Robert Duvalls karaktärer bar på osynliga oceaner
Ingenstans i hans skådespeleri fanns det plats för det energilösa.
Häromåret upptäckte forskare mörkt syre. På havets botten, 4000–6000 meter ner i djupet. I solljusets och fotosyntesens frånvaro bildas det då små metallklumpar som fungerar som batterier och spjälkar vattnet. Därur föreställer jag mig att Robert Duvalls skådespelarart fick sin svarta andning och liv.
Det livet började i San Diego 1931. Mellan två stora krig, mitt i dyster depression. Auguste Piccards luftballong slog höjdrekord och Stalins hejduk sprängde en katedral i Moskva. Snart skulle Roosevelt lansera The New Deal och det var nästan hundra goda år kvar innan AI kortslöt människans spegelneuroner och fick dem att förväxla serena maskiners sätt att samla sopor från internets gränder och gravar med eget skapande.
Till detta humanistiska harm var Duvall en antites, respektlöst ren från låtsaslater, oavsett om det gällde en försupen countrysångare i På nåd och onåd (1983) som gav en Oscarstatyett eller Sonny i Aposteln (1997) som slår ihjäl sin hustrus älskare och flyr ut i ödemarken för att grunda en församling.
Liksom många branschkollegor i samma generation gick vägen till Hollywood via teatern. 1950-talet ägnades åt New Yorks scener. På film sågs han på allvar första gången 1962, men trots insatserna som särling i Skuggor över Södern (efter Harper Lees roman Dödssynden) dröjde det internationella genombrottet ytterligare ett decennium. Då var det desto mer omöjligt att missa.
“I have a special practice. I handle one client.” Repliken från Coppolas Gudfadern är Tom Hagens – familjen Corleones advokat och ”consigliere”. Naturligt nedtonad klippblockskarl var Duvall inkarnerad. Ett tyst invektiv. Samarbetet med Coppola fortsatte 1979, då som överstelöjtnant Kilgore i Vietnamvansinnet Apocalypse Now. Inspelningen kantades av en tyfon, en rutinmässigt drogad Dennis Hopper och Martin Sheens hjärtinfarkt. Ingen som sett bombscenerna återfår sin ursprungliga syn på Wagner och The Doors.
Gemensamt för Duvalls tolkningar är det atonala. Alltid ett steg bort från den förväntande färden, men tillräckligt nära för att den ska framträda tydligare. De flesta männen han porträtterat bär på osynliga oceaner, avslöjade blott av vågdarrningar strax under ytan. När det katolska helgonet Teresa av Ávila talar om att ”själen ska glömma sig själv” tangeras hemligheten bakom Duvall och den amnesi som ger konst. Det handlar inte om att agera bäst utan om att inte agera alls.
I Prosabitar från 1890-talet berättar Strindberg om det obehag ett besök i Paris föranlett. Han, en man från epoken av ”begagnade oljelyktor, postdiligenser, roddarmadammer och sexbandiga romaner”, mår tjyvtjockt i mötet med ”ångans och elektricitetens” stad.
Sådant minns jag när jag tänker på Robert Duvall eftersom han var en påminnelse om filmens förmåga att göra tvärtom: få publiken att vara hemma allestädes.
I retrospektiv förefaller hans karriärbanas val ofrånkomliga. Självklar var kriminalaren som på gränsen till pension tvingas ut på jakt efter Michael Douglas accelererande amok i Falling down (1993) och självklar var managern i Crazy Heart (2009) som söker få ordning på misärmusikern ”Bad”.
“This ain’t no place for the weary kind” sjunger Rob Bingham i ledmotivet. Och nej, ingenstans där Duvall rörde vid vita duken fanns plats för det energilösa. Ett av de sista framträdandena skedde 2022 i detektivfantasin The Pale blue eye – med gotiska lån från Edgar Allen Poe ett slutgiltigt bevis på att han kunde få tröttheten själv att vibrera vital, full av det mörka syre som aldrig slutar fylla filmens lunga.
***
