Operation analys

Text: Sofia Lilly Jönsson

Den höviska kärleken i den medeltida romanen förutsatte ett avstånd mellan de förälskade. I eposet om Tristan och Isolde befinner sig de båda vid ett tillfälle ensamma i en skog. Äktenskapsbrott har de redan begått men, skriver litteraturforskaren Ellen Söderblom Saarela i sin essä »Det kommer bara leda till något ont«, fjärran civilisationens tyranni lämnas passionen oberörd. Tristan lägger sitt svärd mellan sig och sin åtrådda. Med exempel från den klassiska litteraturen och popkulturen visar Söderblom Saarela att kärlek i konsten förutsätter längtan. Slutsatsen blir att kärleken inte kan existera i den här världen. Den hör inte hemma i vår verklighet och dör här.

Giacomo Puccini (1858–1924) byggde en hel karriär på hjärta och smärta. Med framgångar som »Bohème«, »Tosca« och »Gianni Schicchi« var han Italiens mest älskade tonsättare, när i 60-årsåldern en ny känslighet kom över honom. Ännu var den gamle öppen för allt som skedde i den snabba musikaliska utvecklingen. I en italiensk föreställning av Schönbergs expressiva sångcykel »Pierrot Lunaire« lär Puccini ha suttit ensam kvar till sist, förhäxad av den spruckna tonaliteten.

Han, som varit verismens – den naturtrogna operan placerad i vanliga människors miljöer – främste väljer nu att tonsätta en saga. Men medan sagan om prinsessan Turandot av Kina är som sagor på operascenen är, full av bisarra detaljer och vändningar, är stämningen i Puccinis »Turandot« (1926) mättad av lidelse och tragedi. Operan skulle bli Puccinis sista och oavslutade. Inspirationen kommer trots sagotemat mycket mer från tyska romantiker som Wagners »Tristan och Isolde« och Strauss »Die Frau ohne Schatten« än Mozarts »Trollflöjten«.

»Tristan och Isolde« från 1865 hade satt operan i en helt ny riktning, med Wagners innovation att kalla det för »musikdrama« i stället för opera som på den tiden ledde tankarna till lättsam underhållning. Hela hans estetiska program med en nedsläckt salong, tystnad och en sammanbunden historia där musiken talar lika mycket eller mer än orden har blivit självklar för oss i dag. 1800-talets vurm för individen kombinerat med separationen från religion hade lett till ett stort tryck på intresset för känslolivet. Wagner hade tagit intryck av filosofen Schopenhauers idéer om Viljan och musiken som dess högsta uttryck. I »Tristan och Isolde« innebär det en ständigt pågående melodisk rörelse, upplösning och konsonans. Tristan och Isolde kan inte få varandra, eftersom hon är gift med en annan. Göran Gademan skriver i sin »Opera-historia« (2015) att när Isolde dör sin kärleksdöd och uppgår i världsalltet, är det som ett uppgående i nirvana. Schopenhauer och även Wagner läste vid den här tiden intresserat på om buddhismen.


För de inhemska
musikkritikerna var den tyska estetiken ingenting som hörde hemma i italiensk musik. Men Puccini kan inte låta bli. Kanske vill han lämna något mer efter sig?
»Turandot« har kallats för den sista av de stora italienska operorna, men också en som syftar framåt mot den modernism som skulle komma. Sagan som operan bygger på är emellertid äldre, från början persisk och med sin form från 1760-talets orientalism är det förståeligt att berättelsen om prinsessan Turandot som halshugger sina friare lätt kan ses som ett sagospel i Mozarts efterföljd. Puccini lånar till och med en äkta kinesisk melodi från en speldosa.

Turandot är prinsessa i riket Kina. Den som vill gifta sig med henne måste svara rätt på tre gåtor. Alla som svarar fel halshuggs. En dag kommer prins Calaf av Timur, och han svarar rätt på gåtorna. Turandot blir panikslagen. Men Calaf ger henne en utväg: om hon kan säga hans namn, så dör han frivilligt.

Mellika Melouani Melani, Folkoperans konstnärliga ledare, regisserar höstens uppsättning av »Turandot«. Hon talar om tankespår i verket som tilltalar på ett djupare plan än den narrativa berättelsen. Vilka är ministrarna Ping, Pang och Pong, de udda commedia dell’arte-figurerna i kinesisk kostym? Varför är Calafs far blind, vem är egentligen slavflickan Liù som följer med honom? Det finns så många märkligheter i den här operan. Sedd på det viset blir sagan om Turandot bara konstig, säger hon.

Mellika Melouani Melani går inte med på det. Med en psykoanalytisk läsning vill hon gå djupare. Det är inte lätt att återberätta verkhistorien utan att återskapa en del av de myter som alltid florerar i operahistorien runt kända verk och deras upphovsmän, men kort kan sägas att Turandot brukar kallas isprinsessa i böckerna och sägs vara en gestaltning av Puccinis hustru i en tid då de hade äktenskapliga bekymmer. Hela denna biografiska bråte vill Melani svepa bort från verket.

Puccinis världar är superstora, säger hon, så emotionella att hela ens väsen vibrerar. Det kan inte vara bara en enkel saga om en kille som träffar en tjej. Men traditionen är stark i operavärlden. Sångare bär rollerna som en kanon som flyttar runt jorden och skapar vissa förväntningar hos publiken. En feministisk läsning av berättelsen är att prinsessan visar självständighet och trohet mot sina övertygelser när hon förbehåller sig rätten att själv välja sin make. Turandots ovilja att gifta sig, berättas i andra akten, kommer sig av våldtäkten på en anmoder. Avrättningarna av friarna är ett slags blodshämnd. Teaterns värld har alltid varit queer, och det finns en könsrollsfördjupning att göra här. Ändå är det inte i genusteorin vi ska söka efter Folkoperans »Turandot«.

Snarare än att iscensätta en feministisk tolkning av »Turandot« i den meningen att prinsessans makt blir upphöjd som ideal, låter Folkoperans uppsättning hela dramat utgå från den älskande prins Calafs inre liv. Han är den som måste förändras. På det viset blir i psykoanalytisk mening Calaf alla roller.

Varje akt börjar i »någon sorts spänning och skrik«, berättar Melani. Det måste föregå en terror för att man ska kunna tro på något så fantastiskt som kärleken. Folkoperans regissör säger att »Turandot« handlar om den stora frågan i livet: Tomrummet, det sublima – före upplysningen skulle vi ha kallat det för Gud.

Jag tänker på hur Rainer Maria Rilke säger att skön-heten är början på en terror.

»För det sköna är inget annat än det förfärandes början, som vi knappt uthärdar, och vi beundrar det så för att det inte nedlåter sig till att utplåna oss. Varje ängel är fruktansvärd.«

Detta är sant. I Bibeln blir människor aldrig glada när de möter en ängel. De blir rädda. Var inte rädd! säger ängeln då, och förklarar genast att hen bär bud om en stor glädje.

Men den stora glädjen är inte något som nödvändigtvis gör en lycklig. Den stora glädjen är i stället det som är sant. Och sanningen är det som leder människan rätt.

För Mellika Melouani Melani betyder det att Calaf behövde gå igenom slavinnan Liùs död för att komma vidare till kärleken mellan honom och Turandot. Slavinnans död är på det viset hans egos död, och nödvändig för att lämna sin överordnade ställning för en jämställd relation med en människa som har valt honom.

Liù ger sig helt åt Calaf, som bara har ögon för Turandot. Pressad att avslöja hans namn begår slavflickan självmord, följt av en begravningsmarsch. Det är det sista som Puccini komponerar. Sent på hösten 1924 dör han själv av strup-cancer. Slutet av operan får färdigställas av Franco Alfano. »Härefter Tristan«, har Puccini kryptiskt för eftervärlden antecknat i noterna. Kanske som på de historiska kartor där tecknaren skrivit »hic sunt dracones« vid gränsen till de vita fält som ligger bortom den kända världen. »Här finns drakar«. Går du ett steg till är du förlorad. För generationer av operaälskare har det pekat på ett slut lika förödande som Isoldes kärleksdöd.


Men medan Wagners
Tristan och Isolde dör på slutet, ställer Alfanos Calaf och Turandot till med bröllop – om man så vill inledningen till en annan sorts kärleksdöd.

»De psykoanalytiska drömvärldarna är viktiga i våra liv«, säger Folkoperans Mellika Melouani Melani. Innan dess kommer den mest berömda arian i »Turandot«, kanske i hela operalitteraturen: »Nessum Dorma« – ingen får sova. Calaf sjunger i natten att alla måste söka efter namnet, efter prinsessans order.

Hon måste känna hans namn. Hon får det från hans läppar, sjunger han. Så kysser han henne, och då vet hon. Hans namn är Kärleken. Den slipper hon inte undan. »Kärleken är världens ljus«, kommenterar kören. »Jag segrar!«, sjunger Calaf. Nej, min vän, viskar Tristan i kulissen. Du förlorar. Det är enda sättet. <

»Turandot« har premiär på Folkoperan i Stockholm den 18 september.