Misantropen har tröttnat på woke och rymt från Molière

Vilken är vår tids man? En incelkille, en surgubbe eller kanske bara en hygglig men lite deppig man som försöker överleva? Jag gissar på alternativ tre: en misantrop som finner världen osmaklig. En man som är trött på woke-lögner och startar en revolution utan att riktigt vilja det. 

Misantropen är en av Molières mest kända pjäser men också den där uppsättningarna ofta misslyckas, i synnerhet utanför Frankrikes gränser. Det är som om världen har svårt att hantera en Molière-figur som inte är rolig, inte löjlig – ja, som inte ens verkar vilja vara på scenen. Den berömde franske teaterregissören Antoine Vitez menade att Misantropen, som fick ett reserverat mottagande vid premiären 1666, egentligen var en tragedi maskerad till komedi (detsamma gäller enligt Vitez också Tartuffe, Hustruskolan och Don Juan).

Vitez egna uppsättningar revolutionerade synen på Molière. Han tog bort scenografin, behöll kostymerna och testade hur långt man kan gå innan publiken slutar skratta. Misantropen är helt enkelt ingen komedi, och definitivt ingen fars. Men inte heller en tragedi. Så hur ska det spelas?

Hannes Meidal och Jens Ohlin, som skrivit den nya versionen tillsammans och spelar huvudroll respektive regisserar, lämnar Molières text för att i stället leka med hur en Misantrop i dag skulle uppföra sig vid ett nutida hov. Den som vill höra Molières repliker blir säkerligen irriterad, men efter ett tag också förtjust över all teatermagi som spelas fram.

Meidal och Ohlin har tidigare givit oss versioner av Faust, Hamlet och Macbeth där originalen trots alla förändringar varit synliga. När de nu lämnar Molières text hämtar de i stället material ur modern teaterhistoria. Den nya pjäs som föds är en egendomlig blandning av Brecht (tänk Tolvskillingsoperan), nummerrevy typ Spader Madame av Hasse å Tage, 50-tals-cabaret med Lars Forsellsk ömhet – och så upphovsmännens förtjusning i teatern som habitat och karaktärer som är högst ofullkomliga människor, men ändå värda att älska. I alla fall för det mesta…

När Alceste, denne högst nutida man, dyker upp på Dramatens stora scen har han fått jobb vid ett ytterst svenskt hov hårt styrt av en HR-avdelningen. Kungen är alltid angelägen om att vara ytterst politiskt korrekt, och så hårt hållen att han inte ens får klippa invigningsbanden själv. Hos Molière är Alceste en fundamentalistisk sanningssägare som efter att ha misslyckats med att övertyga omgivningen drar sig undan både maktstrider och kärleken.

Här är han bliven hovnarr, en slags ståuppare som både är en del av eliten och utanför den. Han är rätt nöjd med sitt kneg, och som god yrkesman vill han locka till skratt genom att avslöja de offentliga lögnerna, plattityderna som håller ihop världen. Till hans egen förvåning räcker det med några väl valda elakheter för att plattityderna ska få samförståndet att krackelera, och kaos krypa fram ur sprickorna.

Föreställningen är uppbyggd i 12 scener, i Brechts anda utformade som åskådliga ”lektioner”, med sånger mellan varje lektion. Molières huvudpersoner finns kvar men har fått nya uppgifter. Philinte jobbar på HR-avdelningen, Alcestes mor Vivianne är en vandrande feelgood-demon av välmenande och tondövt känslosvall. Mest skräckinjagande är Oronte som kryper upp ur källaren som en inställsam släkting till Ringaren i Notre-Dame och tycker synd om sig själv. Över allt styr HR-avdelningen och alla från kungen till hovnarren måste vara politiskt korrekta. Inte ens den gamla historien om två tomater som går över en väg får berättas som vanligt. Den ena tomaten måste ”identifiera sig” som ketchup. 

Det blir många igenkännande fniss i publiken, men för var scen blir det allvarligare. Hovnarrens skämt har manat fram en ny tidsanda. Oronte – suveränt spelad av Omid Khansari tycks till en början komma ur Tidskriften Mad men är snart på väg att bli en barnamördare. Claes Månssons snälle kung börjar njuta av att förödmjuka sina undersåtar, därtill hetsad av pr-kvinnan Philinte. Det är totalt opsykologisk teater – alla roller är skisser så skådespelarna måste vara snabba och tydliga – och de lyckas med bravur. Hovfolket svänger runt, utom Alceste, som blir alltmer häpen över den storm han har satt igång med sina skämt. Slottet faller sönder och ondskan tar plats på scen.

”På teatern sker föreställningen live”, påminner Dramaten i sitt pedagogiska material till unga förstagångsbesökare som kanske bara sett skådespelare på skärmen. För den som gillar teaterlekar och minns sina klassiker är det oerhört njutbart. Det finns hur många referenser som helst. Hannes Meidal i huvudrollen har en aning av Per Oscarsson i sina gester när han ska förklara något för omgivningen, Sofia Pekkari som spelar Philinte – en kommunikatör som kvoterats in och först är osäker, för att sedan bli en våldets ängel släkt med Emma Thompson i Angels in America. Vi som minns Ingmar Bergmans Misantropen med Torsten Flinck i huvudrollen får ytterligare ett lager i denna tusenbladstårta av teaterhistoria. Men jag tror att förstagångsbesökaren kan ha lika roligt. Detta är verkligen teaterlek, allvarlig och rolig.

Kvar när ridån gått ner är Alcestes dotter Célimène som ställer de viktiga frågorna till pappa, och så kaninen Hoppis som får allt att vända när han övertygar Alceste att ta fram ett osynligt trollspö (referens till både Bergman och Shakespeare) och därmed ge sagan ett lyckligt slut.

Jag går ut från teatern brett leende. Detta är verkligen en föreställning som är teatral i ordets bästa bemärkelse. Och efter ytterligare några av Trumps presskonferenser så får det nog bli en ny terapisession hos Misantropen.

***

Läs även: Eurotrash – en roadtrip genom dagens sönderfallande Europa

Läs även: Jesus – det enda sättet för kvinnor att fly sina män