Okända frihetskrig i Sveriges närhet 

Kunskapen om de baltiska staternas blodiga kamp för självständighet 1918–1920 är skral hos de flesta svenskar. Det kan en ny, välskriven bok råda bot på.

Text: Åke Persson

Bild: Natur & Kultur / Daniel Ekbladh / Elisabeth Ohlson Wallin

Min morfar Alexander Berkman, som tillhörde den svenskspråkiga minoriteten i Estland, deltog i första världskriget som inkallad soldat i den tsarryska armén. Efter bolsjevikernas statskupp i november 1917 och Sovjetrysslands påföljande utträde ur kriget återvände han till sin hembygd med en förhoppning om att framgent få leva i fred.  

Men det visade sig snart vara ett önsketänkande. Strax efter att Tyskland och de västallierade slutit vapenvila i november 1918 gick Röda armén till attack på bred front, från Finska viken till Ukraina, för att ta tillbaka de områden som nyligen förlorats. Därmed tvingades Estland, i likhet med de andra nybildade baltiska staterna Lettland och Litauen, att slåss för sin självständighet. 

Baltikums befrielse – Tobias Berglund och Niclas Sennerteg. Natur & Kultur.

Om detta har journalisten Niclas Sennerteg och Tobias Berglund, forskare i modern politisk historia, skrivit i Baltikums befrielse, ett slags fortsättning på deras bok Finska inbördeskriget som behandlar en annan historisk process i Sveriges absoluta närhet. Men medan många svenskar har åtminstone ett hum om striderna mellan de röda och de vita i Finland, är kunskaperna om de baltiska staternas frihetskrig nära nog noll.  

Därför är den här faktaspäckade, välskrivna och välunderbyggda boken välkommen. Den ger dessutom en bakgrund till, och en fördjupad förståelse för, de baltiska staternas starka reaktioner på Putins fullskaliga invasion av Ukraina. Balterna har kort sagt en många generationer lång erfarenhet av imperialistiska ryska ambitioner, från tsartiden och framåt. Den stora grannen i öster skulle ju också återkomma som ockupationsmakt under och efter andra världskriget. 

De baltiska befrielsekrigen 1918–1920, som slutade med att Röda armén fördrevs och att de tre staterna säkrade sin självständighet för två decennier framåt i tiden, var små brickor i det väldiga inbördeskriget mellan de vita och de röda i Ryssland. De vita var en lös allians av olika politiska krafter med de enda gemensamma nämnarna antibolsjevism och tron på ett odelat Ryssland. De röda, bolsjevikerna, ville också skapa en stat som innefattade det gamla imperiets domäner. Båda parter var alltså motståndare till balternas frihetssträvanden. 

Följaktligen präglades balternas frihetskrig av många invecklade turer, med flera inblandade aktörer som ofta hade motstridiga intressen vilket i sin tur gav upphov till oväntade allianser, som strax kunde brytas. Kaos är ett passande ord för att beskriva det blodiga skeendet, som är omöjligt att återge i en recension av detta format. Sennerteg och Berglund benar emellertid på ett förtjänstfullt sätt ut händelserna, och kryddar även med dramatiska ögonvittnesskildringar. 

Vid tidpunkten för Röda arméns angrepp hade ingen av de tre nybildade staterna hunnit sätta upp en egen försvarsmakt av rang utan fick i inledningen förlita sig på hjälp från andra. En av dessa parter var den rikstyska armén som fortfarande hade stora styrkor i området.  

Tyskarna hade dock en egen agenda. De ville upprätta en buffertzon i öster mot Ryssland, och gärna då i form av ett tyskkontrollerat hertigdöme med stöd av den inhemska balttyska adel som i flera sekler varit en dominerande maktfaktor i regionen. Balttyskarna i Lettland satte också upp ett eget förband, det så kallade Baltiska lantvärnet. Till detta kom tyska frikårer som bestod av värvade soldater, varav flera i ett senare skede kom att spela en framträdande roll inom den framväxande nazistiska rörelsen i Tyskland.  

Ytterligare parter som deltog i striderna var olika vita ryska styrkor, brittiska flottan, i viss mån franska marina enheter och i främst Litauen den polska armén.  

I Lettland fick striderna också inslag av inbördeskrig då bolsjevikerna hade många letter i sina led. Detta bidrog till en omfattande terror mot civilbefolkningen från både de röda och de vita, nogsamt beskrivet i boken. Även i Estland förekom många summariska avrättningar, våldtäkter och andra övergrepp men där får läsaren detaljer om endast den röda terrorn, trots att de vitas hämndaktioner var av minst lika stor magnitud. Det hade varit bra med en mer balanserad framställning. 

En annan smärre brist med boken är att personregistret och de biografiska notiserna är ofullständiga, flera aktörer som nämns i skildringen saknas. En form av tidsaxel och gärna fler och mer detaljerade kartor hade också varit till hjälp för läsaren. 

Estland fick hjälp av frivilliga från Finland, men även av danskar och rikssvenskar. De knappt 200 medlemmarna av den så kallade Svenska kåren bestod emellertid till stor del av ljusskygga element som istället för att göra avtryck på slagfältet utmärkte sig genom supande och allmänt rövarliv.  

Min morfar deltog inte i frihetskriget mot Röda armén. Det gjorde däremot många andra estlandssvenskar, som i flera fall i efterhand belönades för sina insatser med jordbruksmark som den estniska staten tvångsinlöst av den balttyska adeln. Det hade varit intressant att få veta mer om dessa estlandssvenskars erfarenheter av kriget, även om jag vet att det är skralt med den typen av vittnesmål i de historiska arkiven.  

För en svensk läsare av Sennerteg och Berglunds bok är det särskilt spännande att få ta del av propåerna från såväl den estniska ledningen som britterna om att Sverige antingen skulle intervenera i Baltikum eller ta på sig en ledarroll i en framtida allians mellan Östersjöstaterna, med hänvisning till den ställning Sverige haft under stormaktstiden. Förslagen avvisades dock av den svenska regeringen som bedömde säkerhetsläget som alltför riskabelt. 

Här kastar alltså historien återigen sin långa skugga över samtiden, och gör det än idag. För som författarna påpekar är det troligen så att oavsett om Sverige är medlem av Nato eller inte kommer landet att i olika former bli inblandat i eventuella krig och konflikter mellan de baltiska staterna och Ryssland. Eller som den sista meningen lyder: "Som vi har sökt beskriva i den här boken är våra länders öden oundvikligen förbundna."

***