Ryssland är ett privatbolag styrt av banditer

Putin och hans krets har samma rövarmentalitet som Lenin och hans gäng hade vid tiden för den ryska revolutionen.

Text: Bengt Jangfeldt

Bild: AP

Den ryska statens viktigaste medel för att få väst på knä är ekonomisk utpressning. Genom att strypa tillförseln av gas och olja vill man tvinga västländerna att häva sanktionerna mot Ryssland. Det är en metod som förespråkats av en av Putins favoritideologer, Alexander Dugin, sedan 1990-talet. Men olja som vapen är en metod med äldre genes än så.

År 1917 grep bolsjevikpartiet makten i Ryssland och följande år förstatligades den ryska oljeindustrin – oljefält, raffinaderier, distribution med mera. Den största förloraren var Branobel, familjen Nobels oljebolag som dominerade den ryska marknaden och var ett av världens största.

Under hela 1920-talet försökte Branobel och andra internationella oljebolag att få tillbaka sina tillgångar eller åtminstone att få någon form av kompensation, utan att lyckas. Ryssland hade skickliga förhandlare som spelade ut bolagen mot varandra. Dessutom var Europa i skriande behov av olja. Till slut gav man upp försöken, utan att ha fått en rubel i kompensation för beslagtagen egendom.

Bolsjevikernas konfiskation och kampen mellan oljebolagen och den sovjetiska staten diskuterades flitigt i pressen. Den figurerar också i en av den svenska 1900-talslitteraturens kvickaste romaner, Frank Hellers Storhertigens senare finanser (1930). Frank Heller, en lysande stilist (numera sorgligt bortglömd av de flesta), var en Piratens jämlike i esprit och spjuveraktighet. De var båda skåningar, men medan Piratens persongalleri var rotat i den skånska myllan rörde sig Hellers hjältar fritt mellan Europas länder och städer.

I Storhertigens senare finanser har Frank Heller en ytterst klarsynt beskrivning av Ryssland som ett privatbolag "lett av en banditliga":

En vanlig firma begränsas i sin rörelsefrihet på högst väsentliga sätt. Den får inte stjäla andra firmors varulager, eller utge förfalskade sedlar, eller mörda sina konkurrenter, när det passar den. Om den gör det mister den sitt anseende och sin kredit. En stat kan göra allt detta och i alla fall ha det bästa samvete i världen.

Om staten stjäl kallas det konfiskering, om den förfalskar sedlar kallas det inflation, och om den mördar kallas det krig! Men i Västeuropa har vi så småningom kommit till den uppfattningen att staten endast bör använda sådana prerogativ i yttersta nödfall. Vi väntar helt enkelt att staten skall uppträda lika civiliserat som de privata medborgarna. Därför blir vi chockerade över det nya Ryssland, där varurov, kallat konfiskering, sedelförfalskning, kallat inflation och mord, kallat inbördeskrig, hör till ordningen för dagen. Men om vi sätter oss in i vad Ryssland verkligen är, förstår vi att vår motvilja är ologisk.

Ryssland är en stor privatfirma som utnyttjar alla statens prerogativ till det yttersta. Bolsjevikerna påstår att de för kamp mot de privatkapitalistiska samfunden. I själva verket finns det bara ett privatkapitalistiskt samfund, och det är just Ryssland! I alla andra länder är kapitalet mer eller mindre jämnt fördelat på alla händer; i Ryssland ligger allt kapital, allt initiativ och alla möjligheter i händerna på några få privatpersoner, vilka utåt och inåt uppträder som stat, men som i själva verket endast äro ensaminnehavare av firman Ryssland, eller som bolagstiteln lyder — R.S.F.S.R.

Ryssland är i strukturell mening sig påfallande likt genom århundradena: en liten elit styr över den stora majoriteten och skor sig på dess bekostnad. Skillnaden mellan förmögenhetsförskjutningen 1917 och på 1990-talet är att det i ena fallet var privategendom som förstatligades, i det andra statsegendom som privatiserades. Likheten består i att det konfiskerade kapitalet i båda fallen hamnade i en minoritets fickor, hos Lenin & Co respektive Putin & Co, båda banditligor kända för att mörda sina konkurrenter.

Dagens ryska skurkstat beskrevs således i detalj av Frank Heller redan 1930… Det som förenar insiktsfulla Rysslandsskildringar är att tryckåret är av marginell betydelse.

Läs även: Putins sista utväg