Mesigheten som motstånd – 30 år med Belle and Sebastian
Glasgowbandet spelade in några av 90-talets mest hyllade skivor. 2026 går deras ocyniska bomullspop helt på tvärs mot de vassa armbågarnas tidsanda.
Ofta framstår 30-årsåldern som ett slags facit. Inför en krympande framtidshorisont ställs vi öga mot öga med vem vi blivit, eller inte blivit, i den här världen. Belle and Sebastians ord dyker upp i bakhuvudet: “Think of it this way: you could either be successful, or be us.”
Det skotska indiebandet debuterade 1996 med två album:Tigermilk och If You’re Feeling Sinister. Nu har de firat 30-årsjubileum på Göta Lejon i Stockholm, där skivorna framförts i sin helhet under två kvällar. Båda konserterna var utsålda sedan länge. Belle and Sebastians musik har uppenbart betytt mycket för människor – men den är inte cool. 2026 ter sig deras totalt ocyniska, bomullsmjuka pop om samhällets outsiders som en relik från en annan tid.
Att gruppen överhuvudtaget slog igenom framstår som ett under. Flera av medlemmarna träffades i Glasgow på ett statligt finansierat musikprogram för arbetslösa. Innan dess hade sångaren Stuart Murdoch varit långvarigt sjuk i kroniskt trötthetssyndrom. Men ibland orkade han skriva låtar. Resultatet, skivan Tigermilk, trycktes upp i tusen cd-exemplar.
I dag brukar Tigermilk, och i synnerhet den mognare If You’re Feeling Sinister, lyftas fram som två av 90-talets bästa album. Ofta handlar de om utsatta karaktärer som saknar röst: den konstiga tjejen i skolan, den ensamma gamla tanten, den som upplevt övergrepp och våld, den som söker kärlek men bara hittar det i en bok. Framför allt lyses låtarna upp av djup empati och medmänsklighet. I The State I Am In sjunger Stuart Murdoch: “I got married in a rush to save a kid from being deported”. I Me and the Major beskriver han hur generations- och klassklyftor skapar avstånd mellan oss. I titelspåret If You’re Feeling Sinister följer han två sökande individer som står på existensens brant.
Men Belle and Sebastians mjukhet – många skulle kalla det mesighet – var inte för alla. Tidningen NME uttryckte oro för att bandet “endast skulle älskas av personer som pressar blommor och lätt får blåmärken”. I en recension av en Belle and Sebastian-konsert 2002 beskrivs hur någon i publiken ropar “höj volymen!” var femte minut. Min gamla musiklärares initiala reaktion på Belle and Sebastian? Han tvingade oss alla att se ett Youtube-klipp med Aerosmith: “så här låter en sångare som tar i lite.”
Med andra ord missade han hela poängen. Genom åren har flera pekat på den politiska potentialen i Belle and Sebastians musik. Den socialistiska tidningen Jacobin har hyllat bandets kollektivistiska skildringar av vanliga människors slitiga vardag, ofta i arbetslivet. Det finns också en könad dimension. 90-talets indie-skivbolag, med engelska Sarah Records i spetsen, arbetade ofta utifrån en uttalat feministisk ideologi. Att anamma kvinnligt kodade värden som mjukhet och vänlighet, och sjunga kraftlösa sånger om olycklig kärlek, var ett politiskt uppror.
Den könsöverskridande traditionen går tillbaka till indiepopens musikaliska anfäder i 70-talets punk och 80-talets postpunk. Där spelade kvinnor och män ofta i band tillsammans, klädda i samma androgyna anoraker. Homosexuella eller queera teman var också relativt vanliga hos band som The Smiths, Au Pairs, Blueboy, och även Belle and Sebastian.
2003 kom Belle and Sebastians kommersiella genombrott med skivan Dear Catastrophe Waitress. Under resten av 2000-talet blev gruppen något av en trop för mysig och harmlös indiegullighet, eller twee. Plötsligt dök deras musik upp i filmer som Juno och 500 Days of Summer, och tv-serier som How I Met Your Mother och Gilmore Girls. Den nya bilden var en sorts gentrifierad Disney-version av indiemusik – nu förknippad med tvångsmässig heterosexualitet och präktig vit medelklasskultur. Musikens politiska och existentiella dimensioner reducerades till estetik: en överprisad vintageklänning från Beyond Retro.
Sedan dess har Belle and Sebastian fortsatt ge ut musik, men blivit allt mindre kulturellt relevanta. Inget av det där spelar någon roll när jag lyssnar på deras första skivor. 2026 andas jag den orkeslösa anti-karisman som frisk luft. Deras vänliga musik visar hur vi kan vara mot varandra – motsatsen till en narcissistisk, destruktiv tidsanda för starka män med vassa armbågar.
30-årsfirandet bevisar att vi är många som betraktar bandet som en vän, eller ett hem. Den första av Stockholmskonserterna äger rum på den internationella kvinnodagen. På scen halvskämtar bandet om att de ska sjunga feministiska kampsånger, men i stället får vi deras egna We Rule the School. Stuart Murdoch sjunger:
Call me a prophet if you want
It’s no secret:
You know the world was made for men
Not us
***
