Kungen sitter på Sveavägen

Överdriften måste vara årets festligaste. Den Daniel Sandström drämde till med när det blev klart att han lämnar posten som kulturchef på Svenska Dagbladet för att bli litterär chef på Albert Bonniers förlag.

– Även om jag varit president i USA hade jag tagit detta jobb, sa han.

Fast av reaktionerna på Sandströms karriärbyte att döma kanske det inte är en överdrift. Jämförelsen mellan presidentämbetet och förlagstjänsten på Bonniers?

Får man den typen av erbjudande från det anrika förlaget, då tackar man ja, tycks vara den allmänna uppfattningen.

Inte tal om att Daniel Sandström, som doktorerat på poeten Kjell Espmark, och som under sitt chefsår på Svenskan föredömligt lyckats sprida sin litteraturkärlek i spalterna, inte skulle ha sina giltiga skäl.

Men att Bonniertjänsten i rapporteringen framställs som oemotståndlig, är mer märkligt. Som vore det en naturlag.

Förvisso är Albert Bonniers Sveriges mesta kvalitetsförlag, och det förlag som ger ut mest skönlitteratur. Men ändå. Det handlar om en krisbransch – tidningsbranschen – ställd mot en annan. Krisen i bokbranschen är inte bara ekonomisk – 2008 var det slutsurfat på framgångsvågen när förlagens försäljning sjunker med 12 procent på tre år – utan också konstnärlig. Förläggarna kverulerar. Säger att branschens ökade kommersialisering och bestsellerism gör att de tänker alltmer på vad som säljer än vad som är bra. Författarna kverulerar. Och säger samma sak. Malte Persson har exempelvis jämfört sig med en ko när det är kris i mjölkbranschen. Och börjat fundera på om det är dags att rymma ur spiltan innan slakttransporten kommer.

Fast i kulturjournalisters ögon tycks det vara småpotäter i jämförelse med vad som sker på Svenska Dagbladet. De stora personalnedskärningarna, de stympade kultursidorna, strömavhoppen från kulturchefsstolen – fyra personer på fyra år. Vem vill vara kvar?

Om tidningskrisen i allmänhet, och Svenska Dagbladets kris i synnerhet, nej om detta behöver vi inte mer orda. När Svenskan la ner sin dagliga kulturbilaga 2013 var uppfattningen, också min, att slutet var nära för kulturbevakningen i den blaskan. Väl lika bra man struntade i den helt! »Tack SvD för en god match« var rubriken på DN:s reklamutskick där man utnyttjade nerläggningen av konkurrentens bilaga.

Vad vet jag om Svenskans framtid, men uträknade är dess kultursidor inte. Med sjösättningen av kulturbilagan på söndagar har Daniel Sandström visat att det går att göra dygd av nödvändigheten. Och fortsätta leverera kvalitativ kulturjournalistik.

Många är av samma åsikt, ändå dras Svenskans kulturbevakning med halvdåligt rykte. Exempelvis tycker Aftonbladets Åsa Linderborg att chefsturbulensen och profilerade skribenters avhopp satt djupa spår. Min dom är något mildare. Men analysen är spot on. »När kulturen bakades in i huvudtidningen förlorade man lite av sin status och kanske även sitt självförtroende.«

Status och självförtroende, ja. Lätt att mista, svårt att förvärva. I kungariket Sverige är det inte Carl XVI Gustaf som är kung utan Jesper Monthán. Chef på Albert Bonniers Förlag. Strunt samma att allt inte är guld som glimmar.

De har ju så roliga fester på Manilla.