Nouvelle Vague – en frankofil filmälskares dockskåp

Nya vågen, som förstås är fransk och handlar om film, varade mellan slutet av 50-talet och början av 70-talet. François Truffaut, Eric Rohmer, Agnès Varda, Jacques Rivette, Claude Chabrol och alla de andra är borta men inte bortglömda. Framförallt inte Jean-Luc Godard som även efter sin död 2022 fortsätter att diskuteras eftersom han förnyade filmkonsten så många gånger att det finns massor kvar att upptäcka.

I år rullar den nya vågen åter med full kraft. Richard Linklater är amerikan av den där sorten som nog varje natt drömmer att han bor i Paris och talar perfekt franska. I tre filmer har han med esprit följt ett kärlekspar vid avgörande ögonblick i deras liv. Mannen i berättelserna är amerikan, kvinnan fransyska. Bara en natt (1995), Bara en dag (2004) och Before Midnight (2013) kretsar kring längtan.

I sin nya film Nouvelle Vague är Linklater äntligen vid sin egen längtans mål: en svart/vit film med fransk dialog som utspelas i Paris 1959/1960 när en av filmhistoriens största, Jean-Luc Godard, äntligen får göra sin första spelfilm. Godards Till sista andetaget skildrar mötet mellan småbrottslingen Michel (spelad av Jean-Paul Belmondo) och Patricia (Jean Seberg), en amerikansk student i Paris.Linklater berättar i sin tur hur Godard gjorde.

Men Linklater är född samma år som Godards mästerverk blev klart och utan egna minnen måste han trolla fram sin film med hjälp av arkiv och gamla pressklipp. Med detta bygger han en frankofil filmälskares dockskåp. Där finns kontoret där filmtidskriften Cahiers du Cinéma håller till, ett litet hotellrum som blir inspelningsplats, ett par caféer och paradgatan Champs-Elysées. Det räcker för att ge oss hela Paris och en film som får hjärtat att slå.

Nouvelle Vague skildrar kronologiskt hur nya vågens intellektuella stjärna äntligen får regissera. Det är en guldålder som föds. Samma år, 1959, slog François Truffaut knock-out på filmfestivalen i Cannes med De 400 slagen. Claude Chabrol som plirar bakom tjocka glasögon har redan gjort två filmer. Andra i gänget har kontrakt men när Linklater börjar sin berättelse får Godard nöja sig med att skriva i tidskriften Cahiers du Cinéma. Han kan blixtsnabbt dra fram ett citat ur hölstret och avfyra ord av Platon, Picasso, Lenin och Malraux. Dessutom bär han stans coolaste glasögon. Alla förstår att han är genial. Men kan han göra film? Och kan någon göra film om detta 65 år senare?

Richard Linklater berättar kronologiskt vad Godard gjorde eller rättare sagt inte gjorde. Han använde inte det synopsis vännen Truffaut ställt till förfogande, han skrev inte en dialog, han gjorde inga skisser över var kameran skulle stå och hur skådespelarna skulle röra sig. Godard som formulerade sig bättre än någon annan i filmvärlden, skrev inte ens ett manus, bara obegripliga anteckningar som han vägrar förklara och både den amerikanska stjärnan Jean Seberg och producenten Georges de Beauregard är nära att hoppa av. Men vad som än händer förblir Godard  lugn och mystisk.

Linklater hade däremot ett noggrant manus skrivet med flera medförfattare. Kombinationen av Godard som improviserade de numera berömda replikerna varje morgon medan Jean-Paul Belmondo och Jean Seberg nojsade bredvid honom på caféet och den metodiske Linklater fungerar mot alla odds. Människan Godard som var ett självspelande uppslagsverk med en stand-upkomikers frasering (vet jag efter flera möten med honom) och arrogant elitist förblir ett mysterium i Linklaters film men i huvudpersonens ställe träder ett kärleksfullt kollektiv fram. Eric Rohmer, François Truffaut, Jacques Rivette, Agnès Varda och alla de andra som senare blev filmikoner bildar en stor krockkudde som skyddar Godard mot omvärlden och sig själv.

Jean-Paul Belmondo som med åren blev klichémässig och Jean Seeberg som gick en dyster framtid till mötes är sanslöst charmiga framför Linklaters kamera. Jean Seberg (spelad av Zoey Deutch) förför både Belmondo (spelad av Aubrey Dullin) och publiken. Den i verkligheten rätt plågade Godard blir i Linklaters händer navet i en livshyllande film, fylld av skapandets lycka. 

Filmnördar tycker måhända att fakta saknas och att Linklaters tolkning är för romantisk. Godard har en plats i filmhistorien för den klippteknik (jump cuts) han lanserade i Till sista andetaget med vilken han hoppade från en scen till nästa utan förklaringar. Godard sökte de starka ögonblicken, allt annat var obetydligt. Idag är tekniken norm i filmer och tv-serier. Hans användning av handkamera föregick med decennier danska dogma-regissörers och Godards sätt att få skådespelarna att säga replikerna meta-ironiskt används i Tarantinos filmer.

Men Linklater filmar ingen dokumentär utan en saga. I scenerna från inspelningen finns glädjen mellan skådespelare, tekniker, fotograf och förbipasserande. Det är vardagsmagiskt, som när barn leker vuxenliv. Allt är möjligt som när Godard gömmer fotografen i en liten låda på en kärra så att han kan filma huvudpersonernas möte på Champs-Elysées mitt bland förbipasserande utan att någon märker det.

Det skulle aldrig gå att göra en liknande film om Bergman under inspelningen av Sommarnattens leende eller om hur Visconti gjorde Leoparden. De filmerna skulle bli för vuxet redovisande. Men Godard hade något kvicksilveraktigt i sitt tänkande som Linklater fångar. Det går så snabbt att ingen förstår hur det underbara kommer till, knappt ens vi som ser filmen om filmen. Ögonblicken är viktigare än analysen. Godard (spelad av Guillaume Marbeck) var alltid på väg bort från nuet in i framtiden och Linklater låter Godard vara en främling från en annan tid. I stället lyfter han fram skådespelarnas betydelse för Till sista andetaget. I sekvenserna på ett café där Belmondo och Seberg under en paus börjar dansa finns en Mozartsk lätthet som är unik i nutida film. I de scenerna är Linklater lika mästerlig som Godard själv.

Toppbild. Jean-Luc Godard spelas av Guillaume Marbeck och Jean-Paul Belmondo av Aubry Dullin i Richard Linklaters Nouvelle Vague. Foto: Jean Louis Fernandez

***

Läs även: Ett drömspel med döden ständigt närvarande

Läs även: Vem skriver om Richard Hoberts filmskapande?