Militärens mäktiga mästerverk – de sköna gamla kasernbyggnaderna
I våra militära byggnader förenas ofta funktion med skönhet på ett föredömligt vis. Arkitekten Erik Josephson var en mästare på det.
Att bygga vackert och ändamålsenligt behöver inte utesluta varandra. Det visar vårt militära byggnadsarv.De kasernområden som uppfördes för drygt hundra år sedan utgjorde sin tids topparkitektur. När försvaret nu åter rustas upp finns lärdomar att dra från den militära byggboom som rådde i början av 1900-talet.
Under hundratals år satte kriget sin prägel på städernas utformning. Stadsplanering var ett kungligt monopol och utfördes under stormaktstiden av krigsmaktens arkitekter och ingenjörer. En del av våra svenska städer idag växte ursprungligen fram som försvarsanläggningar och bär ännu idag spåren från sitt krigiska förflutna: Kalmar och Karlskrona är kanske de tydligaste exemplen, men också rikets andra stad Göteborg flyttades till sin nuvarande plats delvis av försvarstekniska skäl, och dess centrala delar heter “innanför vallgraven” av en anledning.
1500- och 1600-talens stjärnformade försvarsanläggningar med djupa gravar och grästäckta vallar är svåra att missa, men det militära byggandet har efterlämnat ett betydande fysiskt kulturarv även från senare tid. När krigsmakten växte och moderniserades under 1900-talets början byggdes många av de regementsområden vars mäktiga kasernbyggnader smyckar många svenska städer. Efter det kalla krigets slut och försvarsneddragningarna under 90- och 00-talen har många av dessa fastigheter sålts ut och används nu till andra ändamål, såsom kontorshotell, högskolor eller bostäder.
När den allmänna värnplikten infördes i Sverige 1901 uppstod ett behov hos krigsmakten, som försvaret hette på den tiden, att hastigt skala upp sina anläggningar. Industrialisering och urbanisering medförde dessutom att många regementen behövde omlokaliseras från sina historiska områden till de växande residensstäderna. Exempelvis flyttade anrika Hälsinge Regemente 1908 från Mohed i Hälsingland, där det haft sin samlingsplats sedan stormaktstiden, till den strategiskt viktiga hamn-och industristaden Gävle.
1909 kunde regementet flytta in i nybyggda kaserner i Kungsbäck, väster om centrala Gävle. De gula kasernbyggnaderna ritades av arkitekten Erik Josephson (1864-1929), som trots att han kanske mer än någon annan präglade det tidiga 1900-talets Sverige, alltjämt är något av en doldis i arkitektursammanhang. Under sin tid på överintendetsämbetet och fortifikationsdepartementet, föregångare till dagens fortifikationsverk respektive statens fastighetsverk, ansvarade Josephson för ritningarna till ett 40-tal kasernområden över hela Sverige . Merparten av dessa är byggnadsminnesskyddade mästerverk. Det är idag nästan svårt att greppa vidden av det avtryck Josephsson satte på den militära arkitekturen i Sverige mellan åren 1891−1922.
Många av de kasernbyggnader som uppfördes, som Kungsbäcksområdet i Gävle eller Vaxholms garnison Oskar Fredriksborg på Rindö i Stockholms Skärgård, var typritningar som Josehson tog fram i samband med 1901 års härordning. Andra kasernområden var unika och stack ut med sin praktfullhet. Bland de mest berömda kan nämnas Livgardets Kavallerikasern på Lidingövägen i Stockholm, uppförd 1893-1898, och Kvibergs kaserner i Göteborg, uppförda 1891-1895 för Göta Artilleriregemente.
Exemplen visar att Erik Josephson var en stilmässig eklektiker: medan Livgardets Kavaleerikasern (känd som “Kavkas” bland de grönklädda) uppfördes i renässansstil inspirerad av Vasatiden uppfördes Kvibergs kaserner i det som Josephson kallade för “baltisk tegelgotik”, ed spetsbågade fönster och trappstegsgavlar. Kanhända inspirerades han därvidlag av tyska ordens mäktiga stamborg Marienburg i dagens Polen.
Det är onekligen en lycka för Sverige att så många offentliga byggnader uppfördes under en period då den svenska arkitekturen stod på din topp och då smaken var bredare och mer eklektisk än under någon annan epok, och att uppdraget gick till en så mångsidig arkitekt som Josephson. Utöver kaserner och andra militära fastigheter ritade Josephson även andra märkesbyggnader åt det offentliga Sverige, såsom på Östermalm, som tidigare rymde Krigshögskolan, Hovförvaltningens byggnad på Slottsbacken i Stockholm samt vattenkraftverken Porjus och Älvkarleby.
Den närmast osannolikt produktive Josephson drev även en egen arkitektverksamhet vid sidan av de offentliga uppdragen, och blev i den egenskapen känd som en av Stockholms stora bankarkitekter och ritade bland annat Skandinaviska Bankens kontor vid Gustav Adolfs torg och Svenska Handelsbankens huvudkontor vid Kungsträdgården. Andra landmärken signerade Erik Jospehson är Grand Hotel i Saltsjöbaden, Daneliuska huset vid Stureplan (där Spy Bar huserar) och Djurgårdsbron i Stockholm.
Tack vare Josephson och hans medarbetare kunde den svenska Försvarsmakten under större delen av 1900-talet husera i väl tilltagna, ändamålsenliga och praktfulla fastigheter som gav myndigheten en inramning som motsvarade det historiska arv som den förde vidare. Att husera i många av det offentliga Sveriges praktfullaste byggnadsminnen gav myndigheten en pondus och ett självförtroende som senare tiders beslutsfattare tycks ha varit angelägna om att beröva den.
Under det kalla krigets senare år ersattes det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets eklektiska stilideal med helt andra ideal. Skiftet kan tydligast skådas på Östermalm i Stockholm där Svea Livgardes och Göta Livgardes gamla laxrosa kasernbyggnader, ritade av Josephsons föregångare Ernst Jacobsson, ligger i samma kvarter som det 350 meter långa Karlahuset från 1972, ritat i strukturalistisk stil av arkitekten Tage Hertzell. Det är ett hus som kanske mer än något annat speglar självbilden hos det offentliga Sverige under tidigt 1970-tal. I samma anda uppfördes Livgardets nya kasernbyggnader i Kungsängen utanför Stockholm i slutet av 1960-talet.
När det kommunistiska skräckväldet på andra sidan Östersjön kollapsade under sin egen orimlighet blev försvarsfrågorna hopplöst passé. Den som hävdade annat betraktades som löjlig. Den eviga freden hade inträtt i politikernas medvetanden och nedrustningen av det svenska försvaret inleddes. Med regementsnedläggningar och neddragningar följde utförsäljningen av det militära fastighetsbeståndet.
Att byggnaderna skulle kunna komma att behövas i framtiden tycktes inte föresväva de politiker som inte såg längre än nästkommande mandatperiod. De kasernbyggnader som uppfördes för drygt hundra år sedan är ändamålsenliga än idag och används av civila verksamheter. Med facit i hand var det ett misstag att sälja ut dessa anläggningar. 1992 lades Hälsinge Regemente ned och Josephsons kasernbyggnader började byggas om till det som i dag är Högskolan i Gävle.
I dag är det i stället upprustning som gäller och den styvmoderligt behandlade försvarsmakten har ålagts att expandera i ett rasande tempo. Lokalbehovet är skriande och fortifikationsverket kämpar för att möta den nya efterfrågan. Tyvärr lever vi sedan flera decennier i en tid då byggandet präglas av estetisk minimalism, fantasilöshet och rädsla för historien. De nya byggnaderna kommer mer att erinra om försvarsanläggningar från kalla krigets slutskede än om den militära arkitekturens storhetstid. Argumenten som anförs för detta kommer att vara ekonomiska och praktiska. Det kommer att heta att det inte går att på kort tid och till låg kostnad bygga vackert och ändamlsenligt.
Då kan det vara värt att erinra sig att det Sverige som inom något årtionde lyckades uppföra ett 40-tal kasernområden som än idag hör till våra mäktigaste byggnadsminnen och alltjämt används om än inte av försvarsmakten, var mycket fattigare än vad vi är idag. Det handlar om självförtroende. Sverige skulle behöva en ny Erik Josephson.
***
Att bygga vackert och ändamålsenligt behöver inte utesluta varandra. Det visar vårt militära byggnadsarv.De kasernområden som uppfördes för drygt hundra år sedan utgjorde sin tids topparkitektur. När försvaret nu åter rustas upp finns lärdomar att dra från den militära byggboom som rådde i början av 1900-talet.
Under hundratals år satte kriget sin prägel på städernas utformning. Stadsplanering var ett kungligt monopol och utfördes under stormaktstiden av krigsmaktens arkitekter och ingenjörer. En del av våra svenska städer idag växte ursprungligen fram som försvarsanläggningar och bär ännu idag spåren från sitt krigiska förflutna: Kalmar och Karlskrona är kanske de tydligaste exemplen, men också rikets andra stad Göteborg flyttades till sin nuvarande plats delvis av försvarstekniska skäl, och dess centrala delar heter “innanför vallgraven” av en anledning.
1500- och 1600-talens stjärnformade försvarsanläggningar med djupa gravar och grästäckta vallar är svåra att missa, men det militära byggandet har efterlämnat ett betydande fysiskt kulturarv även från senare tid. När krigsmakten växte och moderniserades under 1900-talets början byggdes många av de regementsområden vars mäktiga kasernbyggnader smyckar många svenska städer. Efter det kalla krigets slut och försvarsneddragningarna under 90- och 00-talen har många av dessa fastigheter sålts ut och används nu till andra ändamål, såsom kontorshotell, högskolor eller bostäder.
När den allmänna värnplikten infördes i Sverige 1901 uppstod ett behov hos krigsmakten, som försvaret hette på den tiden, att hastigt skala upp sina anläggningar. Industrialisering och urbanisering medförde dessutom att många regementen behövde omlokaliseras från sina historiska områden till de växande residensstäderna. Exempelvis flyttade anrika Hälsinge Regemente 1908 från Mohed i Hälsingland, där det haft sin samlingsplats sedan stormaktstiden, till den strategiskt viktiga hamn-och industristaden Gävle.
1909 kunde regementet flytta in i nybyggda kaserner i Kungsbäck, väster om centrala Gävle. De gula kasernbyggnaderna ritades av arkitekten Erik Josephson (1864-1929), som trots att han kanske mer än någon annan präglade det tidiga 1900-talets Sverige, alltjämt är något av en doldis i arkitektursammanhang. Under sin tid på överintendetsämbetet och fortifikationsdepartementet, föregångare till dagens fortifikationsverk respektive statens fastighetsverk, ansvarade Josephson för ritningarna till ett 40-tal kasernområden över hela Sverige . Merparten av dessa är byggnadsminnesskyddade mästerverk. Det är idag nästan svårt att greppa vidden av det avtryck Josephsson satte på den militära arkitekturen i Sverige mellan åren 1891−1922.
Många av de kasernbyggnader som uppfördes, som Kungsbäcksområdet i Gävle eller Vaxholms garnison Oskar Fredriksborg på Rindö i Stockholms Skärgård, var typritningar som Josehson tog fram i samband med 1901 års härordning. Andra kasernområden var unika och stack ut med sin praktfullhet. Bland de mest berömda kan nämnas Livgardets Kavallerikasern på Lidingövägen i Stockholm, uppförd 1893-1898, och Kvibergs kaserner i Göteborg, uppförda 1891-1895 för Göta Artilleriregemente.
Exemplen visar att Erik Josephson var en stilmässig eklektiker: medan Livgardets Kavaleerikasern (känd som “Kavkas” bland de grönklädda) uppfördes i renässansstil inspirerad av Vasatiden uppfördes Kvibergs kaserner i det som Josephson kallade för “baltisk tegelgotik”, ed spetsbågade fönster och trappstegsgavlar. Kanhända inspirerades han därvidlag av tyska ordens mäktiga stamborg Marienburg i dagens Polen.
Det är onekligen en lycka för Sverige att så många offentliga byggnader uppfördes under en period då den svenska arkitekturen stod på din topp och då smaken var bredare och mer eklektisk än under någon annan epok, och att uppdraget gick till en så mångsidig arkitekt som Josephson. Utöver kaserner och andra militära fastigheter ritade Josephson även andra märkesbyggnader åt det offentliga Sverige, såsom på Östermalm, som tidigare rymde Krigshögskolan, Hovförvaltningens byggnad på Slottsbacken i Stockholm samt vattenkraftverken Porjus och Älvkarleby.
Den närmast osannolikt produktive Josephson drev även en egen arkitektverksamhet vid sidan av de offentliga uppdragen, och blev i den egenskapen känd som en av Stockholms stora bankarkitekter och ritade bland annat Skandinaviska Bankens kontor vid Gustav Adolfs torg och Svenska Handelsbankens huvudkontor vid Kungsträdgården. Andra landmärken signerade Erik Jospehson är Grand Hotel i Saltsjöbaden, Daneliuska huset vid Stureplan (där Spy Bar huserar) och Djurgårdsbron i Stockholm.
Tack vare Josephson och hans medarbetare kunde den svenska Försvarsmakten under större delen av 1900-talet husera i väl tilltagna, ändamålsenliga och praktfulla fastigheter som gav myndigheten en inramning som motsvarade det historiska arv som den förde vidare. Att husera i många av det offentliga Sveriges praktfullaste byggnadsminnen gav myndigheten en pondus och ett självförtroende som senare tiders beslutsfattare tycks ha varit angelägna om att beröva den.
Under det kalla krigets senare år ersattes det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets eklektiska stilideal med helt andra ideal. Skiftet kan tydligast skådas på Östermalm i Stockholm där Svea Livgardes och Göta Livgardes gamla laxrosa kasernbyggnader, ritade av Josephsons föregångare Ernst Jacobsson, ligger i samma kvarter som det 350 meter långa Karlahuset från 1972, ritat i strukturalistisk stil av arkitekten Tage Hertzell. Det är ett hus som kanske mer än något annat speglar självbilden hos det offentliga Sverige under tidigt 1970-tal. I samma anda uppfördes Livgardets nya kasernbyggnader i Kungsängen utanför Stockholm i slutet av 1960-talet.
När det kommunistiska skräckväldet på andra sidan Östersjön kollapsade under sin egen orimlighet blev försvarsfrågorna hopplöst passé. Den som hävdade annat betraktades som löjlig. Den eviga freden hade inträtt i politikernas medvetanden och nedrustningen av det svenska försvaret inleddes. Med regementsnedläggningar och neddragningar följde utförsäljningen av det militära fastighetsbeståndet.
Att byggnaderna skulle kunna komma att behövas i framtiden tycktes inte föresväva de politiker som inte såg längre än nästkommande mandatperiod. De kasernbyggnader som uppfördes för drygt hundra år sedan är ändamålsenliga än idag och används av civila verksamheter. Med facit i hand var det ett misstag att sälja ut dessa anläggningar. 1992 lades Hälsinge Regemente ned och Josephsons kasernbyggnader började byggas om till det som i dag är Högskolan i Gävle.
I dag är det i stället upprustning som gäller och den styvmoderligt behandlade försvarsmakten har ålagts att expandera i ett rasande tempo. Lokalbehovet är skriande och fortifikationsverket kämpar för att möta den nya efterfrågan. Tyvärr lever vi sedan flera decennier i en tid då byggandet präglas av estetisk minimalism, fantasilöshet och rädsla för historien. De nya byggnaderna kommer mer att erinra om försvarsanläggningar från kalla krigets slutskede än om den militära arkitekturens storhetstid. Argumenten som anförs för detta kommer att vara ekonomiska och praktiska. Det kommer att heta att det inte går att på kort tid och till låg kostnad bygga vackert och ändamlsenligt.
Då kan det vara värt att erinra sig att det Sverige som inom något årtionde lyckades uppföra ett 40-tal kasernområden som än idag hör till våra mäktigaste byggnadsminnen och alltjämt används om än inte av försvarsmakten, var mycket fattigare än vad vi är idag. Det handlar om självförtroende. Sverige skulle behöva en ny Erik Josephson.
***
