Nytt Dogma-manifest ska rädda filmkonsten
Det finns nu två typer av filmare: visionära "filmskapare" som lever på marginalen eller "filmarbetare" som rättar in sig i ledet och klarar sig hyfsat.
I helgen spikade fem danska regissörer – varav två svenskar Isabella Eklöf och Milad Alami verksamma i Danmark – upp ett nytt manifest inför de samlade fotoblixtarna på Cannes filmfestival. Dogma 2025 är namnet på den nya filmaskes som statuerar följande. Manuset ska skrivas för hand och utan hjälp av internet. Minst halva filmen ska vara utan dialog. En film ska spelas in där den utspelar sig. Finansiering får inte påverka innehållet. Inget smink får användas. Och så vidare.
Förstås är det ett försök att ta rygg på Dogme 95, som gav oss storverk som Vinterbergs Festen (1998) och von Triers Idioterna (1998), och vidare inspiration till en hel filmvärld. Trettio år senare klagar allt fler regissörer på att särintressen från finansiärer tar över och dödar lusten och leken i filmskapandet.
Samma lördag var det världspremiär för Richard Linklaters första franskspråkiga film, Nouvelle Vague, som skildrar inspelningen av en filmhistoriens mest mytomspunna verk: Jean-Luc Godards Till sista andetaget (1960). Den debuterande kritikern försökte då bryta med befintligt regelverk, bort från ateljén och ut på gatan, bort från konventioner och fram med magkänslan. Om Dogma 95 är en av de stora händelserna i modern filmtid, så är den franska nya vågen alltjämt den viktigaste rörelsen i filmhistorien.
Richard Linklaters film är en av de stora höjdpunkterna på årets Cannesfestival, en rakt igenom lekfull skapelse som tänjer på filmens uttryck i en värld där kreativitet betalar sig allt mindre. Ta till exempel Sean Baker, Guldpalm för Anora förra året, och Brady Corbet, regipriset i Venedig för Brutalisten – med åtta Oscar tillsammans, ändå omskrivs de två allt oftare som exempel på världens fattiga filmare, med sina sista slantar investerade i filmen och med en ofördelaktig deal där streamingtjänsterna alltjämt tar det mesta av inkomsterna efter att biofönstret stängt. I dag finns det två typer av filmare: antingen är man filmskapare med visioner och lever på marginalen eller filmarbetare som rättar in sig i ledet och klarar sig hyfsat.
En parallell tendens som pågått länge är särskilt tydlig i Cannes i år: fler och fler skådespelare med hög star quality som satsar namn (och kanske arvode) för att finansiera sina egna debuter bakom kameran. I år till exempel: Scarlett Johansson, Kristen Stewart, Harris Dickinson – förtjänar de sina regiplatser eller är de tecken på en desperat filmvärld?
Samtidigt: flera etablerade regissörer som prövar andra, nygamla format i försök att återuppfinna sig själva, många mot filmiska förtecken och med Linklaters metaverk som det främsta exemplet. I den lättsinniga Nouvelle Vague får vi följa Godard på inspelning, med solglasögonen på hela tiden. Parismiljöerna är underbart återskapade, och de många kända namnen som svischar förbi – från Truffaut och Juliette Greco till Melville och Bresson – presenteras med skyltar, de relativt okända franska skådespelarna är utmärkta.
"Bara en berättelse som hänger ihop", är producentens enda krav, vilket är ungefär det enda Godard inte söker. I stället tar han sina nycker och infall och jump cuts allt längre, utan manus och knappt inga repliker att tala om, varför en inspelningsdag ibland slutar redan efter nån timme. När han väl ger ifrån sig lite regi är det inga vanliga instruktioner, mer spridda citat och referenser, från Bergman till Bogart. Jean Seberg hotar att lämna, Jean-Paul Belmondo tar det med större jämnmod – två av 60-talets största stjärnor blev de hur som helst.
Konsten har aldrig upphört, bara övergivits, lånar Godard från da Vinci, i ett försök till inspiration. Linklaters film är förstås en komplett hommage till franska nya vågen och en absolut antites till det filmskapande som i dag stelnat och standardiserats. Återstår att se när nästa revolution kan äga rum. Oavsett om det blir i Danmark eller Frankrike eller någon annanstans, så är den eftertraktad.
***
I helgen spikade fem danska regissörer – varav två svenskar Isabella Eklöf och Milad Alami verksamma i Danmark – upp ett nytt manifest inför de samlade fotoblixtarna på Cannes filmfestival. Dogma 2025 är namnet på den nya filmaskes som statuerar följande. Manuset ska skrivas för hand och utan hjälp av internet. Minst halva filmen ska vara utan dialog. En film ska spelas in där den utspelar sig. Finansiering får inte påverka innehållet. Inget smink får användas. Och så vidare.
Förstås är det ett försök att ta rygg på Dogme 95, som gav oss storverk som Vinterbergs Festen (1998) och von Triers Idioterna (1998), och vidare inspiration till en hel filmvärld. Trettio år senare klagar allt fler regissörer på att särintressen från finansiärer tar över och dödar lusten och leken i filmskapandet.
Samma lördag var det världspremiär för Richard Linklaters första franskspråkiga film, Nouvelle Vague, som skildrar inspelningen av en filmhistoriens mest mytomspunna verk: Jean-Luc Godards Till sista andetaget (1960). Den debuterande kritikern försökte då bryta med befintligt regelverk, bort från ateljén och ut på gatan, bort från konventioner och fram med magkänslan. Om Dogma 95 är en av de stora händelserna i modern filmtid, så är den franska nya vågen alltjämt den viktigaste rörelsen i filmhistorien.
Richard Linklaters film är en av de stora höjdpunkterna på årets Cannesfestival, en rakt igenom lekfull skapelse som tänjer på filmens uttryck i en värld där kreativitet betalar sig allt mindre. Ta till exempel Sean Baker, Guldpalm för Anora förra året, och Brady Corbet, regipriset i Venedig för Brutalisten – med åtta Oscar tillsammans, ändå omskrivs de två allt oftare som exempel på världens fattiga filmare, med sina sista slantar investerade i filmen och med en ofördelaktig deal där streamingtjänsterna alltjämt tar det mesta av inkomsterna efter att biofönstret stängt. I dag finns det två typer av filmare: antingen är man filmskapare med visioner och lever på marginalen eller filmarbetare som rättar in sig i ledet och klarar sig hyfsat.
En parallell tendens som pågått länge är särskilt tydlig i Cannes i år: fler och fler skådespelare med hög star quality som satsar namn (och kanske arvode) för att finansiera sina egna debuter bakom kameran. I år till exempel: Scarlett Johansson, Kristen Stewart, Harris Dickinson – förtjänar de sina regiplatser eller är de tecken på en desperat filmvärld?
Samtidigt: flera etablerade regissörer som prövar andra, nygamla format i försök att återuppfinna sig själva, många mot filmiska förtecken och med Linklaters metaverk som det främsta exemplet. I den lättsinniga Nouvelle Vague får vi följa Godard på inspelning, med solglasögonen på hela tiden. Parismiljöerna är underbart återskapade, och de många kända namnen som svischar förbi – från Truffaut och Juliette Greco till Melville och Bresson – presenteras med skyltar, de relativt okända franska skådespelarna är utmärkta.
”Bara en berättelse som hänger ihop”, är producentens enda krav, vilket är ungefär det enda Godard inte söker. I stället tar han sina nycker och infall och jump cuts allt längre, utan manus och knappt inga repliker att tala om, varför en inspelningsdag ibland slutar redan efter nån timme. När han väl ger ifrån sig lite regi är det inga vanliga instruktioner, mer spridda citat och referenser, från Bergman till Bogart. Jean Seberg hotar att lämna, Jean-Paul Belmondo tar det med större jämnmod – två av 60-talets största stjärnor blev de hur som helst.
Konsten har aldrig upphört, bara övergivits, lånar Godard från da Vinci, i ett försök till inspiration. Linklaters film är förstås en komplett hommage till franska nya vågen och en absolut antites till det filmskapande som i dag stelnat och standardiserats. Återstår att se när nästa revolution kan äga rum. Oavsett om det blir i Danmark eller Frankrike eller någon annanstans, så är den eftertraktad.
***
