som gick att uppbåda i Europa. Felix Kersten fick rådet att resa till Berlin och söka upp en berömd äldre kinesisk massör, doktor Ko’. Hos denne östasiatiske expert lärde sig Kersten allt. Samtidigt försörjde han sig som diskare och städare. 

Doktor Ko’ invigde sin adept i hemligheterna om hur tillförseln av syre till stängda områden i kroppen kunde göra mirakel. Kersten fick snart egna patienter. Tämligen omgående hämtades de från samhällets absoluta toppskikt. Den tyska industrins maktmän köade. För att de hade ont. Kersten hörde dem jämra sig och hörde deras utläggningar om sitt arbete och slogs av insikten att de var så olyckliga. Så besatta av ärelystnad, och av att försvara sina positioner, så utmattade och överansträngda av sina plikter. Och övergivna av läkarna. 

Migrän, impotens, sömnrubbningar, cirkulationsproblem, magsår tillhörde standardsymtomen. Kerstens masserade. Blod och syre började röra på sig. Ryktet om Felix Kerstens händer spred sig. Också till kungahus. Den unge massören flyttade till Haag 1928, där prinsar och prinsessor var särskilt intresserad av hans utförsgåvor. Felix Kersten tog bra betalt av de förmögna och gav de fattiga gratisbehandlingar. Han blev rik och lärde sig ännu ett språk, nederländska. 

När Hitler hade tagit makten i Tyskland, upprättat sin av judehat genomsyrade brutala diktatur och rensat ut alla motståndare, påverkades inte Kersten direkt, men han hade sedan några år börjat längta tillbaka till Berlin. Så han köpte en fastighet sju mil norr om Haag, fick snabbt patienter och träffade en ung kvinna, Ingegerd, dotter till godsägaren i Hessens skogsvaktare. Tillsammans fick paret en son. Felix Kersten pendlade mellan sin praktik i Berlin och den i Haag. När nazisterna under 1937 började förbereda för krig sa massörens holländska vänner: sök upp de höga nazisterna och se vad du kan få dem att berätta, vi vill veta vad de planerar. 

Under 1938 började Kersten genom patienter, företagsledare som var upprörda över Hitlers och Görings politik att förstatliga industrierna, skapa sig en bild av vad führerns allra närmaste var för ett gäng. Han fick höra från underordnade nazister att Ribbentrop var storhetsvansinnig och komplexfylld, att Goebbels var en ondsint dvärg och fanatisk talare, att Göring var morfinist och försökte lägga beslag på krigsindustrin. Och Himmler, ja, han var den mest fruktade av alla. Hitlers innersta krets, fick han också veta, avskydde och föraktade varandra lika djupt som de var livrädda för Hitler. 

En av Kerstens mest långvariga patienter, August Diehn, generaldirektör för det tyska kalisyndikatet och en god vän, föreslog en dag massören att ta hand om Himmler. Idén skärrade Kersten. Men Diehn sa att han hoppades att Himmler då kunde bli botad så han skulle han lägga ner sina planer på att förstatliga hela den tyska industrin. Kerstens motvilja vek sig inför övertalningsförmågan hos Diehn, som ordnade ”en inbjudan”. Trots att Kersten under första sessionen nobbade Himmlers propå om att bli SS-medlem ville riksführern få massage av honom igen.

Efter ytterligare några behandlingar hos Kersten frågade Himmler:

– Hur mycket?

– Ingenting, sa Kersten.

Dels för att han fått veta att Himmler inte hade samma lön som Göring och de andra, och inte skulle ha råd. Men också för att han ville ha ett kort att spela ut. För att vid lämpligt tillfälle pressa SS-chefen på ersättning för arbetet i form andra gentjänster. Kersten noterade att Himmlers nervositet var stor. På grund av skräcken för Hitler och relationen mellan de andra ledarna. Himmler kallade till sig Kersten den 26 augusti 1939. Kersten frågade om pakten med Ryssland.  

– Blir det fred nu?

– Nja, sa Himmler, vi ska invadera Polen för att straffa de engelska judarna som har lovat att skydda de polska gränserna.

– Herregud, sa Kersten, det kastar hela världen i krig.

– Nej, det kommer att vara klart på tio dar. Väst kommer inte att ingripa. 

En tid senare hade väst gjort det och Himmler sa till Kersten:

– Det är bara det oanständiga judiska England som försvarar Polen. Führern ska bomba sönder varenda engelsk stad till dess den delen av befolkningen är död och de anständiga tar över, sen ska vi sluta fred med England… Och sen ska vi ge dem dess rättmätiga plats i världen.

Kersten såg ett mönster. Himmler återgav papegojlikt Hitlers litanior, och blev nervös varje gång han fick ett telefonsamtal från diktatorn. Kersten insåg att han med sin behandling kunde lindra SS-chefen från smärtorna men inte bota honom, Himmler var för psykiskt svag för det.

En tid senare, i maj 1940, när Hitler invaderat Nederländerna, fick Kersten veta att hans mäktige patient kände till hans kontakter med den holländska motståndsrörelsen, och hans mångkulturella bakgrund. Kersten insåg att han var skyddad bara så länge han masserade Himmler.

Den första räddningsförhandlingen gick lättare än vad Kersten vågat hoppas på. Kersten bad Himmler att frige några kompisar. När Himmler hade som ondast var han förhandlingsbar och medgörlig. Annars stenhård. 

Massören fick tidigt höra talas om den tyska Insatsgruppens massmord på judar i Sovjetunionen 1941, och om hur det fanns soldater som protesterade mot tillvägagångssättet. Kersten insåg tidigt att hans patient var en av arkitekterna bakom den nya massmordspraktik som kom att ersätta den hantverksmässiga brutaliteten i öster: ”den slutgiltiga lösningen”, förintelselägren. Av nödvändighet blev hans listor på folk han ville ha frigivna och räddade allt längre. Kersaudy redogör för hur komplicerat det ändå kunde vara att få en order om att befria fångar utförd, även om den var signerad självaste SS-chefen. Vid samma tid, den 8 februari 1942, fick Kersten veta att Himmler skulle ta på sig ytterligare arbete. Kersten svarade att hans patient inte var i form för det.  

– Under de kommande veckorna ska Sverige införlivas i riket, sa SS-chefen. Den svenska pressen är för antitysk. 

– Så snart vi har jämnat Stockholm med marken kommer vi snabbt att lära svenskarna att känna för den germanska tanken, sa Himmler.

– Detta är ju den största dumhet, utropade Kersten, om ni ockuperar Sverige får ni ingen mer järnmalm.

Svenskarna, sa Kersten, kommer att förstöra sina gruvor. Himmler förundrades över Kerstens svenskkärlek, och massören sa att det vore mer fördelaktigt för Tyskland att lämna Sverige i fred. Himmler sa att Göring kanske hade en annan åsikt. 

– Men han har kanske andra motiv, svarade Kersten. 

– Det är inte omöjligt. Det har jag inte tänkt på. I kväll är jag hos führern. Då ska jag ingående diskutera Sverige med honom, sa Himmler. 

Kersaudy lämnar öppet huruvida planerna var verkliga, men skriver att massören ringde finska ambassaden, som vidarebefordrade uppgifterna till Sverige, och att två veckor senare skrev Gustav V ett personligt meddelande till Hitler samtidigt som Sverige tillkännagav en mobilisering av ”flyg, luftvärn och kustartilleri samt en ökning av arméns disponibla styrkor med ungefär 100 000 man”.

Kersaudys skildring av hur massören Felix Kersten med sin milda vänlighet och uppriktighet vädjar till Himmlers ”mänskliga sida” är oavbrutet fascinerande läsning, välskriven som en roman. Men det är enligt författaren det historiska pusslet som har varit krävande, inte skrivandet.

– När jag har skrivit en mening skriver jag aldrig om den, säger François Kersaudy.

***

Läs även: Så knöts och bröts den tysk-ryska gassymbiosen

Läs även: Johan Hakelius: Chamberlain? Knappast.