Museet för invandringens historia lägger Frankrikebilden till rätta
Kan den franska invandringens historia berättas utan upploppen, bilbränderna och kvinnor i svarta slöjor?
Palatset med den förgyllda porten. Så kallas byggnaden vi står nedanför och blickar upp på. Bakom en spinkig betongperistyl brer en enorm relief ut sig, 13x90 meter, och den sjunger det franska imperiets och koloniernas lov. Här syns nakna svarta krigare med spjut och spetsiga sköldar i den hörna vi betraktar, men också vilda djur och en exotisk flora - fredlig rikedom på alla plan.
Formspråket, också invändigt ska det visa sig, är den blandning av den klassicism man använde sig av på tjugotalet i kombination med en hejvilt lånad kolonial touch. Ett gigantiskt inomhustorg har afrikanskt inspirerat golv, en enorm fresk föreställande världsdelarna personifierade och kröns med ett invändigt kritvitt pagodtak. Why not, liksom?
Byggnaden stod färdig 1931 och för mig framstår den som ett propagandanummer i klass med Berlins Olympiastadion (1936). En annan ideologi men likartat formspråk, om än med större finess och avgjort mer påkostade material och detaljer.
”Det här huset kan nog vara svårt att hitta en användning för i dag”, konstaterar sonen lakoniskt.
Musée de l'histoire de l'immigration
Palais de la Porter Dorée, Paris
Men det har man faktiskt gjort då man år 2007 invigde ”Museet för invandringens historia” i sagda byggnad, som fram tills nu hade hyst samlingarna av ”primitiv konst”. Dessa flyttades till nybyggda Quai Branly.
Man vände helt enkelt på steken och lät dem som varit kolonialiserade - invandrarna - komma till tals, i stället för kolonialmakten. Vilket jag tycker är en bra och riktig idé.
Och nu är sonen och jag här för att se en tillfällig pågående utställning om förorten (på plats till och med 17 augusti) som jag i egenskap av arkitekt är intresserad av.
Vi går igenom den rätt snabbt. Jag är nöjd att se ett par (på ett franskt museum obligatoriska) impressionistiska dukar av Monet avbildande Paris omgivningar som idag blivit just förort men som på 1870-talet var landsbygd och sommarnöjen för de välbeställda. Här finns också en i mina ögon oundviklig skiss på arbetarbostäder av Le Corbusier. Och i övrigt en kronologisk genomgång av byar och landsbygd som inkorporeras i den växande storstaden. Slum och kåkstäder som blir kvar långt in under efterkrigstiden framför allt på det tomma område som en gång omgivit Paris i försvarssyfte. Här ligger nu ett band av idrottsanläggningar och rekreationsområden. Och så förstås bilder från de moderna förorterna, motsvarigheten till vårt miljonprogram och aktiviteterna, vardagen i förorten. Musiken, sporten, grafitin och annan konst. Barnen och lekarna.
”Tycker du inte att något saknas här?”, säger sonen.
Jag funderar på det vi sett, tycker att det är en rätt typisk utställning om den förort arkitekter brottats med alltsedan världskrigen och modernismen bröt igenom och snabbade på byggandet.
”Nej?” svarar jag.
”Våldet. Upploppen. De brinnande bilarna.”
Aha. Ja, det ja.
Jo, det saknas. Och vi läser i utställningskatalogen och på planscherna med all sin text, och det är som jag trodde: Utställningskommissarierna har medvetet valt att komplettera den gängse bilden av förorten, som de uttrycker saken. Resten ser vi ju till leda i media.
Och i konsekvensens namn skymtar vi heller inte en krisande skola, problem med droger och missbruk, bilden av ett gaturum där de få kvinnorna är klädda i svart och slöja medan de många männen går runt i t-shirt i värmen - allt det vi egentligen vet också finns där.
Får man göra så?
Det får man förstås. Men utställningens trovärdighet sjunker på sätt och vis av det, för vilken är den principiella innehållsmässiga skillnaden mellan det här (tillrättalagda) materialet och propagandareliefen som frontar byggnaden, den som framställer kolonialismen som en sorts fredsprojekt? Mot det kan man också hitta invändningar förstås, som att dagens medier är fulla av förortens våld, gårdagens medier sjöng samma lov till imperialismen som den här byggnaden. Då lät det alltså unisont, i dag tillåter vi flera röster. En följdfråga blir i såna fall: Kan staten, till exempel i form av ett museum, verkligen agera motröst, opposition?
Man kan också alltid hävda att poängen är att väcka diskussion. Och det är en poäng.
Vi går vidare och ser den permanenta utställningen och den gillar däremot sonen. Man har byggt upp en kronologisk utställning som tar avstamp i ett antal årtal med tillhörande typiska artefakter. Sen beskriver man hur man under respektive period såg på invandraren men också den i Frankrike boende individen. Det hela börjar år 1685, då fransmannen var ”undersåte”. Det var också året då Ludvig XIV utfärdade ett dekret, Code Noir, som reglerade den franska slavhandeln, och förbjöd all annan religion än katolicismen, vilket ledde till emigration. Under perioden lyckades ytterst få invandrare byta status från utlänning till undersåte via ett kungligt brev, även om möjligheten existerade.
År 1789 är det dags för medborgarskap för fransmännen och friheter där även utlänningarna omfattas av organisations- och yttrandefriheten men inte rösträtten. Det blir lättare att ansöka om medborgarskap. Och sedan håller det på, ända tills nu.
Periodvis är Frankrike, som ju skiftar mellan republik och monarki/kejsardöme, mer öppet för invandring och naturalisering av medborgarskap, ofta beroende på mansunderskott till följd av krig. Under andra perioder växer främlingsfientlighet och inte minst antisemitism. Här får vi en bra repetition av Dreyfusaffären i slutet av 1800-talet, då officeren Alfred Dreyfus förmodades vara landsförrädare därför att han var jude, vilket man kom fram till var fel. Det dystra kapitlet Vichy-regimen som samarbetade med nazisterna som ockuperade en del av landet och skickade sina judiska medborgare till Förintelselägren blir också belyst. Att Vichy var det officiella Frankrike och att staten alltså hade ett ansvar för vad som hade hänt medgav man inte offentligt förrän Jacques Chirac som nytillträdd president bad om ursäkt år 1995.
Sonen tycker att det är en bra och intressant utställning. Själv är jag mindre övertygad, eller så här: Om man tycker att ett museum ska utgå ifrån en maffig samling av något, gärna ovanligt och påkostat eller välgjort, vilket jag är benägen att tycka, så är det här inte ett toppmuseum, även om man för all del även ställer ut gamla föremål.
Gillar man däremot tidsaxlar, interaktiva hörlurar och mycket text så är detta perfekt.
Det är helt enkelt ett museum kring ett koncept: invandrarens ställning genom tiden i Frankrike. Och det är i och för sig en bra utgångspunkt för en mängd möjliga diskussioner.
Men är det ett museum?
Toppbild. Våldsamma demonstrationer i Parisförorten Nanterre 2023 och muslimer som demonstrerar mot den franska regeringens ambition att utrota den islamistiska extremismen. Två bilder av Frankrike som inte får ta plats på Museet för invandringens historia i Paris. Foto: TT
***
Läs även: Han avslöjar Katolska kyrkans Metoo
Palatset med den förgyllda porten. Så kallas byggnaden vi står nedanför och blickar upp på. Bakom en spinkig betongperistyl brer en enorm relief ut sig, 13×90 meter, och den sjunger det franska imperiets och koloniernas lov. Här syns nakna svarta krigare med spjut och spetsiga sköldar i den hörna vi betraktar, men också vilda djur och en exotisk flora – fredlig rikedom på alla plan.
Formspråket, också invändigt ska det visa sig, är den blandning av den klassicism man använde sig av på tjugotalet i kombination med en hejvilt lånad kolonial touch. Ett gigantiskt inomhustorg har afrikanskt inspirerat golv, en enorm fresk föreställande världsdelarna personifierade och kröns med ett invändigt kritvitt pagodtak. Why not, liksom?
Byggnaden stod färdig 1931 och för mig framstår den som ett propagandanummer i klass med Berlins Olympiastadion (1936). En annan ideologi men likartat formspråk, om än med större finess och avgjort mer påkostade material och detaljer.
”Det här huset kan nog vara svårt att hitta en användning för i dag”, konstaterar sonen lakoniskt.
Musée de l’histoire de l’immigration
Palais de la Porter Dorée, Paris
Men det har man faktiskt gjort då man år 2007 invigde ”Museet för invandringens historia” i sagda byggnad, som fram tills nu hade hyst samlingarna av ”primitiv konst”. Dessa flyttades till nybyggda Quai Branly.
Man vände helt enkelt på steken och lät dem som varit kolonialiserade – invandrarna – komma till tals, i stället för kolonialmakten. Vilket jag tycker är en bra och riktig idé.
Och nu är sonen och jag här för att se en tillfällig pågående utställning om förorten (på plats till och med 17 augusti) som jag i egenskap av arkitekt är intresserad av.
Vi går igenom den rätt snabbt. Jag är nöjd att se ett par (på ett franskt museum obligatoriska) impressionistiska dukar av Monet avbildande Paris omgivningar som idag blivit just förort men som på 1870-talet var landsbygd och sommarnöjen för de välbeställda. Här finns också en i mina ögon oundviklig skiss på arbetarbostäder av Le Corbusier. Och i övrigt en kronologisk genomgång av byar och landsbygd som inkorporeras i den växande storstaden. Slum och kåkstäder som blir kvar långt in under efterkrigstiden framför allt på det tomma område som en gång omgivit Paris i försvarssyfte. Här ligger nu ett band av idrottsanläggningar och rekreationsområden. Och så förstås bilder från de moderna förorterna, motsvarigheten till vårt miljonprogram och aktiviteterna, vardagen i förorten. Musiken, sporten, grafitin och annan konst. Barnen och lekarna.
”Tycker du inte att något saknas här?”, säger sonen.
Jag funderar på det vi sett, tycker att det är en rätt typisk utställning om den förort arkitekter brottats med alltsedan världskrigen och modernismen bröt igenom och snabbade på byggandet.
”Nej?” svarar jag.
”Våldet. Upploppen. De brinnande bilarna.”
Aha. Ja, det ja.
Jo, det saknas. Och vi läser i utställningskatalogen och på planscherna med all sin text, och det är som jag trodde: Utställningskommissarierna har medvetet valt att komplettera den gängse bilden av förorten, som de uttrycker saken. Resten ser vi ju till leda i media.
Och i konsekvensens namn skymtar vi heller inte en krisande skola, problem med droger och missbruk, bilden av ett gaturum där de få kvinnorna är klädda i svart och slöja medan de många männen går runt i t-shirt i värmen – allt det vi egentligen vet också finns där.
Får man göra så?
Det får man förstås. Men utställningens trovärdighet sjunker på sätt och vis av det, för vilken är den principiella innehållsmässiga skillnaden mellan det här (tillrättalagda) materialet och propagandareliefen som frontar byggnaden, den som framställer kolonialismen som en sorts fredsprojekt? Mot det kan man också hitta invändningar förstås, som att dagens medier är fulla av förortens våld, gårdagens medier sjöng samma lov till imperialismen som den här byggnaden. Då lät det alltså unisont, i dag tillåter vi flera röster. En följdfråga blir i såna fall: Kan staten, till exempel i form av ett museum, verkligen agera motröst, opposition?
Man kan också alltid hävda att poängen är att väcka diskussion. Och det är en poäng.
Vi går vidare och ser den permanenta utställningen och den gillar däremot sonen. Man har byggt upp en kronologisk utställning som tar avstamp i ett antal årtal med tillhörande typiska artefakter. Sen beskriver man hur man under respektive period såg på invandraren men också den i Frankrike boende individen. Det hela börjar år 1685, då fransmannen var ”undersåte”. Det var också året då Ludvig XIV utfärdade ett dekret, Code Noir, som reglerade den franska slavhandeln, och förbjöd all annan religion än katolicismen, vilket ledde till emigration. Under perioden lyckades ytterst få invandrare byta status från utlänning till undersåte via ett kungligt brev, även om möjligheten existerade.
År 1789 är det dags för medborgarskap för fransmännen och friheter där även utlänningarna omfattas av organisations- och yttrandefriheten men inte rösträtten. Det blir lättare att ansöka om medborgarskap. Och sedan håller det på, ända tills nu.
Periodvis är Frankrike, som ju skiftar mellan republik och monarki/kejsardöme, mer öppet för invandring och naturalisering av medborgarskap, ofta beroende på mansunderskott till följd av krig. Under andra perioder växer främlingsfientlighet och inte minst antisemitism. Här får vi en bra repetition av Dreyfusaffären i slutet av 1800-talet, då officeren Alfred Dreyfus förmodades vara landsförrädare därför att han var jude, vilket man kom fram till var fel. Det dystra kapitlet Vichy-regimen som samarbetade med nazisterna som ockuperade en del av landet och skickade sina judiska medborgare till Förintelselägren blir också belyst. Att Vichy var det officiella Frankrike och att staten alltså hade ett ansvar för vad som hade hänt medgav man inte offentligt förrän Jacques Chirac som nytillträdd president bad om ursäkt år 1995.
Sonen tycker att det är en bra och intressant utställning. Själv är jag mindre övertygad, eller så här: Om man tycker att ett museum ska utgå ifrån en maffig samling av något, gärna ovanligt och påkostat eller välgjort, vilket jag är benägen att tycka, så är det här inte ett toppmuseum, även om man för all del även ställer ut gamla föremål.
Gillar man däremot tidsaxlar, interaktiva hörlurar och mycket text så är detta perfekt.
Det är helt enkelt ett museum kring ett koncept: invandrarens ställning genom tiden i Frankrike. Och det är i och för sig en bra utgångspunkt för en mängd möjliga diskussioner.
Men är det ett museum?
Toppbild. Våldsamma demonstrationer i Parisförorten Nanterre 2023 och muslimer som demonstrerar mot den franska regeringens ambition att utrota den islamistiska extremismen. Två bilder av Frankrike som inte får ta plats på Museet för invandringens historia i Paris. Foto: TT
***
Läs även: Han avslöjar Katolska kyrkans Metoo
