Östergötlands Zorn – Johan Krouthén mycket mer än en ”komålare”
En ny utställning visar vidden av Johan Krouthéns konstnärskap, från fotografisk realism till borgerlig idyll. En aspirerande modernist som kom av sig.
Någon gång i början av 1920-talet råkade den uppburne Bohuslänmålaren Karl Nordström på Johan Krouthén (1858–1923) i en måleributik. Efteråt funderade Nordström på vad som egentligen hände Krouthén, han som i sin ungdom var en av det svenska konstlivets stigande klarast lysande stjärnor.
Under 1800-talet frambringade Östergyllen åtminstone tre stora svenska konstnärskap. August Malmström från Västra Ny utanför Motala målade, inspirerad av göticismen, motiv från den nordiska mytologin och rikets fornstora dar, men är kanske i dag främst ihågkommen för sitt genremåleri, de idealiserade barnmotiven som den ikoniska Grindslanten (1885). Åtvidabergaren Marcus Larson begav sig till Düsseldorf och Paris och lärde sig att på kontinentalt vis måla nationalromantiska landskap fyllda av dramatik och sentimentalitet, så som i Forslandskap (1854), Vattenfall i Småland (1854), Skeppsbrott i Bohusländska skärgården och Nattlig marin med brinnande fartyg (1860).
Johan Krouthén – Ljus i verklighetens skugga
Östergötlands museum 14/6 – 5/10
Krouthén var en tredje nyans på den östgötska konstens färgpalett. I Östergötlands museums nya utställning Johan Krouthén – Ljus i verklighetens skugga kliver vi inte bara in i hans bildvärld utan gör också en tidsresa när scenografier och till och med autentiska dofter från 1800- och 1900-talets Linköping omger konstverken. Sekelgamla östgötska toner ekar ännu i rocktrubaduren Lars Winnerbäcks melodier liksom poesi av Nobelpristagaren Verner von Heidenstam, vars porträtt förstås återfinns bland Krouthéns målningar.
Krouthén var 14 år gammal när han 1862 hoppade av skolan och blev lärling hos fotografen och konstnären Svante Leonard Rydholm. Här lärde Krouthén sig att måla, men inte minst att fotografera. Just fotografiet kom under 1800-talet att utmana konsten och automatiskt utgöra en kritik mot den idealistiska stil som då var förhärskande. Nu ville också de unga konstnärerna inspirerade av fotografiet måla verkligheten såsom den faktiskt såg ut och en av dem var Krouthén.
Han började på Konstakademien i Stockholm 1875 och blev god vän med en annan namnkunnig elev, dalkarlen Anders Zorn. De bägge gjorde sig snart omöjliga på akademien när de inte kunde låta bli att trotsa förbudet och ta med sina stafflin ut i världen i stället för att stå inne i studion och måla av klassiska statyer eller fantisera fram heroiska ideallandskap.
De båda fick varningar och lämnade till slut akademien tillsammans för att i stället 1881 bege sig till Paris. Där lärde de känna de franska realister som med sina penslar dogmatiskt verklighetstroget återgav samhälle och natur och impressionisterna som inspirerade av fotografiet försökte fånga rörelsen och det naturliga ljuset i det omedelbara intrycket.
Krouthéns ungdomsverk är närmast fotografiska, vi känner igen oss i hans levande vardagliga naturmotiv. Dessutom påminner Krouthén med någon avslöjande skugga om att han själv är på plats. Samtidigt finns det tidigt en smygande idealisering. Krouthén finner sig inte i att slaviskt avbilda verkligheten och söker likt den franske författaren Victor Hugo en blandning av realism och romantik, en berättelse och plötsligt tillkommer skuggor och ljus förändras. Bondgossen som nyss gick i kängor är nu barfota och ännu ett av “samhällets olycksbarn”.
Sin konstnärliga höjdpunkt når Krouthén när han far till Bohuslän och ger sig i lag med Skagenmålarna. Dessa naturalister tog det verklighetstrogna längre än realisterna, det är den empiriska vetenskapens exakthet som eftersträvas i ytterst detaljerade målningar. Krouthén blir en i kolonin. Hans målningar föreställande de karga ödsliga klipplandskapet väcker stor uppmärksamhet i samtiden. Det är nu som hans teknik och konstnärliga sensibilitet är som mest förfinad, det är här och nu Krouthén kan ta steget vidare och bli Östergötlands motsvarighet till den gode vännen Anders Zorn.
Så blir det inte. Krouthén återvänder till barndomsstaden och för att fånga det östgötska landskapet, men han får svårt att leva på sin konst. Och när hustrun Hulda dör blott 24 år gammal 1892 står han där ensam med två barn att försörja. Han börjar måla porträtt, gatubilder och interiörer och skildrar det kälkborgerliga småstadslivet i Linköping med en fotografiskt exakt blick. Det finns här också en estetiserad livsstil, ett slags bohemiskt dandyideal med cylinderhattar och paraplyer som i dag upplevs uppstyrt och tillgjort.
Krouthén är själv son till en manufakturhandlare och krämarlivet tycks honom inte främmande. Det är den lokala överklassen som är hans beställare och Krouthéns konstnärskap kommersialiseras i takt med att han säljer närmast massproducerade östgötska landskapsidyller, det är nu han blir “en gammal komålare”.
Ofta har Krouthén-utställningar skytt denna senare urtvättade period, men Östergötlands museum gör rätt i att visa den, inte bara för att vi får helheten av ett liv och ett konstnärskap, utan för Krouthén in i det sista är sanslöst tekniskt skicklig.
Det lättsamma och stillastående blir också Krouthéns eftermäle. Medan vännen Zorn lyfts upp till internationell celebritet och en av de främsta svenska konstnärerna någonsin gömmer sig Krouthéns i småstadens idyll medan världen kring honom brinner våldsamt och snurrar i en hiskelig fart. Han som en gång radikalt tog sig an nya perspektiv skyr den moderna konstens med alla dess nya ismer och blickar konservativ tillbaka mot den konst och det Sverige som en gång var.
För honom blev därför sådant som Pablo Picassos målningar obegripliga. Samtidigt var han, vilket den nya utställningen förtjänstfullt visar, något av en ljusets mästare. Krouthén skrev akademiska artiklar om just ljusets avgörande betydelse för målningen. Hade han själva vågat utforska det ytterligare hade han kunnat ta steget och bli en modernist, ja, rent av en kubist. En på senare år mycket uppmärksam målare är Salakonstnären Ivan Aguéli som influerad av muslimsk mystik låter proto-modernistiska målningar bada i ljus. På samma vis kan vi ana det eteriska, närmast gudomliga, i Krouthéns mest lysande ögonblick.
***
Någon gång i början av 1920-talet råkade den uppburne Bohuslänmålaren Karl Nordström på Johan Krouthén (1858–1923) i en måleributik. Efteråt funderade Nordström på vad som egentligen hände Krouthén, han som i sin ungdom var en av det svenska konstlivets stigande klarast lysande stjärnor.
Under 1800-talet frambringade Östergyllen åtminstone tre stora svenska konstnärskap. August Malmström från Västra Ny utanför Motala målade, inspirerad av göticismen, motiv från den nordiska mytologin och rikets fornstora dar, men är kanske i dag främst ihågkommen för sitt genremåleri, de idealiserade barnmotiven som den ikoniska Grindslanten (1885). Åtvidabergaren Marcus Larson begav sig till Düsseldorf och Paris och lärde sig att på kontinentalt vis måla nationalromantiska landskap fyllda av dramatik och sentimentalitet, så som i Forslandskap (1854), Vattenfall i Småland (1854), Skeppsbrott i Bohusländska skärgården och Nattlig marin med brinnande fartyg (1860).
Johan Krouthén – Ljus i verklighetens skugga
Östergötlands museum 14/6 – 5/10
Krouthén var en tredje nyans på den östgötska konstens färgpalett. I Östergötlands museums nya utställning Johan Krouthén – Ljus i verklighetens skugga kliver vi inte bara in i hans bildvärld utan gör också en tidsresa när scenografier och till och med autentiska dofter från 1800- och 1900-talets Linköping omger konstverken. Sekelgamla östgötska toner ekar ännu i rocktrubaduren Lars Winnerbäcks melodier liksom poesi av Nobelpristagaren Verner von Heidenstam, vars porträtt förstås återfinns bland Krouthéns målningar.
Krouthén var 14 år gammal när han 1862 hoppade av skolan och blev lärling hos fotografen och konstnären Svante Leonard Rydholm. Här lärde Krouthén sig att måla, men inte minst att fotografera. Just fotografiet kom under 1800-talet att utmana konsten och automatiskt utgöra en kritik mot den idealistiska stil som då var förhärskande. Nu ville också de unga konstnärerna inspirerade av fotografiet måla verkligheten såsom den faktiskt såg ut och en av dem var Krouthén.
Han började på Konstakademien i Stockholm 1875 och blev god vän med en annan namnkunnig elev, dalkarlen Anders Zorn. De bägge gjorde sig snart omöjliga på akademien när de inte kunde låta bli att trotsa förbudet och ta med sina stafflin ut i världen i stället för att stå inne i studion och måla av klassiska statyer eller fantisera fram heroiska ideallandskap.
De båda fick varningar och lämnade till slut akademien tillsammans för att i stället 1881 bege sig till Paris. Där lärde de känna de franska realister som med sina penslar dogmatiskt verklighetstroget återgav samhälle och natur och impressionisterna som inspirerade av fotografiet försökte fånga rörelsen och det naturliga ljuset i det omedelbara intrycket.
Krouthéns ungdomsverk är närmast fotografiska, vi känner igen oss i hans levande vardagliga naturmotiv. Dessutom påminner Krouthén med någon avslöjande skugga om att han själv är på plats. Samtidigt finns det tidigt en smygande idealisering. Krouthén finner sig inte i att slaviskt avbilda verkligheten och söker likt den franske författaren Victor Hugo en blandning av realism och romantik, en berättelse och plötsligt tillkommer skuggor och ljus förändras. Bondgossen som nyss gick i kängor är nu barfota och ännu ett av “samhällets olycksbarn”.
Sin konstnärliga höjdpunkt når Krouthén när han far till Bohuslän och ger sig i lag med Skagenmålarna. Dessa naturalister tog det verklighetstrogna längre än realisterna, det är den empiriska vetenskapens exakthet som eftersträvas i ytterst detaljerade målningar. Krouthén blir en i kolonin. Hans målningar föreställande de karga ödsliga klipplandskapet väcker stor uppmärksamhet i samtiden. Det är nu som hans teknik och konstnärliga sensibilitet är som mest förfinad, det är här och nu Krouthén kan ta steget vidare och bli Östergötlands motsvarighet till den gode vännen Anders Zorn.
Så blir det inte. Krouthén återvänder till barndomsstaden och för att fånga det östgötska landskapet, men han får svårt att leva på sin konst. Och när hustrun Hulda dör blott 24 år gammal 1892 står han där ensam med två barn att försörja. Han börjar måla porträtt, gatubilder och interiörer och skildrar det kälkborgerliga småstadslivet i Linköping med en fotografiskt exakt blick. Det finns här också en estetiserad livsstil, ett slags bohemiskt dandyideal med cylinderhattar och paraplyer som i dag upplevs uppstyrt och tillgjort.
Krouthén är själv son till en manufakturhandlare och krämarlivet tycks honom inte främmande. Det är den lokala överklassen som är hans beställare och Krouthéns konstnärskap kommersialiseras i takt med att han säljer närmast massproducerade östgötska landskapsidyller, det är nu han blir “en gammal komålare”.
Ofta har Krouthén-utställningar skytt denna senare urtvättade period, men Östergötlands museum gör rätt i att visa den, inte bara för att vi får helheten av ett liv och ett konstnärskap, utan för Krouthén in i det sista är sanslöst tekniskt skicklig.
Det lättsamma och stillastående blir också Krouthéns eftermäle. Medan vännen Zorn lyfts upp till internationell celebritet och en av de främsta svenska konstnärerna någonsin gömmer sig Krouthéns i småstadens idyll medan världen kring honom brinner våldsamt och snurrar i en hiskelig fart. Han som en gång radikalt tog sig an nya perspektiv skyr den moderna konstens med alla dess nya ismer och blickar konservativ tillbaka mot den konst och det Sverige som en gång var.
För honom blev därför sådant som Pablo Picassos målningar obegripliga. Samtidigt var han, vilket den nya utställningen förtjänstfullt visar, något av en ljusets mästare. Krouthén skrev akademiska artiklar om just ljusets avgörande betydelse för målningen. Hade han själva vågat utforska det ytterligare hade han kunnat ta steget och bli en modernist, ja, rent av en kubist. En på senare år mycket uppmärksam målare är Salakonstnären Ivan Aguéli som influerad av muslimsk mystik låter proto-modernistiska målningar bada i ljus. På samma vis kan vi ana det eteriska, närmast gudomliga, i Krouthéns mest lysande ögonblick.
***
