Lyckans och ensamhetens målare – Pierre Bonnard på Nationalmuseum
Pierre Bonnards måleri är lätt att tjusas av. Men bakom de dukade frukostborden och vackra nakenstudierna skymtar en ensam sökare.
Bild: Pressbild / Nationalmuseum
Reproduktioner av Pierre Bonnards målningar finns i tusentals hem världen över. De flesta har säkert sett någon affisch med en naken kvinna som stiger ur badet, en blomsterrik trädgård eller ett dukat köksbord. Starka färger, intensiva mönster. Sensualism och lycka.
Men ger man sig tid att titta närmare är det något som inte stämmer. Färgerna är så intensiva att de nästan stör, kvinnan är ofta bortvänd. Och är inte mönstren i den blommande trädgården väl intrikata?
Kanske döljer alla dessa utarbetade detaljer ett tomrum i kompositionerna. Något finns där men syns inte - sorgen.
Det är lättare att säga vad Bonnard inte är än att säga vad han är:
Han är inte impressionist. Visst, han målar blommande trädgårdar och vackra kvinnor. Men inte med samma lustkänsla som impressionisterna. Det sitter inga glada sällskap som hos Skagenmålarna runt Bonnards bord som står i trädgården. Sitter någon där är hen ensam. Och i de få självporträtten ser han verkligen inte glad ut.
Pierre Bonnard föddes 1867, ett par innan den första impressionistutställningen. När han slog igenom kring sekelskiftet var det impressionisterna etablerade. Själv gjorde han affischer som den berömde konsthandlaren Ambroise Vollard beställt, han gillade modern konst. Bonnard anslöt sig till gruppen Les Nabis vars medlemmar odlade en lekfull dekorativ stil. Men lekfullhet var inte Bonnards starka sida. Redan den champagneaffisch som gjorde att fadern godkände att Pierre blev konstnär är annorlunda. Modellens ansikte syns inte. Bonnard lämnar utrymme för något nytt som ännu inte syns och under de kommande decennierna blev han konstnärernas konstnär, känd för sin egenart och avancerade teknik.
Motiven påminner om vad många andra målade kring förra sekelskiftet, men i allt Bonnard skapade - teckningar, målningar, statyer - finns det mer som skiljer honom från hans samtid, än som förenar. Som konstnär var han både i sin tid och utanför den. När senare generationers konstnärer, t ex de svenska Göteborgs-koloristerna (som ägnas stort utrymme på utställningen) följde i hans spår märkte de snabbt att det inte gick att komma riktigt nära Bonnard. Han är ensam i sin värld.
Bonnard har kallats harmonins målare. Men det som gör honom intressant är det som inte stämmer. En mörk virvel med oljefärgen som låter ana smärtan i bilden av äktenskaplig lycka. Ett bortvänt ansikte som signalerar avstånd, kanske ovilja. Ju mer man tittar, desto intressantare blir det.
Pierre Bonnard levde till 1947 och var samtida med futurismen, kubismen, mellankrigstidens expressionism och surrealismen. Han målade sig genom två världskrig och en explosiv mellankrigstid. Men ingen konstriktning, inget våld, ingen Folkfront med semestrande fransmän på picknick verkar ha rört honom. Hans ändrar stil flera gånger men det beror inte på omvärlden. Och tittar man för fort står tiden still i bilderna.
Hustrun Marthe lutar sig över handfatet, trädgårdsmöblerna är omgivna av grönska, i de få porträtten ser männen kraftfulla ut, målade i livliga men aningen hotfulla färger. Motivkretsen är starkt begränsad men fylld av möjligheter för den som ger sig tid att se:
Vid första mötet ser en typisk Bonnard-målning, Under trädet, från 1915, härlig ut med kvinnan som rofyllt läser tidningen. Men är inte duken väl röd och är inte grönskan lite konstig? Det är som om färgerna och formerna håller på att lämna verkligheten.
Till skillnad från impressionisterna var Bonnard känd som en isolerad och föga social människa. Efter första världskriget flyttade han till Le Cannet nära Cannes där han levde isolerad med sin hustru i villan Le Bosquet. Numera bet vi att hustrun var sjuk och att Pierre hade andra kärlekar. Den välbärgade Bonnard levde inte heller så isolerat som myten säger utan reste flitigt i Frankrike. Och inte var han så lugn heller. Tvärtom. Han bytte inriktning flera gånger och var känd för att aldrig bli riktigt färdig med målningarna, år efter att de var klara ändrade han dem.
Impressionisterna verkade ha funnit sitt paradis. Bonnard förblev en sökare. Det finns en oro, en längtan bort, i målningarna som gör att man aldrig riktigt blir klara med hans bilder. Som om Bonnard egentligen inte ville visa oss det där. Han vill bara bli sannare.
När jag strövar runt i Nationalmuseums Bonnard och Norden känner jag igen många målningar från internationella utställningar jag besökt. Men nu ser de annorlunda ut. Vad är det som hänt? Smyger Bonnard in i museet på nätterna och målar om?
Nej, det är jag som tillämpar "slow looking", gamla vänner ska man ge tid. Jag noterar hans porträtt med livliga färger och tjocka penseldrag. Virvlarna blir frågetecken. Han målar nakna kvinnor frusna i graciösa rörelser som Edgar Degas. Men hos Bonnard finns föga erotik, människorna är distanserade som de inte riktigt tror på lyckan. De ser inte på oss. De tänker på något vi inte vet.
Jag tror hemligheten bakom bildernas dragningskraft ligger i målarens tvivel. Impressionisterna tog med sig staffliet ut i naturen. Bonnard målade ur minnet. Hans bilder är rekonstruktioner och när han försöker minnas exakt hur det såg ut börjar han ifrågasätta sina minnen. Stämmer det här? Låg ljuset så över löven? Hade huden denna blåaktiga ton när Marthe steg upp ur badet? Själva minnesprocessen är viktigare än hur det var. Han försöker måla hur minnet ändrar sig. Han målar skiftandetillstånd, inte ett fruset ögonblick.
På Nationalmuseum har man hängt ett självporträtt alldeles vid utgången. Det visar Bonnard som boxare. En ung spenslig man som definitivt aldrig kommer att vinna några matcher. Han ser redan lite slagen ut. Men också envis. Han anade nog att han hade tiden på sin sida. Pierre Bonnards målningar föds var gång någon betraktar dem.
***
Läs även: AI-bilderna är slutet för barnboken
Reproduktioner av Pierre Bonnards målningar finns i tusentals hem världen över. De flesta har säkert sett någon affisch med en naken kvinna som stiger ur badet, en blomsterrik trädgård eller ett dukat köksbord. Starka färger, intensiva mönster. Sensualism och lycka.
Men ger man sig tid att titta närmare är det något som inte stämmer. Färgerna är så intensiva att de nästan stör, kvinnan är ofta bortvänd. Och är inte mönstren i den blommande trädgården väl intrikata?
Kanske döljer alla dessa utarbetade detaljer ett tomrum i kompositionerna. Något finns där men syns inte – sorgen.
Det är lättare att säga vad Bonnard inte är än att säga vad han är:
Han är inte impressionist. Visst, han målar blommande trädgårdar och vackra kvinnor. Men inte med samma lustkänsla som impressionisterna. Det sitter inga glada sällskap som hos Skagenmålarna runt Bonnards bord som står i trädgården. Sitter någon där är hen ensam. Och i de få självporträtten ser han verkligen inte glad ut.
Pierre Bonnard föddes 1867, ett par innan den första impressionistutställningen. När han slog igenom kring sekelskiftet var det impressionisterna etablerade. Själv gjorde han affischer som den berömde konsthandlaren Ambroise Vollard beställt, han gillade modern konst. Bonnard anslöt sig till gruppen Les Nabis vars medlemmar odlade en lekfull dekorativ stil. Men lekfullhet var inte Bonnards starka sida. Redan den champagneaffisch som gjorde att fadern godkände att Pierre blev konstnär är annorlunda. Modellens ansikte syns inte. Bonnard lämnar utrymme för något nytt som ännu inte syns och under de kommande decennierna blev han konstnärernas konstnär, känd för sin egenart och avancerade teknik.
Motiven påminner om vad många andra målade kring förra sekelskiftet, men i allt Bonnard skapade – teckningar, målningar, statyer – finns det mer som skiljer honom från hans samtid, än som förenar. Som konstnär var han både i sin tid och utanför den. När senare generationers konstnärer, t ex de svenska Göteborgs-koloristerna (som ägnas stort utrymme på utställningen) följde i hans spår märkte de snabbt att det inte gick att komma riktigt nära Bonnard. Han är ensam i sin värld.
Bonnard har kallats harmonins målare. Men det som gör honom intressant är det som inte stämmer. En mörk virvel med oljefärgen som låter ana smärtan i bilden av äktenskaplig lycka. Ett bortvänt ansikte som signalerar avstånd, kanske ovilja. Ju mer man tittar, desto intressantare blir det.
Pierre Bonnard levde till 1947 och var samtida med futurismen, kubismen, mellankrigstidens expressionism och surrealismen. Han målade sig genom två världskrig och en explosiv mellankrigstid. Men ingen konstriktning, inget våld, ingen Folkfront med semestrande fransmän på picknick verkar ha rört honom. Hans ändrar stil flera gånger men det beror inte på omvärlden. Och tittar man för fort står tiden still i bilderna.
Hustrun Marthe lutar sig över handfatet, trädgårdsmöblerna är omgivna av grönska, i de få porträtten ser männen kraftfulla ut, målade i livliga men aningen hotfulla färger. Motivkretsen är starkt begränsad men fylld av möjligheter för den som ger sig tid att se:
Vid första mötet ser en typisk Bonnard-målning, Under trädet, från 1915, härlig ut med kvinnan som rofyllt läser tidningen. Men är inte duken väl röd och är inte grönskan lite konstig? Det är som om färgerna och formerna håller på att lämna verkligheten.
Till skillnad från impressionisterna var Bonnard känd som en isolerad och föga social människa. Efter första världskriget flyttade han till Le Cannet nära Cannes där han levde isolerad med sin hustru i villan Le Bosquet. Numera bet vi att hustrun var sjuk och att Pierre hade andra kärlekar. Den välbärgade Bonnard levde inte heller så isolerat som myten säger utan reste flitigt i Frankrike. Och inte var han så lugn heller. Tvärtom. Han bytte inriktning flera gånger och var känd för att aldrig bli riktigt färdig med målningarna, år efter att de var klara ändrade han dem.
Impressionisterna verkade ha funnit sitt paradis. Bonnard förblev en sökare. Det finns en oro, en längtan bort, i målningarna som gör att man aldrig riktigt blir klara med hans bilder. Som om Bonnard egentligen inte ville visa oss det där. Han vill bara bli sannare.
När jag strövar runt i Nationalmuseums Bonnard och Norden känner jag igen många målningar från internationella utställningar jag besökt. Men nu ser de annorlunda ut. Vad är det som hänt? Smyger Bonnard in i museet på nätterna och målar om?
Nej, det är jag som tillämpar ”slow looking”, gamla vänner ska man ge tid. Jag noterar hans porträtt med livliga färger och tjocka penseldrag. Virvlarna blir frågetecken. Han målar nakna kvinnor frusna i graciösa rörelser som Edgar Degas. Men hos Bonnard finns föga erotik, människorna är distanserade som de inte riktigt tror på lyckan. De ser inte på oss. De tänker på något vi inte vet.
Jag tror hemligheten bakom bildernas dragningskraft ligger i målarens tvivel. Impressionisterna tog med sig staffliet ut i naturen. Bonnard målade ur minnet. Hans bilder är rekonstruktioner och när han försöker minnas exakt hur det såg ut börjar han ifrågasätta sina minnen. Stämmer det här? Låg ljuset så över löven? Hade huden denna blåaktiga ton när Marthe steg upp ur badet? Själva minnesprocessen är viktigare än hur det var. Han försöker måla hur minnet ändrar sig. Han målar skiftandetillstånd, inte ett fruset ögonblick.
På Nationalmuseum har man hängt ett självporträtt alldeles vid utgången. Det visar Bonnard som boxare. En ung spenslig man som definitivt aldrig kommer att vinna några matcher. Han ser redan lite slagen ut. Men också envis. Han anade nog att han hade tiden på sin sida. Pierre Bonnards målningar föds var gång någon betraktar dem.
***
Läs även: AI-bilderna är slutet för barnboken
