Lars Anders Johansson: Museidöden är statens eget verk
Museerna blir förlorare när staten leker affär med sig själv. Statens fastighetsverk gör stora överskott – samtidigt som museer hotas av nedläggning.
Det här är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
När Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet nu riskerar att stänga beskrivs det gärna som en olycklig följd av kostnadsläge och konjunktur. Hyrorna har stigit, anslagen räcker inte till och museimyndigheten tvingas dra ned. Men i själva verket är problemet inte tillfälligt. Det är inbyggt i systemet.
Bakgrunden är den modell som sedan länge präglar statens fastighetsförvaltning. Staten har koncentrerat ägandet av många av landets viktigaste kulturfastigheter till Statens fastighetsverk och gett myndigheten i uppdrag att agera affärsmässigt. Museer och kulturinstitutioner hyr sina lokaler av staten ungefär som om de vore kontorshyresgäster på en kommersiell marknad.
Resultatet blir att kulturinstitutioner i attraktiva och centrala lägen förväntas betala hyror som om deras verksamhet vore jämförbar med banker eller advokatbyråer. Samtidigt är deras uppdrag något helt annat. De ska bevara kulturarv, vårda historiska byggnader och bedriva bildningsverksamhet.
Det är ett system som från början motiverades med effektivitet. När lokaler kostar pengar synliggörs kostnaderna och verksamheterna tvingas prioritera. Men när Statens fastighetsverk redovisar stora överskott samtidigt som museer hotas av nedläggning framträder systemets absurditet. Pengarna lämnar inte staten. De flyttas bara mellan olika delar av den.
Det som kulturdepartementet betalar ut i anslag tas tillbaka via hyror som i praktiken hamnar hos finansdepartementet. Staten leker affär med sig själv, och museerna blir förlorarna. Problemet är särskilt tydligt när det gäller museer i stadskärnorna. Statliga museer bör ligga centralt. De ska vara tillgängliga för skolklasser, turister och människor som råkar passera förbi. De ska vara en del av stadens offentliga liv.
Det är därför Medelhavsmuseet ligger i det gamla bankpalatset vid Gustav Adolfs torg och därför Östasiatiska museet finns på Skeppsholmen. Det är inte slumpmässiga adresser utan resultatet av en lång historisk utveckling där staten samlat sina kulturinstitutioner i stadens hjärta. Om museer tvingas bort från dessa lägen förändras inte bara enskilda verksamheter. Hela stadskärnornas karaktär förändras. Kulturinstitutioner ersätts av kontor, banker och konferensanläggningar. Ett levande city riskerar att förvandlas till ett affärsdistrikt.
Staten förvaltar därför mer än ett fastighetsbestånd. Den förvaltar ett institutionellt landskap. Museer, bibliotek och arkiv är en del av detta arv och bidrar till att ge stadskärnorna innehåll och mening.
I kulturpolitiken talas ofta om armlängds avstånd. Politiker ska inte styra enskilda uppsättningar eller utställningar. Den konstnärliga friheten ska värnas. Men samtidigt styr staten de grundläggande villkoren för institutionernas överlevnad genom sitt fastighetsägande och genom de hyresnivåer som sätts. Den armlängd som respekteras när det gäller repertoar kan snabbt krympa när budgeten ska gå ihop.
Utredningen om kostnadshyran konstaterade nyligen att modellen inte fungerat för flera stora kulturinstitutioner. Regeringen har därför beslutat om en särskild hyresmodell för några utpekade hus. Men Världskulturmuseerna står kvar i den gamla ordningen. För Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet är det ingen tröst att Operan eller Nationalmuseum så småningom får en annan lösning.
Museidöden framstår därför lätt som ett kulturpolitiskt problem. I själva verket är den ett symptom på något mer grundläggande. Statens olika delar motverkar varandra.
Statens fastighetsverk borde fungera som en servicemyndighet för de verksamheter vars lokaler man ansvarar för, inte som en indrivare. Statens fastighetsbestånd är en tillgång som gör det möjligt att bedriva verksamheter på centralt belägna adresser som i dag skulle vara omöjliga att förvärva.
När museer hotas av nedläggning på grund av hyror är det därför inte ett tecken på ekonomisk rationalitet. Det är ett systemfel. Frågan är hur många kulturinstitutioner som måste försvinna innan staten slutar leka affär med sig själv.
Lars Anders Johansson är författare och journalist och driver podcasten Budoarstämning.
***
