Nu sätter sig stjärnskådespelerskorna i registolen
Hollywoods största skådespelerskor ställer sig nu bakom kameran och regisserar egna filmer. Fokus träffade dem under filmfestivalen i Cannes.
Vad är det som gör att så många skådespelare känner för att åtminstone temporärt sadla om och bli skådespelare?
Ibland går det åt käpprakt åt skogen, som när Johnny Depp regisserade sig själv och Marlon Brando i ”The brave”, som efter hård kritik dog efter världspremiären i Cannes. Andra har haft upp-och-ner-karriärer typ Sean Penn som växlat bra fiim som ”Into the wild” med skräp som ”The last face”.
På årets filmfestival i Cannes var det inte mindre än re unga amerikanska skådespelerskor som debuterade som långfilmsregissörer. Några redan megakändisar, andra i början av sina skådespelarkarriärer. Fokus har tittat närmare på dom och deras filmer.
En av de tre är Scarlett Johansson, 40-årig svenskättling som allt sedan de tidiga tonåren arbetat som skådespelare med uppmärksammade roller inte minst i en rad Marvel-filmer. Hon regidebuterar med ”Eleanor the great”, ett drama om en 94-årig kvinna som för att få vänner besöker en grupp Förintelseöverlevare och som där berättar om hur hon själv överlevde. Kruxet är bara att hon ljuger – hon har tagit berättelsen från sin bästa vän Bessie, som avled nyligen. Rollen som Eleanor spelas av 96-åriga June Squibb. Efter visningen säger Scarlett Johansson:
- När jag läste manuset började jag gråta och det händer sällan. Ibland gör ett manus att man blir oerhört rörd, och det är fantastiskt.
- Jag såg att det fanns stora möjligheter här och jag tänkte att jag skulle nog kunna klara av att berätta den här historien. Den påminde så mycket om independent-filmerna från 90-talet. Jag gjorde många sådana filmer då och jag såg många, och jag kände att jag alltid drogs till dom som ett fan.
När filmen nu fått världspremiär tycker hon att det nästan känns konstigt att den får en publik.
– Jag har levt med den så länge. När man skådespelar i en film är det någon annan som bestämmer. Jag har jobbat med min film i en bubbla så länge att det känns stort att få dela den med alla. Nervöst? Ja, lite grann, men förhoppningsvis kommer många att se den.
Den andra kända skådespelaren är Kristen Stewart, som fick sitt genombrott med huvudrollen i ”Twilight”-filmerna och som sedan dess varit med i en rad mestadels indie-filmer, ofta med HBTQ-inriktning. Hon har själv skrivit manuset till ”The chronology of water”, ett verklighetsbaserat drama om en kvinna som flyr undan minnen av faderns sexuella övergrepp i barndomen och försöker gömma sig i droger och simning (!). Medan Johanssons film är konventionellt berättad är Stewarts mer experimentell, med tidshopp, symbolik och ett inte alltid glasklart narrativ. Den snabbpratande Kristen Stewart säger:
– När jag läste Lidia Yuknavitchjs självbiografi kände jag omedelbart att det här måste jag göra. Jag minns hur jag för länge sedan frågade några skådespelare om vilken som var den yngsta regissör de hade jobbat med. Och dom undrade ”varför frågar du det”.
– Det är först nu som det har känts rätt. Det finns det som befriar dig, det som får dig att förstå hur du ska uttrycka dig. Jag har alltid väntat på det där, men jag hittade det inte förrän jag läste ”The chronology of water”. Det var åtta år sedan. Så det har varit en lång och mödosam födelseperiod, men jag har velat regissera så länge som jag har varit skådespelare. Jag har alltid velat göra det eftersom jag tror att utbytet mellan en skådespelare och en regissör är bron mellan två helt olika positioner.
Sexuella övergrepp handlar det också om i Eva Victors film ”Sorry, baby”. Victor känner vi igen från TV-serien ”Billions”, och hon har inte gjort det lätt för sig i sin regidebut. Hon har skrivit, regisserat och spelar själv huvudrollen som Agnes, en ung collegeprofessor som försöker bli kvitt traumat efter att ha blivit våldtagen av en äldre kollega. Det är en utmärkt, väl berättad film, och när man hör Victor tala om den man ana att hon i bakgrunden har egna erfarenheter av sexuella övergrepp. Hon säger:
– Efter en sådan händelse undrar man vem man är. Någon har bestämt att göra någonting med din kropp utan din tillåtelse.
– Man kan säga att jag på många sätt har förberett den här filmen i åratal, och det var en riktigt renande erfarenhet att agera i den och att få ha den kreativa kontrollen. Samtidigt måste man för att kunna göra det här jobbet väl ge upp inför allt det magiska som händer i ögonblicket och försöka fånga det.
I ”Sorry, baby” berättar Eva Victor berättar med humor, drama och intelligens om en kvinnas försök att komma ur sitt trauma.
– Jag har jobbat med den här filmen varje dag de senaste fyra åren. Det känns som om min dröm blivit sann och att jag blivit bortskämd. Vad ska jag göra nu? Jag är väldigt spänd på att se vad framtiden innehåller.
***
Vad är det som gör att så många skådespelare känner för att åtminstone temporärt sadla om och bli skådespelare?
Ibland går det åt käpprakt åt skogen, som när Johnny Depp regisserade sig själv och Marlon Brando i ”The brave”, som efter hård kritik dog efter världspremiären i Cannes. Andra har haft upp-och-ner-karriärer typ Sean Penn som växlat bra fiim som ”Into the wild” med skräp som ”The last face”.
På årets filmfestival i Cannes var det inte mindre än re unga amerikanska skådespelerskor som debuterade som långfilmsregissörer. Några redan megakändisar, andra i början av sina skådespelarkarriärer. Fokus har tittat närmare på dom och deras filmer.
En av de tre är Scarlett Johansson, 40-årig svenskättling som allt sedan de tidiga tonåren arbetat som skådespelare med uppmärksammade roller inte minst i en rad Marvel-filmer. Hon regidebuterar med ”Eleanor the great”, ett drama om en 94-årig kvinna som för att få vänner besöker en grupp Förintelseöverlevare och som där berättar om hur hon själv överlevde. Kruxet är bara att hon ljuger – hon har tagit berättelsen från sin bästa vän Bessie, som avled nyligen. Rollen som Eleanor spelas av 96-åriga June Squibb. Efter visningen säger Scarlett Johansson:
– När jag läste manuset började jag gråta och det händer sällan. Ibland gör ett manus att man blir oerhört rörd, och det är fantastiskt.
– Jag såg att det fanns stora möjligheter här och jag tänkte att jag skulle nog kunna klara av att berätta den här historien. Den påminde så mycket om independent-filmerna från 90-talet. Jag gjorde många sådana filmer då och jag såg många, och jag kände att jag alltid drogs till dom som ett fan.
När filmen nu fått världspremiär tycker hon att det nästan känns konstigt att den får en publik.
– Jag har levt med den så länge. När man skådespelar i en film är det någon annan som bestämmer. Jag har jobbat med min film i en bubbla så länge att det känns stort att få dela den med alla. Nervöst? Ja, lite grann, men förhoppningsvis kommer många att se den.
Den andra kända skådespelaren är Kristen Stewart, som fick sitt genombrott med huvudrollen i ”Twilight”-filmerna och som sedan dess varit med i en rad mestadels indie-filmer, ofta med HBTQ-inriktning. Hon har själv skrivit manuset till ”The chronology of water”, ett verklighetsbaserat drama om en kvinna som flyr undan minnen av faderns sexuella övergrepp i barndomen och försöker gömma sig i droger och simning (!). Medan Johanssons film är konventionellt berättad är Stewarts mer experimentell, med tidshopp, symbolik och ett inte alltid glasklart narrativ. Den snabbpratande Kristen Stewart säger:
– När jag läste Lidia Yuknavitchjs självbiografi kände jag omedelbart att det här måste jag göra. Jag minns hur jag för länge sedan frågade några skådespelare om vilken som var den yngsta regissör de hade jobbat med. Och dom undrade ”varför frågar du det”.
– Det är först nu som det har känts rätt. Det finns det som befriar dig, det som får dig att förstå hur du ska uttrycka dig. Jag har alltid väntat på det där, men jag hittade det inte förrän jag läste ”The chronology of water”. Det var åtta år sedan. Så det har varit en lång och mödosam födelseperiod, men jag har velat regissera så länge som jag har varit skådespelare. Jag har alltid velat göra det eftersom jag tror att utbytet mellan en skådespelare och en regissör är bron mellan två helt olika positioner.
Sexuella övergrepp handlar det också om i Eva Victors film ”Sorry, baby”. Victor känner vi igen från TV-serien ”Billions”, och hon har inte gjort det lätt för sig i sin regidebut. Hon har skrivit, regisserat och spelar själv huvudrollen som Agnes, en ung collegeprofessor som försöker bli kvitt traumat efter att ha blivit våldtagen av en äldre kollega. Det är en utmärkt, väl berättad film, och när man hör Victor tala om den man ana att hon i bakgrunden har egna erfarenheter av sexuella övergrepp. Hon säger:
– Efter en sådan händelse undrar man vem man är. Någon har bestämt att göra någonting med din kropp utan din tillåtelse.
– Man kan säga att jag på många sätt har förberett den här filmen i åratal, och det var en riktigt renande erfarenhet att agera i den och att få ha den kreativa kontrollen. Samtidigt måste man för att kunna göra det här jobbet väl ge upp inför allt det magiska som händer i ögonblicket och försöka fånga det.
I ”Sorry, baby” berättar Eva Victor berättar med humor, drama och intelligens om en kvinnas försök att komma ur sitt trauma.
– Jag har jobbat med den här filmen varje dag de senaste fyra åren. Det känns som om min dröm blivit sann och att jag blivit bortskämd. Vad ska jag göra nu? Jag är väldigt spänd på att se vad framtiden innehåller.
***
