När Strindberg hädade fick han folkets stöd

Hösten 1884 utkom August Strindberg med novellsamlingen Giftas. ”Jag tycker själv att de äro d-t bra!” skrev han i ett brev till sin förläggare Karl-Otto Bonnier, och tillade: ”Den märkvärdigaste bok som är skriven.”  

För sin vän Carl Larsson beskrev han boken som ”ett ärligt och gott samlag mot Ibsens hysteriska runkningar”. Det är svårt att inte hålla med honom. Giftas är en bok man bär med sig genom livet. 

Bonniers förlag hade höga förväntningar. Man hade nyligen värvat Strindberg men dittills hade han sålt dåligt. Nu tryckte man en ovanligt stor förstaupplaga. 

Bara en vecka efter utgivningen inträffade en sensation. Stadsfogden Wäsell infann sig på förlaget och beslagtog hela upplagan på order av justitieministern Nils von Steyern. Därefter väcktes åtal enligt tryckfrihetsordningens paragraf tre moment ett: ”Hädelse emot Gud eller gäckeri av Guds ord eller sakramenten.” 

Bakgrunden var att Strindberg i den mästerliga novellen ”Dygdens lön” gjort sig lustig över den kristna nattvardsceremonin med orden: ”Det oförskämda bedrägeriet som spelades med Högstedts piccadon à 65 öre kanna och Lettströms majsoblater à 1 kr skålp., vilka av prästen utgåvos för att vara den för över 1800 år sedan avrättade folkuppviglaren Jesus av Nasarets kött och blod.” 

Förlagets grundare Albert Bonnier tog för givet att Strindberg, som befann sig i Genève, skulle resa hem och försvara sig i den kommande rättegången. Men Strindberg hade ingen lust att inställa sig i Sverige. Han ville bemöta anklagelserna med en broschyr i stället för att stå ensam mot ”domare, tidningar, + hermaphroditer och pederaster” och påstod att halva Högsta Domstolen bestod av pederaster. 

Förläggaren Albert Bonnier var inte entusiastisk. Med sin judiska bakgrund riskerade han att bli måltavla för antisemitiska konspirationsteorier. Till slut fick han nog och sände sin son Karl-Otto till Genève för att hämta hem den motvillige författaren. 

Trots att Strindberg vid denna tid var inne i en nykter period gav han ett instabilt intryck. På hemresan fick han en gråtattack på perrongen i Hamburg och tog upp sin näsduk. ”Ursäkta mig, men det är mina nerver som jag ej kan behärska”, urskuldade han sig. 

Återkomsten till Sverige blev dock en triumf. När Strindberg blek men samlad anlände till Stockholms central möttes han av en jublande folkmassa. Aftonbladet skrev: ”Alla hattar flögo av och ett kraftigt hurrarop ljöd. Över hela hopen spreds hurraropet. Det kom så starkt, så friskt, så enstämmigt och så naturligt, som man icke hört många offentliga bifallsyttringar ljuda.” 

Strindberg ansågs som en talesman för underklassen, men även medlemmar av den svenska kultureliten som författaren Gustaf af Geijerstam, Albert Bonnier och den blivande statsministern Hjalmar Branting mötte Strindberg vid stationen. På kvällen gav Nya Teatern en festföreställning av Lycko-Pers resa till Strindbergs ära. Gång på gång fick spelet avbrytas av applåder. 

En månad senare avslutades rättegången och Strindberg blev frikänd. Tiotusen personer hyllade honom utanför rättssalen på Riddarhustorget. Tidningen Tiden beskrev scenen: ”Hattarna svängdes, och frihetsförkunnaren däruppe på trappan bragtes en hyllning, varmare och hjärtligare menad än någon, som vår tid består legitimitetens hastigt förbleknande glans.” Trängseln var så stor att polis fick hjälpa Strindberg till en väntande droska. Under sin resa tillbaka till Genève väckte Strindberg enligt samma tidning påfallande uppmärksamhet från ”damer ur societeten”. 

Att jämföra bataljerna i Giftas-striden med den nuvarande tidsandan är nedslående. En intressant parallell är Lars Vilks, vars rondellhundar ter sig som en närmast barnslig provokation i likhet med Strindbergs raljerande över nattvarden. Men medan Strindberg blev hjälteförklarad fick Vilks nära nog obefintligt stöd i offentligheten trots åtskilliga angrepp och mordhot. 

Leif GW Persson skrev exempelvis i Expressen 2012 i krönikan ”Våra minst betydande samhällskritiker”: ”Med Vilks är det så enkelt att han inte kan rita. Han klarar av att teckna en huvudfoting, men mer än så är det inte och vad porträttet av Mohammed som rondellhund beträffar har även jycken anledning att känna sig kränkt.” Persson fortsatte: ”Ständigt omgiven av de poliser som skyddar hans rätt att uttrycka sig och till en årlig kostnad på tjugo miljoner för landets skattebetalare. Med tanke på budskapet är det faktiskt inte värt de pengarna.” 

2010 tvingades Lars Vilks avbryta en föreläsning vid Uppsala Universitet efter att blivit överröstad och angripen av uppretade åhörare. Kort därefter utsattes hans hem för ett brandattentat. När de svenska partiledarna tillfrågades om det inträffade kommenterade Lars Ohly (V): ”Vilks syftar till att stärka rasismen och islamofobin genom sin konst.”  

Kritiken av Vilks var medan han levde ofta hånfull, påminnande om skolgårdsmobbning. Den dåvarande ordföranden i publicistklubben Ulrika Knutson skrev samma år: ”Det mest provocerande Lars Vilks kan göra just nu är väl att be om ursäkt för sin teckning. Sedan kunde han signera sin ursäkt, ställa ut den på galleri, sälja den till högstbjudande. Alla skulle tjäna på det. Den trötta Rondellhunden får en stilfull begravning, och både Säpo, Lars Vilks och världens kämpar för Yttrandefriheten kan ägna krafterna åt värdigare uppgifter.” 

År 2015 sköt en islamist 30-40 skott med automatvapen under ett debattmöte i Köpenhamn där Vilks deltog. Vilks räddades av sina livvakter men en man i publiken dödades. Följande natt sköt attentatsmannen ihjäl en vakt utanför en synagoga i Köpenhamn. Ann Heberlein drog sig inte för att skuldbelägga Vilks för morden: 

”I helgen fick två människor sätta livet till som en konsekvens av hans rätt att tänja på konstens gränser. Vilket värde har konsten? Vilket värde har en människas liv? (…) Det faktum att vi får säga vad vi vill innebär inte att vi bör säga allt vi kan.”  

Vilks obefintliga stöd berodde tveklöst på att han ifrågasatte islam, vilket inte är comme il faut i den svenska offentligheten. Rädslan för att förknippas med SD gör normal maktkritik omöjlig. Resultatet blir ett slags omvänd rasism, där muslimer reduceras till ett enhetligt kollektiv, degraderas till offer och bedöms med en annan, nedlåtande måttstock än etniska svenskar. Kort sagt en ny upplaga av den offentliga lögnen, som August Strindberg bekämpade i hela sitt liv. 

Efter Vilks tragiska död 2021 hyllades han, något försenat, i åtskilliga minnesartiklar. Men de problem han pekade på kvarstår. Blå hallen i Höganäs har precis avslutat sin retrospektiva utställning med över hundra verk av Lars Vilks. Men rondellhunden saknades. I stället fanns en svart tavla från 2017 där det stod att ”målningen inte kan visas på grund av säkerhetsskäl”. 

Den svenska yttrandefriheten kom inte gratis. En milstolpe var de Crusenstolpeska kravallerna 1838, då en uppretad folkmassa på Södermalm i Stockholm försökte frita den fängslade satirikern och fritänkaren Magnus Jakob Crusenstolpe ur häktet. Livgardet öppnade eld och två människor dödades. 

I dag tycks rollerna vara delvis ombytta. I Rosengård har poliser riskerat livet för rätten att häda medan en ursinnig folkmassa kastade stenar och brände bilar. 

***

Läs även: Melankolin i Amerikas marginal

Läs även: Vad är egentligen ett museum?