Paul Carlbark: ”Vi behandlar busarna som kungar”

Gäller svensk lag i svensk skola? Den frågan är lätt att ställa sig för den som läser om fallet Paul Carlbark – läraren som attackerades av en elev, försvarade sig, och fick sparken för det. Läraren som enligt skolan gjorde fel när han tog tag i eleven efter att ha blivit hotad och knuffad. Som enligt polis och domstol handlade i nödvärn, men som ändå inte fick sitt jobb tillbaka.

De många turerna beskrivs i Paul Carlbarks bok Avstängd, anmäld, avskedad – men friad i alla instanser. En historia om hur han angrips, stängs av, polisanmäls, och avskedas, för att sedan få upprättelse av både myndigheter, medier och allmänhet. Det är också en historia om en skola där busarna regerar och där lokala tjänstemän och politiker hellre straffar den som säger ifrån än de som ställer till med problem.

Men just nu trivs Paul Carlbark med livet. När jag når honom på länk har han sitt långa röda hår i en knut. Även om det bara är vi som kan se, frågar han omtänksamt om han inte ska flytta sig till en mindre stökig bakgrund.

– Det är väldigt trevligt nu med jobb och boksläpp. Det är ju mycket, mycket bättre än det var för ett par år sedan, kan jag ju säga.

Det var då, närmare bestämt den 5 maj 2023, som Paul Carlbark var rastvakt på Ringsjöskolan i skånska Höör, och hade uppsikt i korridorerna. En av eleverna, här kallad Leo, såg ut att trakassera en yngre elev. Paul Carlbark gjorde vad som brukat funka under hans 17 år som lärare – han använde en lättsam ton för att avleda uppmärksamheten från den yngre pojken. Men Leo var inte på humör.

– Jag svär på min mamma, jag ska boxa dig, sade 16-åringen.

– Vad har din mamma med detta att göra? svarade Paul Carlbark.

Leos ögon blixtrade till, och han gav Paul Carlbark en hård knuff i bröstet. Den chockade läraren grep tag i eleven och tryckte upp honom mot ett skåp.

Bara tre veckor tidigare hade han fått en utbildning i pågående dödligt våld.

– Den satt litegrann i bakhuvudet när han gav sig på mig. Bland annat rådet att det alltid är bättre att göra någonting än inget alls, och att man aldrig ska lämna över initiativet till angriparen.

Efter att Leo lugnat ned sig släppte Paul Carlbark taget och de skildes åt. Här hade man kunnat tro att rektorn skulle ta pojken i örat och ge Paul Carlbark stöd för det trauma han utsatts för. I stället var det Paul Carlbark som blev avstängd och polisanmäld, och sedermera avskedad. Enligt kommunens tolkning av händelsen, som filmades, hade Paul Carlbark visat sig olämplig som lärare. Att polisutredningen mot Paul Carlbark snabbt lades ned gjorde ingen skillnad för kommunens bedömning. Inte heller att Leo, ett halvår senare, dömdes för hot mot tjänsteman.

”Att Paul Carlbark hade rätt att använda visst våld med hänsyn till det brottsliga angrepp han var utsatt för är självklart”, skrev tingsrätten.

I slutändan gick kommunen med på att betala 800 000 kronor till Carlbark i en förlikning. Ett bra slut för Paul Carlbarks personliga ekonomi, men ingen lösning på det större problemet med en skola där lärare måste gå som på äggskal för att inte reta upp de mer ”stökiga” eleverna.

Paul Carlbark beskriver det som att ett ”gangsterideal” fick fäste bland barnen under hans 17 år i yrket.

– Jag hade kollegor som uttryckte oro, vanmakt och rentav ångest i att hantera de här eleverna som tilläts att regera i korridorerna som en sorts mafiosokungar.

Han minns att en av dessa elever förflyttades till en annan skola, men när denne ”inte tyckte om” den nya skolan fick han komma tillbaka.

– Att vidta åtgärder där eleverna förstår allvaret finns inte i svensk skola i dag. Det blir samtal på samtal, och så blir det inget annat än det.

Hur har vi hamnat här? Paul Carlbark ser det som en del av en större samhällsförändring sedan 1960-talet:

– Man har börjat tycka synd om förövaren, och detta tror jag har blivit ett stort problem för det svenska samhället. Vi säger att de inte har fått en chans, samhället ser dem inte, samhället gör ingenting… Men i Sverige har alla möjlighet till utbildning – vi har gratis utbildning hela vägen upp till universitetsnivå. Tar man inte de möjligheterna utan utvecklas i kriminell bana, så ska ju inte samhället belöna detta.

Den som läser Paul Carlbarks bok märker att i princip samtliga av de tjänstemän på kommunen som låg bakom hans avsked var kvinnor. I dag är svensk skola en kvinnodominerad bransch, där tre av fyra grundskolelärare är kvinnor, medan andelen kvinnliga rektorer ligger på 70 procent. Paul Carlbark menar att det, precis som det kan finnas en ”toxisk maskulinitet” i manligt dominerade miljöer, också kan finnas en ”negativ femininitet” när könsfördelningen är omvänd.

– Om vi generaliserar mäns och kvinnors egenskaper kan vi konstatera att kvinnor är mindre benägna att ta risker och fysiskt ingripa jämfört med män, och därför blir det lågaffektiva bemötandet betydligt mer tillgängligt för arbetsplatser där det är en dominans av kvinnor. Det är lättare att backa undan och frysa ut, för någon som inte är lika fysiskt stark. Det får ju en effekt på en verksamhet. Det är jag helt övertygad om.

Paul Carlbark påpekar att mycket har blivit bättre genom att kvinnor har fått mer makt. Han tar samtyckeslagen som ett exempel, och att våldtäkt inom äktenskap inte längre är tillåtet.

– Så finns det också de negativa effekterna – att vi behandlar busarna som om de vore kungar genom att backa undan och därmed lära dem att det är de som bestämmer i skolan, och då får vi ett stort problem.

Att det gick som det gick för honom tror han delvis har med detta kvinnliga förhållningssätt att göra. När tjänstekvinnorna såg hans agerande på filmen tolkade de hans grepp på eleven som ett ”stryptag”, vilket gjorde att de såg pojken som ett offer, och menade att det fanns en risk att Paul Carlbark skulle ”ge sig på” andra barn.

En annan förklaring till det hela, som boken redogör för, är att kommunen verkar ha haft ett agg mot Paul Carlbark. På en tidigare arbetsplats hade han nämligen stått upp för en kollega som sparkades efter att ha kastat ut en elev från sitt klassrum.

Efter ett par år av arbetssökande har Paul Carlbark nu hittat hem i en gymnasieskola i Osby. Visserligen ett vikariat, men också en chans att få en bättre referens än Höörs kommun.

Och så den nya boken då, där han förutom att berätta sin historia också kommer med förslag på hur svensk skola kan bli bättre. Överst på önskelistan: förstatliga skolan.

– Som det är nu så är det ett lotteri. Hamnar du i en kommun där det finns kloka människor, politiker och tjänstemän, då blir det ganska bra. Men hamnar du i en kommun som Höör, till exempel, där jag upplevde det som extremt inkompetenta tjänstemän och räddhågsna politiker, då blir det väldigt dåligt för de som jobbar.

På det sättet hoppas han också att lärare kan återgå till att vara ”stolta, statliga ämnesexperter”, statusen höjs och fler män lockas till yrket.

Han tycker inte heller att det funkar att som nu behandla elever som ”kunder” som man gör vad som helst för att behålla, och som skolan anpassar sig till snarare än ställer krav på.

– Jag tror vi behöver ett samhällstänk i skolan i stället för ett kundtänk.

Och kanske behöver svenska skolor också en påminnelse om att personal enligt skollagen får ”ingripa fysiskt för att avvärja våld, kränkningar eller andra ordningsstörningar”. För trots allt gäller ju svensk lag i svensk skola, även om intrycket ofta blir ett annat.

– Jag hoppas att den här boken kan bidra till en nödvändig skoldebatt som leder till verkliga förändringar. Då är målet med den här boken mer än uppfylld. För vi behöver rädda den svenska skolan. Det är nödvändigt.