När datornördarna blev filmhjältar
“Utan Tron ingen Toy Story”. Steven Lisberger revolutionerade filmen med sin datorgrafik. Nu över 40 år senare har andra uppföljaren Tron: Ares biopremiär.
Det var pingisspelet Pong (1972) som inspirerade konstnären Steven Lisberger att skapa filmen Tron (1982). Han ville överskrida själva skärmen och knapptryckandet med en visuell upplevelse av en virtuell värld jämsides vår egen.
Mjukvaruutvecklaren Kevin Flynn (Jeff Bridges) driver en arkadhall, men försöker samtidigt hacka sig in hos sin tidigare arbetsgivare ENCOM. Han jagar bevis på att kollegan Ed Dillinger (David Warner) stal hans bästa datorspel och gjort blixtkarriär inom techbolaget på att sälja in dem som sina egna.
Samtidigt har ENCOM:s huvudprogram Master Control Program (MCP) utvecklats till en kraftfull självmedveten artificiell intelligens. Den infiltrerar och tar över myndigheters och företags system för att bli mäktigare, skydda sin egen existens och ta kontroll över samhället. MCP har blivit så stark att den också utpressar Dillinger, som ju stigit till toppen av företaget genom stölder och lögner.
Programmeraren Alan Bradley (Bruce Boxleitner) anar oråd när MCP stänger honom ute från säkerhetsprogrammet Tron, som han utvecklar. Syftet med Tron är just att det ska kontrollera kommunikationen mellan MCP och omvärlden. Tillsammans med den lika misstänksamma ingenjören Lora Baines (Cindy Morgan) kontaktar han Flynn för att försöka ta sig in i den virtuella verkligheten och stoppa MCP.
Lisberger banade inte bara väg för datornörden som ny hjälte, med hjälp av andra formgivare skapade han en levande vision av den virtuella tillvaron. Den franske serietecknaren Jean “Moebius” Giraud ritade scenografier och kostymer. Industridesignern Syd Mead skapade hangarfartyget, ljusmotorcyklarna, stridsvagnarna och solseglaren. Reklamkonstnären Peter Lloyd formgav miljöerna.
För att få liv i sin värld tog de hjälp av tidens ledande utvecklare inom datorgrafik. Tron betraktas ännu i dag som en teknisk milstolpe, inte minst med tanke på vilka förhållandevis svaga maskiner man faktiskt hade att tillgå.
Den virtuella verkligheten förde tankarna till samtidens datorspel som Space Invaders (1978), Asteroids (1979) och Pac-Man (1980). Det kantiga och abstrakta bildspråket är på många vis lika distanserande som det är fascinerande.
Lisbergers idé var att ge en bild för människor om vad det egentligen innebar att deras personliga information finns i en virtuell verklighet, hur sådan skapade en slags avatarer i en parallell värld. Samtidigt var det egentligen inte en film så mycket om människor som om intelligenta maskiner, där vi inte bara möter den onde MCP utan också en rad program som visar sig vara godhjärtade, modiga och framför allt mänskliga. Det ligger oss närmare i dag när AI gjort entré i både privat- och yrkeslivet.
Disney hade stora kommersiella förväntningar på Lisbergers äventyr, men filmen blev inte den kassasuccé man hoppades på. Den kunde inte alls mäta sig med andra storfilmer som kom det året, som Steven Spielbergs E.T. eller Ridley Scotts Blade Runner.
Filmen diskvalificerades ironiskt nog från att tävla om en Oscar för bästa specialeffekter just på grund av att datorgrafiken betraktades som “fejk”, men nominerades för bästa kostym och ljud. Den kom ändå att starkt påverka filmkonstens utveckling, allra helst senare filmer som utspelar sig virtuella världar som Dark City (1998) och The Matrix (1999). “Utan Tron skulle det inte finnas något Toy Story”, förklarade filmskaparen John Lasseter som sedan legat bakom många av de senaste 30 årens framgångsrika datoranimerade barnfilmer.
Det skulle dröja fram till 2010 innan Lisberger fick ordning på karriären igen och producera uppföljaren Tron Legacy. Nu 15 år senare går den tredje filmen i serien, Tron: Ares, upp på biograferna och vi ser den nu 75-årige Bridges åter i rollen som Flynn.
Toppbild. Cindy Morgan och Bruce Boxleitner i Tron (1982). Foto: Disney/Kobal/REX
***
