Kritik av de bortskämdas bekväma lyxåsikter

Han växte upp i misär men tog sig till ett amerikanskt elituniversitet. Rob Hendersons kritik av de privilegierade barnens radikalitet är förödande.

Text: Torbjörn Elensky

Bild: Gallery Books / Carmen Hui Jing Lim

I en tid av menlös självupptagenhet i både litteratur och sociala medier är det en riktig snyting att läsa Troubled. Rob Hendersons berättar i en nyutkommen bok om sin tuffa uppväxt, skolgång, militärtjänst och erfarenheter på universitet i USA och England. Enligt statistiken borde han med sin dåliga start i livet ha gått ner sig i missbruk, suttit i fängelse och blivit ett bland många sociala misslyckanden.  

I stället lyckades Henderson helt osannolikt att dra sig upp ur misären och göra något vettigt av sitt liv. Redan nu, bara 34 år gammal, är han en forskare och opinionsbildare med stor och växande betydelse. Han använder sina egna erfarenheter till att formulera vass kritik av en art som inte alltid gillas av andra etablerade opinionsbildare.  

Troubled, A memoir of foster care, family and social class – Rob Henderson.

Gallery books 

Rob Henderson växte upp under omständigheter som inget barn borde uppleva. Fadern syntes aldrig till, en genetisk analys gjorde klart att han troligen var mexikan. Sonen var följden av en tillfällig förbindelse, kanske prostitution. Polisen tog Rob ifrån mamman då han var tre år. Hon hade bundit barnet vid en stol så att hon skulle kunna ta narkotika i lugn och ro i rummet intill. Han hade sår i ansiktet och skrek i högan sky. Efter att polisen lämnade honom till socialtjänsten träffade Rob Henderson aldrig sin mor igen. 

De första åren i fosterhem i Los Angeles gav honom en grundläggande otrygghet, en känsla av att inte höra till och att allt när som helst kunde tas ifrån honom. Den har han ännu inte kommit över och kommer troligen aldrig att bli helt av med, konstaterar han i boken. 

Socialtjänsten i Kalifornien satte i system att barn skulle flyttas mellan olika hem, för att inte bli för fästa vid några av sina fosterföräldrar. I somliga hem fanns det massor av andra barn, som i princip fick sköta sig själva. Det var jobbigt men ändå en sorts gemenskap. En ensamstående kvinna han hamnade hos tog bara emot småpojkar, vilka sattes i arbete med städning, poolrengöring och andra hushållssysslor.  

Hon förbjöd honom dessutom att ha vänner, för att han inte skulle skvallra om hur hon behandlade honom. Bland de mest gripande scenerna i denna del av hans självbiografi är i all enkelhet den första gången han fick glass. Han visste inte vad det var, förvånades över kylan, tryckte den mot kinden och slickade till slut i sig den. Då var han sju år gammal. 

Rob Henderson beskriver allt helt osentimentalt. Vill inte ha medömkan. Ändå är det svårt att inte bli tårögd då man läser om hans första år i livet. Han skriver att han hellre hade velat ha en trygg barndom än all denna erfarenhet och sina akademiska framgångar.  

Boken innehåller också häpnadsväckande statistik, som att 85 procent av barnen i överklassfamiljer växer upp med båda föräldrarna, medan bara 30 procent av de i arbetarfamiljer gör det. Data som säkert dessutom är ojämnt fördelad över stater, regioner och raser – som man kallar det i USA. Denna trygghet och stabilitet anser han vara viktigare för ett framgångsrikt liv än förmögenhet. Att leva i kaos gör större skada än fattigdom, skriver han redan i förordet och inskärper sedan detta gång på gång.  

Så småningom får han ett tryggt hem och en lillasyster, hos ett par snälla sjundedagsadventister i staden Red Bluff i Kalifornien. Men adoptivpappan lämnar familjen och vill straffa mamman genom att bryta kontakten med lille Rob, vars värld än en gång rasar samman.  

Efter ett tag får mamman en kvinnlig partner och åren med dem verkar ha varit de lyckligaste under hans uppväxt, så länge det höll. Hans ungdom präglas av utlevande självdestruktivitet och missbruk, men också faktiskt av kärlek, även om han inte alltid riktigt verkar tro på den. Något som skiljer honom från de andra barnen i Red Bluff är att han blir en hängiven läsare, även om han döljer vanan för de andra. Den unge Rob Henderson läser mer än han pluggar. Betygen går upp och ner beroende på hemlivet, men pojken utvecklas intellektuellt, lite mot sin vilja.  

Han blir faktiskt sedd av en del lärare och räddar sig från kaoset i tonåren genom att ta värvning. Militären ger honom äntligen den struktur han behöver för att utvecklas. Rob Hendersons skildring av den mognadsprocessen och utvecklingen till att plugga på elituniversitetet Yale och disputera i psykologi på Cambridge är full av insikter. 

På universiteten börjar han lära känna personer från stabil bakgrund, med trygg ekonomi och god självkänsla. När dessa studenter tar droger är det inte med risken att de kan mista allt. Och de profilerar sig med åsikter som inget kostar för dem, men som ger dem poäng i ingruppen. Henderson har myntat uttrycket luxury beliefs, lyxåsikter, för uppfattningar som att ordning och reda inte är viktigt i skolan, att familjen enbart är förtryckande, att polisen bör läggas ned, och så vidare.  

Boken mynnar ut i en mycket intressant analys av hur den sortens åsikter ger social status och markerar samhörighet i en privilegierad grupp – samtidigt som idéerna omsatta i praktiken skadar de mest utsatta. Den överklass som uttrycker lyxåsikter riskerar inte någonting: de har trygga hem, bra ekonomi, stimulerande omgivning och kan betala för privata säkerhetsbolag i sina gated communities. Rob Hendersons kritik av detta är förödande. 

Troubled är en välskriven självbiografi och ett debattinlägg. Jag hoppas att någon översätter den till svenska och att Henderson blir en röst med betydelse även för vår inhemska debatt. Också vår offentlighet är genomsyrad av lyxåsikter som måste utmanas på allvar för den skada de gör, inte minst i samband med skola och utbildning. Ordning och reda må vara strunt samma för barn till professorer – men essentiellt för dem som växer upp under otrygga omständigheter. 

***