Remissrundgång i åsiktskorridoren
Som ideologiska grindvakter avfärdar remissinstanserna en svensk kulturkanon som "nationalistisk". Principen om armlängds avstånd åberopas högst selektivt.
När remissvaren till betänkandet En kulturkanon för Sverige sammanställs framträder vid första anblick en överväldigande samstämmighet. En klar majoritet av de 70 instanserna är kritiska eller avstyrkande, ofta med likartade formuleringar och med fokus på organisationsform, finansiering, armlängds avstånd och risken för politisk styrning.
Det mest anmärkningsvärda draget i svaren är inte att många är kritiska, utan hur samstämmig kritiken är trots att remissinstanserna: har olika uppdrag, verkar på olika nivåer och företräder skilda professioner och intressen.
På andra politikområden leder detta normalt till splittrade remissvar, alternativa förslag och konkurrerande lösningar. Här ser vi i stället en närmast homogen reaktion: stiftelseidén är fel, finansieringen är fel, tidpunkten är fel, problembeskrivningen är fel.
En sådan enighet bör i sig väcka frågor. Den kan naturligtvis bero på att förslaget faktiskt är genomgående bristfälligt. Men den kan också indikera ett gemensamt normsystem inom kulturförvaltningen som snabbt aktiveras när vissa typer av reformer aktualiseras.
De instanser som avstår från att kommentera, exempelvis Tillväxtverket, vissa tematiska museer, bransch- och turismaktörer samt några mindre kommuner, delar ett centralt drag: de har begränsad normativ makt över vad som räknas som svensk kultur. För dem innebär kulturkanon varken ett hot eller en möjlighet. Deras tystnad är därför inte neutral i politisk mening, utan rationell. De saknar incitament att delta i en konflikt om kulturellt tolkningsföreträde.
I kontrast står de tekniskt kritiska systemmyndigheterna: Statskontoret, Kammarkollegiet, Myndigheten för kulturanalys och Kungliga biblioteket riktar hård kritik mot organisationsform, finansiering och konsekvensanalys. Statskontoret underkänner stiftelseformen, Kammarkollegiet avfärdar arvsfondsfinansieringen som juridiskt tveksam, Kulturanalys ifrågasätter effekterna, och KB varnar för parallella infrastrukturer. Retoriken är återhållsam och formellt saklig, men effekten är kraftfull. Dessa aktörer fungerar som institutionella grindvakter: de legitimerar ett nej utan att behöva ta ideologisk ställning.
Den mest skarpa och ideologiskt färgade kritiken kommer dock från en tredje grupp: universitet, centrala kulturmyndigheter, folkbildningsorganisationer och vissa större regioner. Här riktas kritiken inte bara mot hur kanon föreslås organiseras, utan mot vad den påstås representera. Uppsala universitet avfärdar utredningens historiska analys som felaktig och varnar för nationalism och ideologisering. Folkbildningens organisationer talar om hot mot fri bildning. Statens kulturråd och Statens historiska museer varnar för statisk historiesyn och förskjutning av kulturpolitikens grund.
Detta är inte perifera röster. Det är institutioner som i praktiken formar samhällets kultursyn redan i dag genom utbildning, museer, forskning och folkbildning. Att just dessa aktörer formulerar den mest normativa kritiken är därför avgörande. Det handlar inte om rädsla för politisk styrning i allmänhet, utan om motstånd mot att tolkningsföreträdet flyttas från förvaltningen till den politiska nivån.
Remissvaren kan därmed inte förstås enbart som saklig kvalitetssäkring. De bör också läsas som ett uttryck för institutionellt självförsvar. Kulturkanonförslaget utmanar inte bara en organisatorisk modell, utan en etablerad norm om att nationella berättelser ska växa fram inom professionen och inte formuleras av utredningar tillsatta av politiken. När den normen hotas, sluter systemets mest inflytelserika aktörer leden.
Armlängds avstånd åberopas flitigt som skäl för avstyrkan. Samtidigt är det uppenbart att principen tillämpas selektivt. Samma aktörer accepterar i andra sammanhang långtgående statlig normativ styrning, så länge den ligger i linje med etablerade kulturpolitiska mål om inkludering, representation och värdegrund.
I flera remissvar särskilt från akademiska håll tillskrivs kulturkanon en nationalistisk agenda som inte entydigt följer av utredningens faktiska innehåll. Begrepp som exkludering, nostalgisk historiesyn och ideologisering återkommer, ofta utan att knytas konkret till innehållet i förslaget. Detta antyder att kulturkanonen inte bara bedöms som ett policyinstrument, utan som en symbol för en politisk riktning. I ett system där helt andra ideal länge varit norm blir varje försök att formulera nationella referensramar per definition misstänkliggjort.
Lars Anders Johansson, är författare och journalist och driver podcasten Budoarstämning
Toppbild. Utredaren Lars Trägårdh överlämnade betänkandet om en svensk nationell kulturkanon till kulturminister Parisa Liljestrand (M) i september förra året. Foto: Claudio Bresciani/TT
***
