László Krasznahorkai – apokalypsens mästare
Med klassiska allegorier har László Krasznahorkai skildrat kommunismens fall och hur demokratins frälsare förvandlades till auktoritära valar.
Ungraren László Krasznahorkai är inte bara författare. Han är en litterär bro av centraleuropeisk berättarkonst som förenar det gamla och det nya. Född 1954 personifierar Krasznahorkai dessutom ett stycke historia till den grad att han inte fick veta att han hade judiskt påbrå först vid elva års ålder.
Debutromanen Satantango (1985) utspelar sig en fattig by där en bedragare anländer och får status som sektledare, och övertygar dem om att ge honom alla deras pengar och sedan flytta till en annan övergiven by för att slutligen skingras över hela landet. Strukturellt är den uppbyggd som ett tangostycke men den skulle lika gärna kunna sättas upp som en opera. Den falske frälsaren kan också tolkas som en blink till diverse östeuropeiska judiska gruppers flerhundraåriga diskussioner om Messias. Men den apokalyptiska stämningen kunde lika gärna ha varit hämtad från poeten Allen Ginsburg som Krasznahorkai senare influerades av. Som läsare vet man från början hur det kommer att sluta vilket skapar en ångest som bisarrt nog kan beskrivs som härligt stämningsfull. Redan som 31-åring var Krasznahorkai rotad i den centraleuropeiska berättarkonsten och när det gäller tonen för den tankarna till Georg Büchners ofullbordade pjäs Woyzeck.
På Dramaten i Stockholm spelas just nu Krasznahorkais roman Motståndets melankoli från 1989 som pjäs och för den litterärt spelbenägne hade det varit ett tecken på att man borde satsat pengar hos någon av spelbolagen. Föreställningen var i går slutsåld. Som roman är det en klassisk allegori över när kommunismen faller i Östeuropa och inte minst hans eget hemland Ungern. En cirkus anländer till en stad men dess enda attraktion är en val. Detta skapar problem och kritikerna har tolkat detta som hur stämningarna var i Ungern där det vid denna tid stod och svängde mellan demokrati och en närmast fascistisk diktatur. Ödets ironi är att en av de unga och jeansklädda politikerna som bidrog till att demokratin blev ett faktum och som talade när ledaren för Ungernrevolten Imre Nagy återbegravdes 1989 numera ser ut som en val. Viktor Orbán var en gång i tiden fullfjädrad demokrat.
Vid första anblick kan Svenska Akademiens motivering för att tilldela László Krasznahorkai årets litteraturpris tolkas som politiskt. Han tilldelas det för ”hans visionära och kraftfulla författarskap som i undergångens fasta upprätthåller tron på konstens möjligheter”. Vi lever i allvarliga tider. Men motiveringen är djupare än så. Undergång och apokalyps är tidlösa genren inom skönlitteraturen. Årets motivering torde tolkas som en kombination av olika faktorer. En vilja att premiera ett av Europas viktigaste författarskap samtidigt som att man medvetet går i takt med tiden. Det gör även årets pristagare.
Som författare går det inte att inte färgas av sin samtid. Man måste vara medveten om detta och det är upp till historiker att senare identifiera tidsmarkörerna. Själv har årets pristagare sagt att han lever för att rätta till sina tidigare misstag och det är en god målsättning. Likt Nietzsches övermänniska är det en strävan som man vet att man aldrig kommer att uppnå. Men det är ingen kritik mot årets val. Snarare tvärt om. För en gångs skull premierar man någon med en relativt stor läsekrets, briljant stilist och som medelst skönlitteratur kan förklara det absurda i tillvaron.
***
